Annah Björk

LA – sista dagen

Jo… jag har dragit mig för att skriva det här inlägget. För när bokstäverna träffar skärmen är det ett faktum att min Los Angeles-resa är slut. Att jag inte är där längre, utan hemma.
Men det låter så fånigt, det var ju en månad sedan jag landade i Stockholm igen. Men det är SÅ deppigt.
Sedan LA är borta har Stockholm förlorat hela sin glittrande kraft. Jag som alltid, mer eller mindre ljudligt, säger orden ”Jag är priviligerad som bor här” när mitt tåg/flyg/bil rullar in i/över Stockholm. Har varenda gång jag anläder påminnts om vilken tillhörighet jag känner med den här himla staden.
Nu, ingenting. Tomhet. Irritation över att ingenting, INGET, ens påminner det minsta gnuttigaste om Kalifornien. Jag skulle på en dejt med den LA:igaste stockholmaren jag känner och försökte få henne att avslöja var man tankar LA i Stockholm. Men det närmsta hon kommit drömstaden var nåt sjapp på Folkungagatan, men det var nog deras pastelliga inredning eller något sådant.

Jag inser att jag låter som en korkad tonåring när jag pratar om en vecka jag tillbringade i en stad långt hemifrån. Men jag är också medveten om att känslan av att komma hem till Stockholm inte längre finns där av så många anledningar.

När jag flyttade hit hade jag gått igenom mina första 20 år som en ailien utan att fatta. Inte förrän jag dödslycklig satt på Expressens nöjesredaktion med andrahandstvåa på Kungsklippan med utsikt över hustaken föll poletten ned. Jag hade bara varit på helt fel ställe i alla dessa år. Sedan dess har jag njutit av att höra hemma.

Eller, kanske inte lika mycket de senaste åren. Kanske för att jag inte är lika hungrig på stan längre. Ska inte kalla mig mätt men.
Och så har så många av mina vänner packat, tackat för sig och gett sig av.

Varning för tönt igen. Men när vi låg på en blåsig strand utanför Malibu, min kille och jag, en av alla de där magiska dagarna. Han, trulig i uppdragen luvtröja och svarta jeans. Jag i karamellfärgad bikini, insupande varenda Stilla Havs-vind som kylde min bara kropp.

Då sa jag: ”Jag tror jag är här i från. Jag här hemma här.”
Antar att han suckade stort inombords. Hörde inte för havet dånade och bergen bakom oss var helt vilda och i horisonten låg popkulturens huvudstad så det var inte så långt borta att känna sig hemma.
Men jag ville typ bara bli bortglömd och lämnad där. (Fast att mina barn också var det dårå)
Så jag skulle smälta in och bli en del av den där stadens vardag.

Men vi hoppade in i bilen igen och kramade ur de sista dropparna av vår resa.

 

Jag shoppade butikerna på Melrose helt tomma. Neonfärgade kjolar för 100 spänn. Hittade äntligen plastryggsäcken ur mina drömmar. Köpte på mig massor av pastellig hårfärg på Manic Panic. Little Twin Stars-tröja på Japan-LA och så vidare.

Det bästa var när jag kom på att jag har ett band och då kan man köpa kläder och motivera sig själv genom att högt säga ”scenkläder” när man vill ha typ en body med luva. Ganska svårburet annars vid dagishämtning eller vid fotbollsplan eller på Konsum. Min kille köpte en overall på American Vintage. Har aldrig varit så kär.

Jag klädde mig i revj och gick ut i Down Town-natten. Dock hade jag inget leg (obs kära fellow journalister att press-leg ej räknas som internationellt ID, blev nekad flera gånger i New York också tidigare i år). Så jag kom inte in någonstans.

Åt en sista sorglig lunch, blev varnad att det var kött i min killes Quiche Lorraine <3. Sen lämnade vi cabben och åkte vi hem. Och nu sitter jag här i köket i min närförort och känner mig som den där Markus Krunegård-låten och som E.T och räknar på hur jag ska kunna komma hem igen.