Annah Björk

Stilreleasen: Lana Del Rey ”High by the beach”

Med Lana Del Reys officiella första singel High by the beach som släpptes förra måndagen kom också den officiella stilen för hennes tredje album Honeymoon. Här är min recension – och lite förhoppningar inför albumet.

I bilderna och videon bär Lana svepande tunna tyger över en bikini. I kalla, färger. Turkos, ljusblå, mintgrönt, vitt. Det är Lanas lillasyster Chuck Grant som tagit bilderna. Chuck är Lanas husfotograf och står bakom nästan alla officiella bilder.

Jag är inte alls ett fan av stilen. Lana leker ofta med ett slags tacky mode. Hon klär sig i singoallatopp och jeanskjol på scen. Allt för den genuina trailer trash-stilen – med hennes inneboende glamour som edge. Det fungerar till en viss del, men jag tycker det blir bättre när hon följer det fullt ut, nästan överdriver det. Stilen i High by the beach är lite åt old school dekadent glamour-hållet, men utan twist. Lana glider runt i sitt strandhus som en modern version av Norma Desmond i film noir-klassikern Sunset Boulevard från 1950.

Ja, innan videon, med sitt urballade och oväntade slut, var jag verkligen superbesviken på det visuella. Väldigt kommersiellt gångbart, sure. Förstärkt kaliforniskt ljus, men egentligen bara tråkigt snyggt. Som någon Filippa K-tjej. Enda riktiga plusset är halsbandet, en hylsa som skvallrar om att det döljer sig någonting mer bakom den här pastelldonnan.

Heja, såja. Nu bryter det enorma maskingeväret det romantiska på ett absurt sätt och hela det där böljande får sin poäng.

Måste ju säga att förra albumets Springsteen-look inte heller var en favorit, även om stor skinnjacka och vi t-shirt aldrig kan vara HELT fel. Däremot var det en övertydlig flirt med den manliga rockpubliken, ett allt för simpelt sätt att vinna deras respekt.

 Men jag saknar good old times. När Lana lanserades för 100 år sedan med Video Games och mest var ett offer för diskussion om autenticitet och skönhetsoperationer kallade hon sig för ”Gangsta Nancy Sinatra”. Lite fånigt kanske, men det är just den delen av henne som är så fabulöst megasnygg. Mixen av ghetto, amerikansk collage och nostalgisk Hollywoodglamor.

Jag hoppas hon är på väg dit igen.

Den här hårfärgen. Dör för den. Lana, allvarligt skippa det där trista brunettstilen nue.

Om man fokuserar på det musikaliska i High by the beach är det en tillbakagång till den grymma, triphopiga mixen med Lanas drömska sång. Det rockiga från Ultraviolence är utsuddat och ersatt av syntar och madonna-rap. Attityden är mer förort än emo. Det är bra! Den här är så mycket mer direkt pop än vaga, men vackra Honeymoon som smygsläpptes tidigare i somnar.

Musikinriktningen i High by the beach lovar också gott rent stilmässigt.

Precis som det här. Postern för albumreleasen den 18 september, en klassiskt gammal amerikansk vy.

California, here we come, right back where we started from.