Under de modeveckor som har utspelat sig under sommaren, från Londons unisexvecka till Paris couture och herrvecka, för att slutligen mynna ut i Köpenhamns ”nästan som vanligt”-tillställning, har en sak varit tydlig. Modemärken, modejournalister och inköpare är alla skolade och invanda i det traditionella formatet. De vet vad de ska göra och hur de ska göra och ekosystemet inom modeindustrin är uppbyggt kring showerna – trots att de ofta har kritiserats för att vara för många, för långa och för extravaganta.

När visningen inte är möjlig att genomföra på samma sätt och med samma publik uppstår en viss förvirring. En del försöker göra en visning ändå – kanske utan publik, kanske med. Andra försöker skapa en digital film och upplevelse kring kollektionen. Vissa beslutar sig för att inte delta alls. Journalister vet inte vad de ska skriva, ska New York Times recensera till exempel när de haft som policy att de bara recenserar när de är plats?

Det här är en spännande, potentiellt revolutionär tid.

I slutänden vidhåller jag att det här är en spännande, potentiellt revolutionär tid. En del filmer har visat att det finns en outnyttjad potential hos den digitala upplevelsen, som Hermès presentation av sin herrkollektion eller Valentinos couturemagi. Det är självklart svårt att ersätta den fysiska visningen, men det har också blivit ett dogma att det är det bästa eller enda sättet att visa mode.

Vilket för oss till Stockholm Fashion Week. Man måste ändå säga att det är ett gediget schema. För att nämna några av de som på något sätt presenterar kollektioner under veckan: Lazoschmidl, House of Dagmar, Stand Studio, CMMN SWDN, AVAVAV, Nathalie Schuterman, Rodebjer och IGGYJEANS, Jeanerica, Mayla, Arket och Behnaz Arams nya uppdrag för A Day’s March. Beckmans kommer också ha en visning på Historiska museet. Det är kul och förtroendeingivande att så många vill delta och tror på formatet – svenskt mode behöver en plattform.

Nästan alla presentationer, oavsett form, följs också av en kortare intervju med designern och det finns även ett antal intressanta samtal att ta del om, om mångfald, hållbarhet, klimatkris och stil i en digital värld. Vad av detta som kommer beröra eller bara intressera är omöjligt att säga och ibland är det så klart fullt tillräckligt att bara informera.

Men om jag ska säga vad jag hoppas på så är det att modeskapare och varumärken hittar fram till det som är kärnan i vilka de är, samtidigt som de lyckas visa upp själva kläderna, att man faktiskt kan uppleva kollektionen.

Normalt sett är jag skeptisk till att allt ska ”ses som en möjlighet!”, ibland är en utveckling en försämring. Men i fallet med det digitala och modet känner jag att juryn ännu inte har kommit tillbaka från sin överläggning.

Mitt främsta argument för att mode även kan fungera som en digital upplevelse är den känslomässiga kraft som kunde finnas i att titta på Alexander McQueens shower på till exempelvis Youtube. Minns särskilt The Widows of Culloden höst/vinter 2006-2007  då ett hologram av Kate Moss som flöt omkring i en organzaklänning avslutade showen. Det var en magi som gjorde mig tårögd då – det gör det än idag – och jag är säker på att visningen hade varit lika stark som ett helt digitalt ögonblick