Mardröm, obehag och eufori. The Waldorf Project Chapter four: Barzakh av konstnären Sean Rogg har kommit till Stockholm. Detta interaktiva konstprojekt som funnits i över elva år sägs vara en av de mest intensiva konstupplevelserna som finns där ute. Rogg utgår ifrån ERL (experimentella forskningslaboratiorer), alltså att han testar projektet innan han slutligen presenterar det, vilket han nu gör i Stockholm innan de slutligen kommer att visas i London. På plats var Bonredaktionen för att undersöka om att bli underkastad kan frammana empati.

***

Justina Hüll Helt ärligt var jag otroligt nervös innan vi skulle gå in. Vi fick ju väldigt strikta instruktioner om att bära svart, kortärmade toppar, inget smink och inga smycken. Dessutom fick man inte lida av fobi för mörker, vatten eller att bli rörd. Dessvärre lider jag av samtliga.

Erica Lindberg Ja, klädkoden var striktare än Berghain. Men när vi väntade på att få gå in kände jag, i likhet med när jag stod i den ökända Berghain-kön för första gången, lite av ett molande pirr inför ovissheten som fanns inom räckhåll. Som julafton, fast för vuxna (med en svaghet för att bli dominerade).

Jag tror du klarade igenom det just tack vare instruktionerna och varningarna. Du visste att det skulle bli mörker, vatten och beröring. Även om det är saker du vanligtvis skulle undvika så gav du dig nu hän åt dessa rädslor under kontrollerade omständigheter. Givetvis beror det på till vilken grad dessa rädslor finns inom en, för jag tror inte The Waldorf Project kan verka som en intensiv version av KBT mot fobier. Däremot tror jag att vetskapen om att vi skulle ta oss igenom element som vi i vanliga fall skulle undvika, i formen av ett konstprojekt, gjorde dem lättare att hantera.

Med det sagt vill jag poängtera att jag tycker att även konsten har gränser, för om konsten är ett slags spegling av vår värld så finns det också saker som aldrig är ok. Jag var rädd att jag skulle ställas inför en psykologisk prövning, men lyckligtvis tyckte jag inte att det blev så pass intensivt.

Justina Kände du att det någonsin gick över den gränsen?

Erica Enda gången jag blev obekväm var när kvinnor placerades med ansiktet mot väggen och en manlig besökare trycktes mot henne bakifrån. Gjorde du?

Justina Jag blev också främst obekväm i kontakt med andra besökare. Som när jag tvingades gräva fram enorma mängder kaffegegga och smeta det i en främlings ansikte eller när man tvingades skrubba in varandra i jord. Jag var inte heller superförtjust i när de tvångsmatade en någon form av bakelse, det kändes stundtals väldigt sadomasochistiskt.

Men det som grep mig mest med verket var nog faktiskt hur det utforskade gruppdynamiker. Jag vet att Sean Roggs poäng är att undersöka ”empathy engineering”, alltså om han kan frammana empati genom att bryta ner besökarna och utsätta dem för ett mindre trauma. Jag upplevde hellre att jag var väldigt ensam och isolerad eftersom vi ständigt separerades från varandra.

Något som däremot var väldigt intressant var att jag kände mig väldigt medveten om den mänskliga kroppen och att den bekanta formen gav mig trygghet – även från de som utsatte oss för alla tvång. Jag tappade uppfattningen om vilken kropp som var vad, det hela kändes väldigt utomkroppsligt. Vid ett tillfälle var jag helt övertygad om att jag blev omfamnad av min mamma när det i själva verket var en främling. Det känns som att Roggs tangerade något väldigt intressant i hur han snabbt han planterade en känsla av överenskommelse och abstrakt grupptillhörighet. Stundtals kändes det nästan sekteristiskt. Upplevde du det också som religiöst?

Erica Jag tycker att mycket av de vi upplevde, eller utsattes för (?), hade både sexuella och religiösa anspelningar. Vi blev dominerade och smekta, men även placerade i positioner som om vi skulle be, svalde det vi blev matade ”nattvarden-varning” och bar vid ett tillfälle svarta kåpor.

Jag tror att jag kunde bejaka all typ av beröring (även när jag slets längs golvet och fick byxorna – och trosorna – fyllda med bark) för att jag accepterat situationen och för att jag visste att den hade ett definitivt slut. Däremot var jag väldigt medveten om hur de andra besökarna rörde vid mig. En man skrubbade mina armar så hårt och mekaniskt att jag inte kunde låta bli att tänka att han skulle vara dålig i sängen.

Men angående grupptillhörigheten du nämnde. Gruppens konstellation blir ju automatiskt speciell eftersom vi tillsammans utsätts för ett mindre trauma. Jag kan inte låta bli att leka med tanken att projektidén skulle kunna användas i något slags utbildningssyfte och förståelse för både historiska och aktuella skeenden som till exempel minoriteter utsätts för.

Justina Exakt. Det var mycket som konnoterade krig och terror. De underliggande ljuden av – vad jag tolkade som – krigslarm och granater. Även den subtila kronologin av död och återfödsel när vi gemensamt tvättades rena från leran vi vältrat oss i en stor vattendusch.

Men den stora frågan kvarstår: upplevde du att det skapades någon form av empati i dig?

Erica Min mamma har sedan jag var barn sagt att jag har autistiska tendenser. Jag tycker varken om barn eller djur, är inte i särskilt god kontakt med mina känslor och försöker alltid tänka rationellt. Så nej. Tycker i så fall snarare att det var lite hett.

Men om det var något slags empati som väcktes så var det för människor som hamnat i liknande situationer, men ofrivilligt och utan säkerhetsgarantier.