Annah Björk

Lalehland

Jag har varit på semesterresa som delvis gick ut på att studera hur man klubbar i småstäder. Bildmaterialet därifrån var inte så himla vackert. Men jag har sett en del film också, Bland annat den väldigt vackra historien om Laleh, som går upp på bio 28 november.

I dokumentären Jag är inte beredd att dö än ( av Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm) vandrar den 32-åriga artisten, låtskrivaren och producenten runt i världen. Tunga melankoliska steg genom landskap som bär på hennes historia – bergen i Iran, fjällen i Norrland, Hammarkullen i Göteborg. Lalehs resa går från gömd flyktingbebis med politiska aktivister och konstnärer till föräldrar genom högstadiets upptäckande av musikskapandet. Hon tar ensam tåget till Stockholm för att kompromisslöst tacka nej till hitmakarsamarbeten och slutligen tvingar sitt skivbolag att köpa och köra hem en studio till henne.

Som hon sätter ihop själv.

Lär sig själv.

Gör sin första skiva på själv.
Filmen är en berättelse om en konstnär och om ensamheten som talangen stundtals även belastat henne med. Den här och flera intervjuer jag gjort under den senaste tiden har verkligen fått mig att släppa hela idén om Laleh som flumvimsig. Hon är magisk, inspirerande. Skir som en älva och stark som en oxe.