En ivrig pennas familjära ljud inleder, rosa konturer växer fram på en svart skärm. Strecken formar en liten vild hund, den ligger ned men inte avslappnat utan spänt, som om den vore redo att när som helst resa sig, explosivt. Djuret följs av en röst som på 30 sekunder beskriver de strukturer som lett till att teknologin som används inom musikbranschen till stor del har associerats med män.

Wild dogs: A Herstory of the music producer regisserad av Elin Lilleman Eriksson och Saga Gärde hade världspremiär under Tempo Dokumentärfestival torsdag den 8 mars. Filmen följer bland annat Robyn, Selen Özan, Barbara Chamoun och Caty Testad under ett separatistisk producentprogram anordnat av Popkollo. Tillsammans med dem får vi genom initiativet möta Jenny och Cecilia Vaz (Studio XX), Jenny Wilson och Beatrice Eli i olika studiecirklar om tekniska aspekter och panelsamtal som problematiserar hur det är att arbeta som kvinna i musikbranschen, och varför inte fler kvinnor innehar producentrollen idag. Filmens klimax består av att Oda Studios, ett studiokollektiv för kvinnor och transpersoner grundat av Chamoun och Özan, slår upp portarna.

Wild dogs belyser separatismens kraft och vad som händer när icke-män allierar sig. Genom att skapa små och stora nätverk med kvinnor, icke-binära och transpersoner ökar tillgången till samarbete inom gruppen vilket i framtiden kommer att kunna sträcka sig utanför den. Berättelsen trycker på inkludering som verktyg för framgång, att våga producera som ett direkt resultat av att man känner sig accepterad. Och resan vi följer med på uppfattas mycket riktigt som otroligt stärkande för de medverkande. I slutet av de 73 minuterna verkar de till stor del ha en annan, mer positiv attityd till sitt eget utövande.

Hela dokumentären ramas in av Beata Bouchts poetiska illustrationer av neonrosa hundar, fåglar, bin, svärd, träd och pilar. Ett romantiskt, effektfullt sätt att hålla betraktaren intresserad och vaken. Illustrationerna dansar till Kiki Halmos musik, men får även sällskap av de medverkande artisterna och producenternas låtar.

Gärde och Lilleman Eriksson förklarar att de ”ville skapa motbilder av hur studion skildras som en manligt kodad plats. Helig och mytomspunnen där ensamma genier verkar”. Filmen är underfundigt transparent, där vi ibland får se regissörerna prata off record med medverkande, eller bära tunga tech-prylar under förberedelserna för en intervju. Vi ser Bouchts ateljé där hon tar fram tidigare nämnda illustrationer, som för att visa att målet är summan av resan. Men också för att se till att alla får synas och ta plats, även de som vanligtvis lurar i bakgrunden av en produktion. Wild dogs är också full av små moment av comic relief, som lättar på trycket mellan smärtsamma och viktiga samtal, och bjuder in betraktaren till gemenskapen. Den här typen av filmning och regi blir i sig själv ett motstånd till den klassiska bilden av det manliga geniet.

Dokumentären är en mörk solskenshistoria, en berättelse om vilda hundar som vägrar tämjas. Den ger motivation till att själv fortsätta kämpa mot rådande strukturer och är en stark påminnelse om att vi i kampen aldrig någonsin får glömma resten av flocken.