Frida Vega Salomonsson

När du sover mot min bröstkorg

 

Vaknar upp i en lägenhet som jag känner mig hemma i, jag har vaknat upp här många gånger förut och solen lyser in genom fönstren. Genom den öppna balkongdörren hör jag nedifrån gatan hur gubbarna som alltid sitter i de solblekta plaststolarna utanför kiosken bråkar om något.

Kvällen innan var gatan fylld av polisbilar och brandbilar. Vi stod på balkongen och kollade på medan de spärrade av och sökte igenom några hus och det luktade brand någonstans ifrån. En flatmate blev nervös över alla poliser och började gömma undan vissa ägodelar med ena handen, samtidigt som han rökte gräs med andra.

Igår morse när vi var påväg för att äta frukost gick vi förbi två killar som trippade i parken, ena slog kullerbyttor och den andra sträckte upp händerna mot himlen och ropade till sin vän, att titta, alla de där molnen ser ut som mig. Det händer alltid något här och det är skotthål genom fönstren till spelhallarna, men jag känner mig aldrig otrygg.

Jag är lite bakis av gårdagens Sake sours och jag kommer ihåg hur din t-shirt klibbade mot din rygg av svett när du skjutsade mig på cykeln hela uppförsbacken från Hermannplatz.

Jag tar upp telefonen och zappar mellan apparna. Du öppnar inte ögonen men vänder dig emot mig, gräver ner din arm under mitt lår och lägger andra handen kupad över mitt ena bröst, för att sedan somna om med huvudet mot min bröstkorg.

Sommaren kanske regnade bort, men jag tänker minnas sommaren tvåtusenfemton genom den här stunden, en sensommarmorgon i Berlin med dig sovandes på mig.

 

→ Snapshot from waking up one morning in Berlin. I love laying in bed, a late summer morning with M sleeping om my stomach.