Frida Vega Salomonsson

Hevin + Snickarbacken

 

 

 

 

Mötte upp Hevin härom dagen som var helt uppspelt eftersom hon åker till Indien om en vecka och är borta resten av året. Hon bah följ med! Och jag bah ok! Började kolla biljetter och se om jag kunde flytta om grejer i almanackan och försökte övertala Matthew att låna 10k av mig så han kunde följa osv. Kanske inte den typen av resa en börjar organisera en vecka innan avfärd så jag fick avbryta. Men ändå så avundsjuk. Så fina vaser på Snickarbacken btw.

Igår påväg hem efter att ha varit ute så kommer vi ner på perrongen vid Slussen och ser att en kille rör sig nere på spåret. Jag vet ju att det är omöjligt att veta hur en själv ska reagera i pressade situationer, så jag är så glad att våra autopiloter i huvudet reagerade. Jag tittar upp mot tavlan när nästa tåg kommer, vi har fyra minuter, säger jag till Matthew. Vi skyndar oss fram och M sitter på huk och försöker fiska upp honom medan jag försöker få kontakt.

Han har inte ramlat ner, utan hoppat och har noll intresse av att varken kommunicera eller låta oss få tag i honom. Han rullar istället ihop sig till en boll nere på spåret och långt ifrån nykter. Tillslut får M tag i hans arm och sliter tag och vi, tillsammans med en annan tjej, drar upp honom över kanten. Vi hjälper honom bort till en bänk och han bara jämrar sig, gråter och säger att hans pappa dog för några timmar sedan. Han är helt sotig i ansiktet och händerna från spåret.

Jag fiskar upp hans iPhone ur hans ficka, tar hans tumme och låser upp den. Sen ringer jag första numret ur samtalslistan för att se om hans vän kan komma och hämta samtidigt som jag håller honom i handen. Ungefär nu har väktarna hunnit på plats och jag låter de ta över samtalet i telefonen. De är fina, håller om honom och löser eskortering hem. Det kändes tryggt att lämna över honom och väktarna klappade om oss också. Men det tog ändå emot, en hade velat ta hem honom och bädda ner honom mellan oss.

Kom ihåg att ta hand om er själva och varandra!