Annah Björk

Slaget vid Katy Perry

Ingen kommer tro mig nu…

Men just när jag hade tagit årets bild till rockjournalisternas Yearbook – kraschade min telefon och bilderna försvann?

Så tyvärr kan jag inte i bild visa vilket fantastiskt samtids-moment det var när Aftonbladet och Expressens respektive överrockkritiker Markus Larsson och Pappa Pop trängdes med influencers i selfiekön till Katy Perry.

Vet knappt var jag ska börja. Men detta var det förnedrande ögonblicket då gammal hederlig musikjournalistik mötte en ultramodern framtidsdystopi. För journalistiken, vill säga. För Katy Perry och influensers – strålande dagar i symbios.

”Den nya tidens musikkritiker” sa Katy efter att hon frågat om de verkligen var nöjda med att kallas influencers. (Nej Katy är inte heller nittiotalist).

Men nej nej NEJ sa influencersarna.

”Vi skriver, pratar, bloggar bara om den musiken vi gillar. Det handlar om kärlek och att lyfta fram varandra” sa en och de andra influencersarna nickade i samförstånd.

”Ja precis”

Clara Henry sa att det kändes mäktigt att kallas influencer.

Jag lajvar ofta att jag är 10 år yngre än vad jag är. Jag är typ sjukligt intresserad av vad som pågår i generationen som är efter mig. Men i detta skivbolagsrum packat av folk som ville ta en selfie med Katy Perry, utspelade sig verkligen slaget om framtidens popmusikcontent/dramaturgi. Och jag stod någonstans mitt emellan.

En kille med sjukt snygga tofflor från kanske Kenzo och håret flätat i korta flätor satte sig bredvid mig.

”Var jobbar du?” sa jag kollegialt.

Han sneglade på champagne-glasen.

”Jag är influenser” sa han och norpade en minicupcake.

”Jaha, kul. Var då?”

Så uppfriskande tänkte jag! Men han fattade inte ens frågan.

”Om mode, fashion. Han där är modefotograf.” sa han och pekade på sin lika snygga kompis, i färgat grått hår.

”Ah” sa jag.

Vi pratade inte samma språk, spelade ingen roll när jag ba:

”Jag har en blogg på Bon, det är ju en mode…”

Nej han hörde inte ens.

Jag ritade lite i mitt anteckningsblock. När Katy spelade upp sina sex låtar (av kommande albumet Witness 15) hon förhandsbjussade på, skrev jag ned sida efter sida om hur det lät, några textrader, hur det kändes.

Jag såg ingen annan anteckna.

Katy-tjejen då? Jo hon var nice, verkade helt okej smart, sjysst och allt det där man tänker sig. Försökte skoja lite med influencersarna och gammelmedian, men det mottogs mest med stift förskräckelse. Lite gulligt av oss.

Vi är snygga sa hon också, såklart.

Av låtarna som spelades tyckte jag mig kunna höra en delvis ny ton i hennes skala. Det var samtliga ballader, med tunga beats och lite nostalgiska techno och drum’n’base-vibbar och en del Christina Aguliera. Med Katy Perry-mått mätt.

Tuggummipopen har kastats till förmån för en mer sofistikerad look – och sound.

Bäst tyckte jag om en låt där autotunen används som ett instrument i refärngerna, det var en lekfull och kul produktion i den där technoinfluerade delen av hennes nya. Och vet att jag kommer hatälska att reta mig på låten Save as Draft, med samplade tangenttryckningar som ljudmatta – haha en låt om att maila.

Det var sött att stjärnan själv spelade upp låtarna, klickade fram dem på en Mac. Men en frågestund om alstren hade väl kanske inte varit så jättedumt.

Men nu vet jag i alla fall vad jag ska bli när jag blir stor.

Influencer.