Frida Vega Salomonsson

Tidningshelvetet

Att gå in i att påbörja ett nytt nummer av en tidning, eller egentligen alla större projekt, är en nyförälskelsefas. Jag känner mig inspirerad, förälskad och upprymd av inspiration och energi. Jag kan drömma utan ramar och allt känns möjligt.

Då börjar jag dra igång allt, skapar material, kontaktar personer, mailar. Med stora visioner om hur allt ska bli i bakhuvudet. Då är processen igång och jag har påbörjat segment åt spridda håll. Men sen krånglar de flesta segmenten, det blir inte som en tänkt sig och som en sett det framför sig. Någon en hoppats på att få med avböjer medverkan.

Här inleds istället krishanteringen och kompromissandet. Nu ska varje storslaget delmoment och segment inte bara drömmas om på ett teoretiskt plan, utan utföras och verklighetsförankras. Det känns ungefär som att försöka hålla trettiosju bollar i luften samtidigt.

 

Nu låter jag mer dramatisk än vad jag behöver. Arbetet med Nuda #2 går jättebra, verkligen. Men nu har jag absolut kommit in i den senare fasen av produktionen av materialet. Lätt stress över att inte ligga på pricken i fas med det en vill få fram. Den sista fasen stavas panik, blod och tårar. Men det är några veckor kvar!

Nu sitter jag hemma i sängen, bläddrar i tidningar jag gillar, mailar personer och kollar portfolios. Dröjer mig kvar lite i den här mysigare fasen.

Imorgon drar jag till Berlin och plåtar fyra storys och har två möten. Sen hopas jag hinna ta någon öl med Nora också. Jag kommer bo hos Nora som förutom att vara en vän från gymnasiet, även är Nudas konstredaktör. Hon är där nu och jobbar på galleri.

 

Och den här bilden har inget med saken att göra, men jag fyndade dessa på secondhand och är kär <3

→ Working on big projects is like running a marathon. You start full of entusiasm, and then you get more and more tired along the way. After a while you kinda just wanna quit, but then you’ve worked to hard not to cry your way to the finish line.