Annah Björk

Ryan Adams spelar outgiven låt (och pratar nya skivan, Trump och snuskiga flipperspel)

För ett par veckor sedan var jag på snabbvistit i Skam-land. Inte bara för att stalka adresser ur serien och göra remakes av slutscenen i s2e11 – utan även för att intervjua Ryan Adams.

Kingen av alt-country var på PR-turné i Europa och stannade till i Oslo. Hans album Prisoner släpps i dag – men han var i Oslo för att göra en superexklusiv minispelning för 120 inbjudna på lilla spelstället Krøsset. Jag stod så nära scen att jag kunde peta i hålen på hans stickade tröja om jag hade velat.

Kände doften av hans parfym (önskar jag nailat vilken det är, den är så bekant, men tyvärr… Någon annan som vet?) under hela spelningen. Snacka om konsert för alla sinnen.

Ryan Adams spelade hela skivan minus ett par låtar han inte tycker gör sig akustiskt samt en låt som inte kom med på albumet.

Här är den.

Ryan Adams är inte bara känd för sin konst att återuppfinna sig själv med minimodifikationer gång på gång – sina hjärtslitande americanahits och 80-talsklingande rockballader om hjärta och smärta. Han är också en av de lynnigaste artisterna här i musikvärlden. Under sitt senaste Sverigebesök skällde han ut publiken eftersom det förekom mobiltelefoner bland dem, och det gjorde honom illamående. Sen satt man som på nålar med känslan av att vad som helst skulle kunna hända.

Innan intervjun på ett lyxigt hotell vid havet, fick jag både förmaningar och tips för att inte göra Ryan på dåligt humör. Jag föreställde mig en variant på en ung Niklas Källner vs Lou Reed-intervju, och roades av tanken.

Men den trumpne rockhjälten var bara supergullig och glad. Klädd i en randig, stickad favorittröja och med tjock ponnylugg berättade han om skilsmässoalbumet Prisoner – och om sina snuskiga favorit flipperspel.

Ryan Adams gick nyligen igenom en skilsmässa med This is us-skådisen och sångerskan Mandy Moore.

– Frågorna jag ställer mig på det här albumet är ganska tydliga. Det  beror på att jag skrivit frpn den platsen jag varit på. Det är resultatet av att det har tagit slut på ett förhållande som inte var funktionellt. På skivan processar jag det, utan att exploatera det, snarare undersöker. Livet händer oss alla, och jag tror det jag skriver kan vara meningsfullt för andra, på ett eller annat sätt.

Du är otroligt produktiv – när och hur skapades Prisoner?

–  Jag hade brutit ett revben. Det är en konstig historia, men jag tror det hände när jag trillade ner från min våningsäng i turnébussen. Smärtan var den var den mest fruktansvärda känsla jag känt. Jag hade ont bara av att andas, så jag åt smärtstillande bara för att somna. Jag började drömma väldigt intensivt. Drömmar som handlade om allt möjligt romantik- och relationsrelaterat. Jag hade liksom bara turnerat och inte riktigt tagit tag i de där känslorna.

Vad var det första du skrev?

– Låten Tightrope. Jag kände genast att wow. Jag läste texten och visste att holy shit – det här är real.

Du har producerat själv?

– Ja, bandet ville inte hänga med till inspelningen. De är inte längre mitt band förresten. Men det är okej. Det är inte första gången jag gör mig av med ett band. Sista skivan med The Cardinals… oh man, jag hade inte balls att säga att jag ville att de skulle sluta. Men till slut så, de överpelade allt. Pedalsteel-personen ville aldrig sluta spela… Nej, jag gillar space. Så jag spelade in med min vän Johnny i New York den här gången.

Vad har inspirerat albumet mer än skilsmässa och smärtstillande?

– Jag skulle kunna rabbla album och artister, 80-tal och Tears for Fears och The Smiths. Men sanningen är att musik får mig att känna mig romantisk över saker som inte är det. När jag följer det blir det bara rätt. Det här var ett album som väntade på att bli till, det fanns redan i mig.

Blir det lättare eller svårare att skriva med åren?

– Både och. Jag tycker det är en romantisk sak att göra. Språk och kommunikation mellan människor är helig för mig. Det är en kärleksförklaring och ett sätt att visa sin empati. Även om man skriver något argt om någon har den påverkat tillräckligt för att man ska röras att skriva om det. Det är det mest konstruktiva som finns.

Nu när omvärlden är så kaosig – tror du att du kommer skriva mer politiska texter?

– Nej, det tror jag inre. Jag är djupt medveten och orolig när det gäller dagens politik i USA. Eller politik… Det handlar om mänskliga rättigheter som hotas. Allt är mycket märkligt, jag trodde världen var gammal nog att folk inte skulle göra så är mot varandra. Män som beter sig som Trump, som besvarar våld med mer våld, som är maktgalna, måste vara otroligt osäkra på sin manlighet. Och de kan inte känna till ordet skam. Var kommer detta mörker ifrån? Vem vill vara Darth Vader liksom?

Vad gör du åt situationen?

– Man säger, kill em with kindness. Det är sant. Om du verkligen vill vara ett svin mot någon så var riktigt snäll. Då kommer de tillslut ge upp, de kommer tröttna och gå vidare.

Du är en flipperfantast – vilket är ditt käraste spel?

Embryon är ett helt outspaceat spel med en gigantisk och utomjordisk vagina i mitten. Man ska få kulan att typ centrifugeras i den här vackra, uppenbara vaginan. Jag vet att det låter konstigt. Man är i ett rymdskepp och målet är att man ska aktivera – jag vet att det här låter väldigt sexuellt men…  Man ska slå in kulan på insidan av vaginan, som man vill ändå liksom, få till en knock ball och så kommer man in i special mode.

Eh, okej. 

– Det är från 70-talet, jag tror man åt mycket svamp då.

Uppenbarligen. Har du spelet hemma?

– Ja, jag är en samlare. Jag äger alla bra spel utom två, och dem ska jag hitta också. Nu blir jag sugen å at spela, jag vet att de har ett bra flipperställe här i Oslo som heter Tilt. Jag ska gå dit sen, efter spelningen.