Temat är återförtrollning. Och i centrum för Stockholms Internationella Poesifestival som arrangeras av tidskriften 10TAL står unga poeter som är redo att förhäxa vår generation och ta över litteraturscenen. De har utvecklat egna lösningar i sociala medier genom förläggning i pdf-format, twitter-poesi och online-magasin. Men de har också plockats upp av förlag som Bonniers och 10TAL förlag med poesi som lyfter populärkulturen, som utmanar gränser och gör revolt genom att skriva om något så provocerande som blommor.

Vi har pratat med några av de unga och lovande poeterna som deltog i helgens poesifestival; svenska Elis Burrau och Anna Axfors och isländska Ásta Fanney Sigurðardóttir.

***

Elis Burrau om loj karisma

Hej Elis, hur är det?

– Hej, det är ganska bra. Jag är stressad, men glad. Jag ska gifta mig snart. Det känns otroligt. Jag planerar att göra vissa delar av min identitet oerhört konstruktiv efter det. Skrev jag konstruktiv? Jag menar naturligtvis konservativ (freudian slip). Jag säger inte vilka delar av min identitet, det är hemligt, men jag har hittat en ganska snygg skjorta och planerar att dra mig tillbaka.

Detta är en mejlintervju. Du har skrivit på twitter att ”mejl-intervjuer är bra, ingen borde behöva ses”. Kan du utveckla mer vad du menar?

– Rätta mig om jag har fel, men jag kan känna att det finns ett förakt mot mejlintervjun? Som genre alltså. Ett förakt smittat av den gamla skolans äckliga journalistik; att det skulle vara slapphet per automatik att vägra träffa sitt intervjuobjekt och vägra stirra det (objektet!) djupt i ögonen i flera dagar för att sen transkribera i tre veckor för att sen få sitt ”böljande/levande personporträtt” stympat med 3000 tecken och publicerat på ett papper. Jag vet inte, jag kanske bara är bitter eftersom alla tillfällen jag blivit intervjuad IRL, alla (tre) gånger jag levererat något som inte borde döda mig av skam så har det ändå alltid gjort det, när jag läst. Dödat mig av skam, alltså.

– I den här mejlintervjun behöver vi inte ses och det är underbart, eller hur? Varken du eller jag blir socialt besviken. Vi upprätthåller någon sorts bräcklig illusion tillsammans, vilket känns ömsint och modernt! Om jag nämner att jag haft cancer i en bisats (en bisats som egentligen handlar om godtycklighetens poetik eller ironins våldsamma blommor) så kommer du inte vinkla hela artikeln till en patetisk snyfthistoria… skriva ”hans ögon blir blanka” etc.… Eller så kommer du det. Vad vet jag. Det blir ändå roligare, det skulle vara en så uppenbar lögn.

– ”Ingen borde behöva ses.” Bevingade ord, inte sant? Man kan välja att tolka det bokstavligt, som en doktrin för ett nytt samtalsklimat som sprudlar av apati. När jag skriver detta kan jag välja att ändra mig. Folk borde ändra sig oftare. Mejlintervjun ska, likt kaffebordsboken och telefonkatalogen, tillbaks upp på parnassen! Parnassen ska explodera. Jag kan skriva att jag kräver att ni använder pressbilden där jag bär en AC Milan-tröja eftersom det är den enda pressbilden som är okej på mig, eftersom jag är oerhört fåfäng. Inga andra bilder är okej.

Du fick väldigt bra recensioner för Röda dagar. Expressen jämförde dig med Stig Dagerman. Vad betyder recensioner för dig?

– Jag gillade Nina Lekanders recension för att den var stringent förvirrad, den läckte. Den slog inte fast någonting. Den förhöll sig öppet och nyfiket till min bok som vore den en manual om kärlekens nervositet och inte en ytlig självhatspamflett om att gråta snyggt. Det var generöst eftersom det öppnade upp. Jag blev rörd. Den får fyra plus. Kritik är kul, rent allmänt. Jag tycker det är kul att kritik existerar, andas. Det är kul att kritik finns. Skriv det!

Du har varit kulturredaktör för Nöjesguiden, du har redan gett ut flera böcker och du har hunnit skriva väldigt mycket på internet. Har litteratur alltid varit närvarande i ditt liv? Vad fick dig att börja skriva själv?

– I min första Nöjesguidentext, 2014, skrev jag om Mira Gonzalez twitterkonto, som då utgjorde en sorts vibrerande alternativ lit-peak (innan alternativ litteratur, likt den konceptuella poesin, äntligen dog), och i min sista NG-text skrev jag om 2017:s bästa roman, Darcie Wilders Litterally show me a healthy person. Vad jag vill säga med det Nostradamusskrytet är att internet på många sätt vann och fortsätter vinna. På samma sätt som internet förlorade och fortsätter att förlora. Fysiskt som digitalt. Sylvia Plath och Sapfo finns på Twitter och det är ingen big deal. Dennis Cooper har fattat att symbiosen är ”naturlig”. Diktsamlingen är ett dataspel och dataspelet ges ut på typ… ellerströms.

– När jag var liten trodde jag att jag skulle syssla med humor väldigt länge, vidrigt nog. Eller bli fotbollsproffs, jag ville bli en Inzaghi-reinkarnation, men vågade aldrig testa filmningens sublima konst. Pinsamt sent insåg jag att den subkulturella kraften jag förförts av hela mitt liv var obehagligt grabbig, och sen var det omöjligt att inte börja en inverterad baklängesutbildning i subversiv litteraturhistoria efter att ha läst Martina Lowdens Allt. Jag var kanske 20 år när jag började hata mig själv, när jag började läsa och skriva poesi. När jag sålde min själ till djävulen. Det känns som igår. Det finns verkligen grader i det här helvetet.

Berätta om din bok Karismasamhället – en roman som kommer i januari.

– Den har grova koncentrationssvårigheter. Så mycket kan jag avslöja. Mejan brinner ner på slutet. Tycker det är rätt sjukt att Bonniers ger ut den faktiskt. Det är en sjuk och sorglig historia, där ingenting händer. Det handlar om en kontrafaktiskt Chantal Ackerman-film i vilken Chantal Ackerman; i mitt huvud; bara äter socker ur en påse samtidigt som snön singlar utanför. Det är alltså scener som avlöser varandra om att vuxna borde mobba varandra mer. Det handlar om Sasha som tar en taxi från sin gruppkritik och försvinner. Att livet borde vara lite mer som en dokumentär, en smutsig dagbokssång. Det är en jättetjock bok! Jag har verkligen missförstått den Situationistiska Internationalen, for real, this time. Jag har snott titeln från en artikel om Paolo Macchiarini, artikelns tes var att han tilläts döda människor med plast på grund av vårt ”karismasamhälle”.

– Så se det som ett försvarstal för loj karisma i vår tid! Jag ville varsamt ta blodet och tarmarna ut ur plugget och ner i Kungsträdgårdens tunnelbanestation. Det är releasefest på Rönnells 18:e januari. Mara Lee har nästan lovat att läsa. Rebecka Kärde ska läsa prosa. Emma Hatt kanske läser romantiska Macchiarini-haikus! Kom förbi. Dagen efter svarar jag utförligt på alla mail. Sturm und drang.

Du tillhör gruppen nya unga poeter i Sverige. Är det ni som kommer ta över Svenska Akademin i framtiden?

– Nu skulle jag kunna skriva: jag tillhör ingen grupp. Jag är gammal. Men det vore trist och falskt, vi tillhör alla tusen grupper, men grupper definieras så svepande och dåligt! Och jag är extremt ung, nästan liten. Men jag hoppas verkligen att några tar över Svenska Akademin. Det här landet måste förändra (men bevara!?) sin elitism? Elitismen skriker efter mutation, en ny kostym som glittrar och skaver, på rätt ställen! Vi behöver spränga Forum, alla Forum. Jag drömmer om någon typ av sexigt gisslandrama.

– När kraven gått igenom kan jag ansvara för en ödmjuk filial inom Akademin som ser till att Tone Schunnesson får betalt regelbundet för grejer hon vill ha betalt för. Burcu Sahin får gärna bli ständig sekreterare. Eller Leif Holmstrand. Eller Iman Mohammed. Eller Johanne Lykke Holm. Eller Samira Motazedi. Eller Ghayath Almadhoun. Vi kan väl ha flera ständiga sekreterare? Sen ger vi nobelpriset till Jelinek igen. Ingen är fri förrän alla är fria. Hela havet stormar med stolarna i Börssalen eller vad den nu heter. För övrigt rekommenderar jag Lone Aburas Det är ett jag som talar (Räkenskapens timme) som kommer snart på svenska (förlaget Anti). Vi befinner oss, återigen, i räkenskapens timme.

/Av: Saga Loxdal

Ásta Fanney Sigurðardóttir om frihet i kaos

Vad var det som drog dig till att skapa poesi?

– Det bara hände. Jag minns att jag hatade poesi när jag var liten, men det var bara för att de lärde ut så tråkig poesi i skolan och delade ut instruktioner till hur man skriver det. Jag började med mina egna föreställningar med min vän Ástríður Tómasdóttir när jag var 18 år. Vi kallade oss själva för plastpoeterna. Vi brukade gå omkring i Reykjavík och recitera poesi i konstiga kostymer som vi sytt utav plast.

Du har blivit känd för ditt sätt att kombinera dikt med olika former av preformancekonst. Hur skulle du beskriva verket du kommer att uppträda med på Stockholms internationella poesifestival?

– Jag har studerat visuell konst tidigare, så jag ser mycket på mina framträdanden utifrån från det perspektivet. Jag uppträder vanligtvis med min röst, men man kan kombinera den med andra element på så många olika sätt. Jag gillar att inte planera allt och improviserar ganska mycket inom ramverket jag har byggt upp. Ibland brukar jag planera in delar i mina framträdanden som ska se ut som en olycka för att jag ska kunna leka med kaoset som följer.

– Under den här festivalen kommer jag att arbeta med gränsen mellan körverk och abstrakt robotberättande. Körverket är kombinerat med enbokstavs ord som finns i både isländskan och svenskan, där uttalet är det enda som skiljer dem åt. Det är främst en lek med de två varianterna där det enkla visuella elementet understryker det. Det handlar om den punkten där man känner att något litet, meningslöst element blir till det som gör att man förstår hela verket. Det finns så mycket mer i litteratur än bara ord. Det är faktiskt dolda förtrollningar.

Temat för årets festival är just återförtrollning. Hur relaterar du det till din poesi?

– Det passar väldigt bra ihop med det jag gör och jag blev väldigt glad över det temat. Jag tror att poesin är det medium där förtrollning är mest uppenbar, antingen så funkar det eller så gör det inte det. Ibland tänker jag att poesin är konstens farligaste hörn. Linjen mellan att vara naken och fragil och en stark sanningsvägg är så tunn. Poesi kan nå människor på sätt som inget annat kan.

Du säger att du inspireras av dadaisten Hugo Ball, vad är det med honom som inspirerar dig?

– Jag tror att det är modet att våga vara lekfull i en värld där vår idé om vad som är fel är så förutbestämd. Jag ser inte mig själv helt som en dadaist även om jag skulle vilja vara det. Och så är jag ju ungefär 100 år för sent ute. Men allt går ju i cirklar, så det kommer säkert även den här konstformen att göra. De rörde om i vad som redan var etablerat och ifrågasatte konstens poäng. Jag uppfattar det som att de sade ”cut the bullshit” genom att komma på intressant bullshit och nonsens för att poängtera något. Det är kanske är vad jag håller på med, jag är inte helt säker. Jag tror bara att jag är trött på definitioner och förväntningar och en del av mig försöker krossa dem.

Hur upplever du den unga poesiscenen på Island? 

– Jag vet inte ens var jag ska börja. Jag känner att den är som en splittrad men mjuk orkan. En del blev slukad av rap, en del av spoken word. Ett hörn försöker åstadkomma mer förståelig twitterpoesi. Andra hörn skapar väldigt polerad poesi som svar på den tidigare ironiska tonen. De äldre generationerna är sura över att det inte händer mer, men de ser kanske inte att de unga protesterar genom att skriva om blommor.

– Det kan vara därför jag påbörjade min Noise-serie där jag läste väldigt försiktigt över en metalltrumma eller andra maskiner. Du hör inte ens poesin. Personligen skulle jag vilka se mer experimentella saker och ta poesin till nästa nivå, men jag känner att något är på väg. Tiderna förändras.

Många ser ju på konst som en sorts verklighetsflykt. Hur ser du på din konst?

– Eskapism är inte eskapism egentligen. Konst är bara sanning klädd i en annan färg. Eskapism kan vara förnyelsen i att möta vad du inte tycker om. Men jag tror att konst i sin kärna möter just det och hjälper oss att arbeta med det, sprida det, slåss för det, acceptera det eller förändra det.

/Av: Justina Hüll

Anna Axfors om intellektuell fulkultur

Du medverkar på Stockholms Internationella Poesifestival som i år har temat Återförtrollning. Vad betyder återförtrollning för dig?

– Jag vet ärligt talat inte vad återförtrollning är, och känns inte som jag kan uttala mig om det då. Det är väl en litterär term antar jag. Kanske när nåt är förtrollat, och sen inte är det, och sen blir det igen?

Du tillhör en ny generation poeter och vill uppdatera den världen genom att bland annat jobba med sociala medier. Hur bemöts det du gör av den ”gamla skolan”?

– Jag håller inte på så mycket med sociala medier längre, jag har gjort mitt Twitter-konto privat och får grov ångest efter att ha lagt upp något på Instagram eller Facebook. Jag försöker att bara lägga upp bilder på mat för det kan väl ingen misstolka? Men då slinker det alltid med lite alkohol på bilden och så tror folk att man romantiserar alkohol. Kanske går jag igenom en ålderskris? Eller så blir man väldigt bekväm när man börjar få ge ut riktiga böcker. När man ännu inte blir tagen på allvar kan man hålla på hur som helst och har verkligen en chans att blomma ut, sen när man blir tagen på allvar så vågar man inte vara något annat än allvarlig eftersom det blir sån fallhöjd och så känns det som att ”man har ögonen på sig”. Hur som helst, om man kommer med nåt nytt till ”den gamla skolan” så tycker de allt som oftast att man är en idiot. Jag vet inte hur jag lyckas få unga att uppskatta poesi, eller jo, det är väl för att jag inte har nån respekt för hur man ”ska” skriva och därför upplevs det som ganska äkta.

Du driver tillsammans med några andra magasinet Lovestory, en kärlekshistoria mellan bildning och tidsfördriv. Varför startade ni det?

– Jag startade LoveStory för att jag på riktigt saknar en plattform som förenar nöje och kultur och som når en bred massa, inte bara innerstadsmänniskor. Det finns vissa manliga tidningar som fungerar så, till exempel Café. Men vi finns inte till för män, tvärtom. Och vi vill inte vara coola. Målet är att växa och bli den självklara sidan att gå in på om man vill läsa något annat än nyheterna. I förlängningen vill jag också ha ett förlag och kanske en PR-byrå. Jag tror vi kommer lyckas, nu har jag i alla fall en redaktion. De är väldigt älskvärda. Nu ska vi bara ha sponsorer, sen kommer vi äga världen!

Detta med att inte behöva välja mellan djup och yta slår mig så himla starkt för det är något jag tänkt mycket på. Speciellt som mycket av det som anses ytligt är sådant som kvinnor ofta gör. Jag såg på insta att du kallade dig själv för ”poesins Blondinbella”. Vad anser du om uppdelningen mellan fin och fulkultur?

– Vad fint att du också tänkt på djup och yta! Jag tycker det är konstigt att den uppdelningen fortfarande är så stark, från båda håll, det är inte många skönhetstidningar som har djuplodande intervjuer till exempel. Jag känner mig inte hemma varken med dödsallvarliga eller superytliga texter, en blandning är nästan alltid briljant. Sen älskar jag Blondinbella och tycker hon är väldigt inspirerande. Jag identifierar mig kanske med henne lite. Hon har bestämt sig för att hennes skönhetsmärke LCC ska bli ett nytt Estee Lauder och jag har bestämt mig för att jag ska få Nobelpriset. Vissa tycker att man är nyliberal om man har sådana planer för sig själv men de är dumma i huvudet.

Du visar att det både går att titta på SVT:s serie Tro, Hopp och kärlek och vara ett intellektuellt geni. Varför ses det så ofta som något motsägelsefullt?

– Jag vet inte, det är som att intellektuella människor inte tillåter sig att ägna sig åt ”förströelse”? Jag tycker att skrivande är så känslomässigt krävande att jag bara kan göra det en liten del av tiden, resten måste jag sova eller titta på tv eller gå omkring i ett köpcenter. Jag har rätt länge trott att jag kan göra mer än det men det kan jag inte. Jag klarar inte ens av när nån skriver till mig på Facebook, känner mig genast utbränd då.

– Det har väl blivit lite inne att skriva om populärkultur, men då ska man ha nån politisk eller intellektuell vinkel. Jag gillar att bara skriva om tv-programmet så som det är, ofta sker det ganska absurda saker som inte kräver nån speciell vinkel, som när Lina i Tro hopp och kärlek hade en gruppdejt med syriansk dans, det säger ganska mycket om vårt samhälle utan att man behöver analysera det djupare, eller som i Kärlek åt alla som är nåt slags absurt systerprogram till Bonde söker fru och som går på TV4Play. Där har man stuvat in ett gäng bönder som inte kom med i originalprogrammet på en gård där de bor tillsammans med alla sina ”dejter”. Där ska de festa i tio dagar. Det är inte uttalat men det är programidén. Det finns en bubbelpool också. Det är briljant!

Du kommer snart ut med din första diktsamling Jag hatar naturen på 10TAL Bok. Vad är temat för den och vad syftar namnet på?

– Jag jobbar med ett förlag som låter mig göra exakt vad jag vill vilket jag är väldigt tacksam för men det innebär också att jag inte vet vad min diktsamling kommer handla om. Den kommer ut snart men om jag vill göra om allt dagen innan tryckning så tror jag ingen kommer hindra mig. Men än så länge handlar den om naturen, att jobba, att shoppa på Ebay, Jane Birkin och hennes familj, om den litterära jag och du-formen, och lite annat. Titeln syftar på att det som är vår idé om naturen är så långt borta och svårt att nå, härliga skogspromenader och så vidare. Medan det som också är naturen, det vill säga vi själva och våra egna kroppar, är extremt närvarande och påträngande.

/Av: Saga Loxdal