Annah Björk

Jag gör vad jag kan – första natten

MATTIAS: Tillbaka på hotellrummet har klockan blivit fyra på morgonen. Jag och Annah sitter mest och stirrar på varandra. Jag kollar Facebooks grupp för volontärer på Lesbos. FB-gruppen är tillsammans med en Whatsapp-grupp det enda – repeterar ENDA – sättet som mer eller mindre akuta humanitära insatser koordineras på ön. En volontärtjej som sitter i USA (!!) skriver plötsligt i gruppen:

Skärmavbild 2015-11-30 kl. 12.29.04

Vi höjer ögonbrynen, kollar vidare på tråden. Ingen respons från någon.

Hon skriver igen:

Skärmavbild 2015-11-30 kl. 12.35.06

Koordinater? På riktigt?? Vi dunkar in koordinaterna i Google Maps, och får se:

Skärmavbild 2015-11-30 kl. 13.33.28

Vi jämför positionen med var vi är. Inte långt, men det måste väl såklart finnas någon som är närmare, någon som har som uppgift att koordinera, någon som…

Vi inser att nej, det finns ingen. Vi bestämmer oss snabbt för att åka. Vi slänger oss i minibussen, Annah sitter med två mobiler i händerna – Whatsapp och Facebook på den ena, Google Maps på den andra. Jag kör. Fort. I huvudet har bilder på barn i röda flytvästar som guppar i dom svarta vågorna börjat dyka upp. Adrenalinet slår till, samtidigt en konstig känsla av att vi gör fel. Vi – som kom idag – vi kan väl inte göra det här?? Det måste ju finnas någon som kan något, som vet hur man gör, som har gjort det förut?

Vi skriver snabbt i Whatsapp-gruppen att vi är på väg:

Skärmavbild 2015-11-30 kl. 12.49.34

Någon som heter Ralph svarar:

Skärmavbild 2015-11-30 kl. 13.06.30

Han undrar om vi har dom där guldblänkande aluminiumliknande filtarna som de genomfrysta flyktingarna sveps in i direkt de kommer i land – när sådana finns till hands.. Det har vi såklart inte. För vi har just kommit, vi är rookies, vi går helt på instinkt.

Skärmavbild 2015-11-30 kl. 12.51.30

Vi träffar på en större grupp flyktingar. De har tänt en eld, och verkar vid relativt gott mod. De säger på mycket knagglig engelska att de varit i telefonkontakt med en båt som är på väg. De pekar ut mot det kolsvarta havet. Vi ser ingen båt. Jag ser något jag tror är rester av värmefiltarna i en hög. Det är ingen hög, det är barn som sover tätt ihop under flera glänsande filtar. Jag greppar efter mobilkameran. Ångrar mig. Jag känner på barnen. Dom är varma.

Nu börjar det dyka upp erbjudanden om filtar och annan hjälp. En snubbe som heter George hör av sig, vi ringer honom. Han har nödsaker, som vi förstår är hemma i hans eget hus. Vi säger att vi hör av oss.

Skärmavbild 2015-11-30 kl. 13.08.29

MSF är Läkare Utan Gränser (Medecins Sans Frontiers). Vi lär oss under färden i 160 km/h mot flyktingarna. Är dom i vattnet? På land? Lever alla?

Efter en snabb färd längs vattnet hittar vi båten. Flyktingarna håller precis på att kliva i land när vi kommer till platsen. Dom är kalla, blöta, huttrar, skakar. Ett tiotal barn i åldrarna 1-14 år, deras föräldrar och släktingar.  Vi har laglig plats för nio personer i minibussen. Alla 40 vill åka med. Jag försöker förklara, men inser att människorna är desperata – såklart. Vi har ingen erfarenhet av s.k. ”crowd control”, och bara ordet får mitt vapenvägrar-jag att fnysa. Jag försöker skapa nån slags ordning – familjerna måste hålla ihop, men barnen och mammorna går först. Till slut lyckas jag få nästan alla familjer intakta. Vi lovar att hämta en pappa senare.

Vi rapporterar på vägen till lägret. Annah har svårt att få fram mobilen i den fullpackade kupén. Jag kan inte lägga i 4:an – Annahs ben och ett barn som hon har i knät är i vägen.

Skärmavbild 2015-11-30 kl. 20.20.34

Det är ganska tyst i bilen. Annah har skrivit om hennes samtal med barnen och mammorna, vilket är hjärtskärande. Jag hittar inte, så jag höftar riktningen, kör mot enkelriktat, genom Mytilenes folktomma gator. Jag tänker på att vi måste hålla ihop familjerna. De har inte sett flyktinginfernot de ska till. Det har vi.

Skärmavbild 2015-11-30 kl. 13.12.30

Eftersom vi har kass koll på allt vad mottagningen, rutiner, etc. heter, så vill vi försöka bli mötta vid det stora lägret. Nationaliteterna och familjekonstellationerna avgör vart alla ska, och reglerna kan ändras timme för timme. Sista meddelandet ovan är från en kontakt inne vid barackerna som I AM YOU sköter. Jag vet att ”space” betyder en ruta på betonggolvet. Ingen madrass, inget underlag, ingen filt. Jag skäms över att jag känner mig lättad över att de andra i I AM YOU får förklara den här gången.

Vi hämtar pappan, och i bilen är han lugn. När vi kommer fram och han ser storleken på lägret och bristen på system eller struktur, ser jag hur hans panik kommer. Var är hans familj? Jag känner sån extrem skuld. Jag tittar honom i ögonen och lovar honom att vi ska hitta hans fru, visar handgripligen att han skall vänta vid stängslet, och sedan tar vi våra sista krafter och letar fram hans familj ur en av de baracker I AM YOU sköter.