Modets relation till monarkin är komplicerad. Enligt modeteoretikern Malcolm Barnard handlar det i grunden om att monarkin vill framstå som stabil och statisk, som en institution som står över tillfälliga trender och dagsländor och som därför inte bör vara alltför intimt bekant med modets cykler. Man bör heller inte glömma att mode generellt handlar om aspirationer och ofta drivs framåt av en längtan efter ett snyggare och mer glamouröst liv, medan kunglig pompa och ståt har som syfte att kommunicera befintliga rikedomar och redan uppnådda mål. Bäst illustreras detta genom kronprinsparet Charles och Diana: när Diana bar mode klädde sig Charles snarare i enlighet med särskilda stilideal. Hon följde trender (och framstod därmed enligt kritiska röster som socialt aspirerande), han däremot klädde sig i enlighet med idén om att kungligheter lever i en värld bortom sådant. Detta gav henne en svagare position i relation till maken. Självklart är inte genusaspekten ointressant, liksom det faktum att hon var ingift och han infödd.

I senaste säsongen av The Crown spelar kostymen en central roll. Serien inleds 1964, mitt i det decennium som senare kom att definieras som den tid när det moderna modet ersattes med sin postmoderna motsvarighet. Övergången handlar inte bara om estetik utan om en utveckling mot ett mer informellt samhälle, där kläder inte lika tydligt kommunicerar social status och samhällsposition. Många har misstagit den här utvecklingen för en demokratisering av samhället, men det är skillnad på att få dua sin chef och få klä sig i jeans på kontoret kontra utjämnade inkomstnivåer och allmän tillgång till bra sjukvård. Kanske är det också därför som seriens kostym är som mest intressant när den handlar minst om mode: scenerna när drottning Elizabeth II är på landsbygden, omgiven av sina hästar och hundar, klädd i sin signaturlook bestående av en Mackintosh-rock och en scarf över huvudet, dröjer sig länge kvar i minnet.

Prinsessan Margaret är den karaktär som klär sig mest i mode. Som drottningens yngre syster var hon självklart del av successionsordningen, men för varje barn som drottningen födde hamnade hon allt längre bort från tronen, vilket gav henne viss frihet från både kungliga plikter och klädkoder. Känd för sitt vackra utseende blev mode ett sätt att utforska tillvaron i limbo, som vare sig del av folket eller den innersta kungliga kretsen. Äktenskapet med fotografen Lord Snowdon bekräftade förstås detta (och samarbetet mellan lorden och Acne Studios bara för några år sedan bekräftade modevärldens bestående fascination för parets balansakt mellan att vara kungligt avskärmade från samhället och ändå glatt följa nya trender).

Amy Roberts är ny kostymör för serien, ansvarig för kostym i både säsong tre och kommande säsong fyra. I sociala medier har hennes arbetsinsats redan kritiserats – kläderna anses sitta illa, materialvalen är udda och hon saknar fingertoppskänsla enligt internets diverse expertpaneler – men själv tar hon lätt på kritiken och säger i intervjuer att det är viktigt att inte läsa på för mycket om historiska fakta eller försöka ligga för nära en idé om sanningen. Lika litet som vi vet vad som sagts bakom lyckta dörrar vet vi nämligen vad huvudpersonerna hade på sig när de inte var i offentligheten. Här sätter hon också fingret på en av de märkligaste aspekterna av serien: den skildrar privatlivet hos människor som fortfarande är i livet men vars position hindrar dem från att uttrycka sina åsikter om projektet som skildrar deras mest intima relationer, tankar och livshändelser.