Annah Björk

Om detta må ni berätta

Mina ben vek sig under mig i min långklänning och jag satte mig för att inte svimma. Fick inte fram ett ljud. Jag hade just sett bilder på drunknade barn i min Facebook-feed för första gången. En flicka i min egen sons ålder och en liten pojke som var så där liten som min yngsta var alldeles nyss.

AFP / OZAN KOSEOZAN KOSE/AFP/Getty Images
AFP / OZAN KOSEOZAN KOSE/AFP/Getty Images

Döda, kalla. Helt plötsligt, rakt upp i ansiktet på mig.

Jag skulle just stiga på planet hem från en semestervecka på Sardinien. De döda barnen hade drunknat tillsammans med hundratals andra i exakt samma hav som låg så vidunderligt blått och vackert runt italienska ön.

Inte särskilt långt ifrån oss ens.

Några dagar senare kom bilden på Alan Kurdi och det gjorde lika ont att se men chocken var inte lika överväldigande den här gången.

Bildposterna gjorde mig arg. Jag behövde inte se de döda barnen, jag förstod mycket väl att det hände ändå.

Det gjorde jag. Men bilderna bleknade aldrig, så som siffrorna.

Och några månader senare stod jag inte ut med att bara höra om hur människor drunknade i hundratal, vecka ut och vecka in.

Jag kastade skygglapparna och nu jag kan aldrig dra på dem igen.

FullSizeRender-6-680x759

Jag åkte till Lesbos för att arbeta med att ta emot flyktingbåtarna så säkert och bra som möjligt och hitta de som inte kommit i land i närheten av civilisationen. Ytterligare någon månad senare jag åkte till Turkiet för att jobba därifrån. Och till Tyskland. Allt jag såg, allt jag förstod tänker jag berätta om för alla som tror att livet kan pågå som vanligt medan det bara slutar för andra.

Sedan 2014 har 9 548 människor dött under sin flykt över Medelhavet. En siffra som vi alla ska skämmas över, för det har skett i onödan.

Med vår vetskap.

Bakom exakt varje tal i den siffran finns en människa. Ett skolbarn som vill lära sig räkna, en bebis som är knubbig, en mamma, en pappa, en tonårig fotbollsspelare som inte längre har varken hem eller föräldrar.

 

A German rescuer from the humanitarian organisation Sea-Watch holds a drowned migrant baby, off the Libyan cost May 27, 2016. Christian Buettner/Eikon Nord GmbH Germany/Handout via REUTERS
Foto: Christian Buettner/Eikon Nord GmbH Germany/Handout via REUTERS

I går postade jag den här bilden på en död baby i en hjälparbetares armar. Den lilla var en av de upp till 1 000 personer som dog på vägen mellan Libyen och Italien förra veckan.

Den sliter sönder hjärtat, jag bara gråter. Det är den vidrigaste bilden man kan tänka sig. Men den är inte i närheten av så vidrig som döden på Medelhavet är.

Och nej, bebisens anhöriga har inte medgivit till att den ska publiceras, det är jag ganska säker på. De lever troligen inte ens längre, eftersom barnet hittades flytandes mitt på havet där båten sjunkit.

Alan Kurdis pappa hann inte heller godkänna att hans son fick symbolisera hela situationen som tog hela hans familj i från honom. Men Kurdi blev en liten hjälte. För jag vet inte hur många miljoner kronor uppvaknandet av hans lilla kropp på Bodrums strand har dragit in. Eller hur många organisationer som startats efter den kallduschen. Men det är många. Och jag vet med säkerhet att antalet volontärarbetare som, liksom jag, för alltid fått fullständigt nog av att vara en del av EU som inte gör någonting, det är enormt.

Min Facebook-feed är numera helt vedervärdig. Ni skulle bara veta vad det postas för bilder i några av de irakiska och syriska grupper jag följer. Barn som blivit bombade ser inte lika fridfulla ut som bebisen i armarna på frivilligarbetaren.

Men de postas för att det är den ondskefulla verkligheten. För att ingen ska ge upp kampen för att de här barnen och människorna ska ha rätt till ett liv som de kan leva.

Av alla de drabbade anhöriga jag träffat. Pappan som förlorade sina tre barn och sin fru, mannen som saknar sin bror, han som såg sin kusin och bästa vän frysa ihjäl i vattnet på Egeiska havet. Alla de vill att vi ska berätta deras historia, ge deras förlorade upprättelse.

De vill ha en röst.