Frida Vega Salomonsson

Tatueringarna

 

Jag gjorde min första tatuering sommaren då jag nyss fyllt arton, det var min lilla pil på handleden. Den tycker jag fortfarande så himla mycket om. I den här perioden ville jag mest bara lägga mig ner och ge upp. Och då kändes det fint med en pil som pekade framåt, det känns fortfarande fint. Ibland behövs övertydliga symboler.

Ett år senare, sommaren då jag var nitton och gått ut gymnasiet några veckor tidigare, så gjorde jag prickarna på fingrarna i Berlin. Dels en prick för varje familjemedlem, men även ett tyst löfte att fortsätta satsa på sånt jag ville göra. Att göra små tatueringar på händerna, just för att inte börja söka sig mot jobb där en inte får ha tatueringar på händerna.

Nu är det ju inte så dramatiskt egentligen, de syns knappt och går att täcka med lite concealer. Men det var en liten manifestation i det tysta. Samma tatuerare som gjorde mina prickar gör olika stora geometriska mönster som han anpassar för olika kroppsdelar. Så när jag var där inne så råkade jag väldigt spontant göra en del av ett av hans mönster vid foten.

Som handen på hjärtat inte är min favvo och den enda av mina tatueringar som jag inte hade gjort om idag. Men den sitter där och är ett minne för den tiden i mitt liv. Då jag hängde i skitiga lägenheter i Berlin och raveade.

Nu har det gått tre år sedan jag tatuerade mig och idag är det dags igen. Jag är redo för en ny liten permanent note to self.

 

→ These are my tattoos, an arrow, dots and a piece of a pattern. It’s been three years since I got tattoos last time and today it’s time for a new little permanent note to self on my arm.