BON VOYAGE

Adjö!

Min resa är över, för den här gången. Den fortsätter verka och växa i mig för var dag. Målen jag utmålade är uppnådda och omfamnade. Mina förhoppningar var livsgiriga, storslagna. Jag hoppades på en kropp som klagade mindre, en hjärna som var nyfiken igen, ett hjärta med ljus i och en blick som ett barns. Drömmar en tonårings. Allt detta har jag med mig hem. Jag har jobbat hårt och jag har vunnit allt.

Störst av allt är kärleken. Till livet, vänskapen och romantiken.

I framtiden kommer ni finna mina blödande tankar och sjungande ord Below Beneath. Jag och min begåvade vän Karolina Modig vill förändra världen vackrare. Ihop.

Eller med Karolinas ord;

vi ska omfamna romantiken
stryka den varsamt medhårs och lova att inte ge vika för hårda ytor sans förnuft och vardagsrealism.
tvinna oss in i den låta varje ord fylla oss och bygga oss högre
klättra längs fasaderna med rosor i famnen och chokladkartonger i ryggsäcken.
till dem som fnysande viskar banalt ska vi skrika kom igen och lev! fortsätta fälla ögonlocken rodna sänka ansiktet och le.
till dem som vinklar de vassa armbågarna utåt och spetsar romantiken på spjut
ska vi skicka drypande kärleksbrev
lova att aldrig låta rädslan ängslan hjärnan vinna aldrig bygga beslut på gamla sorger alltid måla oss röda
igen och igen.

På återseende! Tack! Bon Voyage!

Linda Waxin

Divine idylle

Långt långt bort i sagornas dalar avslutade vi vår världsomsegling. Nya Zealand var allt det där som drömmarna utlovat. Det var som jordens allra vackraste platser fått en liten snutt var på dessa två öar. Vi återförenades, vi vandrade Mordor, vi sträckte ut händerna mot albatross, långhårig säl, gulögd pingvin, lekande delfin, svart svan. Naturens under sträckte sina toppar in i våra hjärtan och stannade där.

Biggest fails of Bon Voyage so far

Linda sitter för nära stranden utanför Paia på Maui med sin ganska nya ganska dyra kamera (en Ricoh GR, grym innan den fick saltvattenbehandling), vågen tar inte hänsyn. De lite mer rutinerade åskådarna försöker att skratta så att jag inte ser. Sen dess, mobilbilder. DAMN.
Vi missar planet från Hawaii till Japan då vi missat att köpa utresebiljett ur Japan, får därför inte checka in. Och det är strax efter att vi köpt biljetter för fel dag från Maui till Big Island. DYRT.
Linda spyr fyra h i sträck på ett plan mellan Honolulu och Tokyo och blir misstänkt för Ebola. URK.
Vi missar nästan planet från Singapore tillbaka till Bali, vilket leder till att Linda får hjärnstillestånd och slår in fel kod SEX gånger i stressen i taxin, två kort låses. Dagen efter sväljer bankomaten Davids enda kort, vi har inget fungerande kort och väldigt lite cash. Räddas av syster, Western Union och tålamodsprövad bankkvinna. PHEW.
En bil backar in i oss på moppen på Bali, Lindas ben blir väldigt blått och planerad yoga går bort under en hel veckas tid. NAEJE.
Vi börjar resan i NYC för att Linda bott där och David aldrig varit där. David har varit för aktiv med tops och har aggressiv öroninflammation hela tiden. AJ.
Linda röker på en bänk i Brooklyn, blir bötfälld av NYPD. EEEH.
Linda prejar nästan en snutbil av vägen i Utah, vad händer de tar en avfart istället för att stoppa oss! VA?!
Vi ska träffa några av våra släktingar i Chicago för första gången, de tar oss till Billy Graham museum, där inne finns bland annat ett rum som föreställer HIMLEN. OH MY!
Vi är på Maui i två veckor och på Bali i sju veckor, har vi surfat? Svaret är NEJ. OOOPS.

Best of Bon Voyage – before the grande finale

Idag beger vi oss till Sydney för att uppleva staden innan vi möter upp vår familj i Auckland för att fira jul och nyår i NZ, det blir ett intensivt schema för att uppleva både nord- och sydöns fantasilandskap.

Bäst overall; alla naturupplevelser och att hika i USA:s nationalparker
Mest minnesvärt; The Grand Tetons, ett helt makalöst sceneri
Mest paradisiskt; Maui, bara magiskt
Festligast; kvällarna med fransmännen i Golden Gai, Tokyo, helt galet
Godast; Burritos i Mission District, San Fransisco
Vackrast; Gardasjön, att ligga på stranden och se snötopparna, de klara pastelliga färgerna
Bästa överraskningen; Chicago, en riktigt nice stad på så många sätt som gjordes ännu bättre av vår tur bakom kulisserna på Chicago Field Museum
Roligast; jeeprace längs vulkanstrand på Bali
Mest surrealistiskt; festivalen Terraforma utanför Milano, stenade italienska hipsters blandat med arkitektur och konst i en en gång i tiden pompös slottsträdgård
Mäktigast; Bryce Canyon, Utah, ofattbart storslaget
Mysigast; Byarna i Colorado som Breckenridge och Frisco, och egentligen även de andra små amerikanska städerna där vi hamnade på vägen såsom Cedar City och San Anselmo
Mest bombastiskt; kustremsan i norra Californien, Bodega Bay och Point Reyes, ett måste för alla sea suckers
Mest själavårdande miljö; bergen ovanför Comosjön
Renast; luften i Yellowstone, Wyoming, absolut minnesvärda andetag
Bästa djurupplevelsen; Sacred Monkey Forest, Ubud, Bali
Bästa körningen; ut ur Zion National Park bland bergsformationer och gyllene höstskog
Bästa yogan; Olop Arpipi Iyengar Yoga, Seminyak, Bali
Bästa golfen; anrika Chicago Golf Club
Mest livsomvälvande; tiden, att ge sig själv så lång tid att “bara vara”
Finaste ögonblicken; människor såklart, de som hälsat på oss; David E, Lili, Micki. De vi träffat planerat; Kristofer och Alex i NYC, vår släkt i Chicago, Dawid och Erica i Las Vegas och oplanerat Niklas o co på Bali. Oväntade möten med nya människor. Och så alla konversationer med de vi längtar hem till <3 Hade kunnat vara utan; Las Vegas, Honolulu, Singapore

Tänk om framgång var något annat?

Vi satt på hans balkong, in en av de där overkliga villorna ovanför Skinnarviksparken. Pratade såsom vi brukar prata. Han var min pojkväns bästa vän och hade också blivit en av mina. Vi var en del av ett större gäng, en blandning av NackaSaltisTyresöLidingöTäbyDjursholm, vi var inne på våra sista terminer av universitetet. Vi pratade om hur det skulle gå, vad det skulle bli av oss alla, dår på vippen ut i vuxenvärlden. Min fråga var konkret hur många av oss tror du kommer att bli framgångsrika? Han funderade ett tag och svarade Ingen. Vi stirrade på varandra och utan att han behövde ställa motfrågan rakt ut svarade jag Alla. Det krävdes inte jättemycket eftertanke för att förstå hur vi hamnat där. Han mamma var en av Sveriges mesta styrelsekvinnor och hans pappa något liknande, hans definition av framgång var den där lilla lilla klicken som utgör det yttersta toppskiktet av Sveriges näringsliv. Mina föräldrar var författare/hemmaförälder och selfmade entreprenör, min definition var jag vill jobba med PR och när jag gör det är jag framgångsrik. Och motsvarande för andra som ville bli jurist eller journalist or whatever. Det var första gången jag aktivt tänkte på begreppet framgång.

Andra gången var nog när jag tackade ja till VD-jobbet på Edelman, jag var 30 och hade bara jobbat i branschen i sex år. I samma veva fick en av mina nära vänner, Emma Stjernlöf, ett kommunikationschefsjobb på hypade Google. Folk ikring oss började kalla oss framgångsrika. För mig var det på ett sätt stor skillnad, i ansvar, men inuti och i inställning ingen skillnad alls. Det fick mig att tänka på var den konkreta gränsen gick i andras ögon, när ordet framgångsrik dök upp som ett av de första epiteten när jag beskrevs istället för till exempel ordet blond.

Nästa tillfälle var i samband med att beslutet att säga upp mig formades. Vad är framgång egentligen för mig? När pappa nu oundvikligen summerar sitt liv, sitt på många sätt rika liv, vilka framgångar är han mest stolt över? Hur hade han prioriterat om han tvingats stanna upp såsom jag tvingar mig att göra nu? Ett av de främsta målen för mig med den här resan blev att omdefiniera framgång för mig.

Jag tror att vårt framgångsbegrepp formas främst av tre saker; familjenormer, nutida samhällsnormer i eget närsamhälle och individuell läggning. Jag tror också att många människor utan att tänka på det accepterar den definition av framgång som omedvetet formas i dem, utan att riktigt lägga upp framgångssteken på bordet och verkligen bena ut vad som är egna värderingar och drömmar till skillnad från allt det där andra som bara kommer på köpet när man växer upp var man än växer upp.

Tänk om framgång är något annat? För dig.

Tänk om vi alla skulle stanna upp vart tredje eller vart femte år och bena upp den där steken? Skala av förutbestämda uppfattningar för att sedan lägga till de du verkligen vill ha där. Vilka mål skulle stryka med? Vilka skulle lyftas upp? Vem försöker du imponera på? Varför? Gör det dig glad? Är du sams med dig själv?

Fortsättning på temat vad framgång är egentligen följer. Det finns inga facit men många frågor.

It is above all a Bon Voyage.

Drömdejten

Vi träffades i den enda livliga baren i den lilla byn. Han var lång, ung och lite gammeldags, en gentleman i flipflops med kepsen bakochfram. Livebandet var oväntat bra, den gravida sångerskans sensuella röst och rörelser förtrollade den brokiga publikskaran.

Sista ölens sista klunk kom med en kyss på kinden och frågan om han fick bjuda mig på dejt. Dagen efter blev jag mycket riktigt upphämtad i en stor vit arbetarpickup, vid mina fötter låg en machete. Vi körde förbi vindsurfarstranden och sköldpaddstranden. Han frågade om jag var hungrig, ja sa kanske glass? Han skrattade högt. Skulle förstå varför först senare. Vi parkerade vid ett litet stånd som sålde frukt och juicer. Han föreslog en kokosnöt och jag fnittrade. Kokosnöten köptes dock inte i det lilla ståndet utan hämtades från flaket och öppnades med macheten jag haft vid mina fötter. Sugrör hade han i handskfacket. Den rackaren, är detta en rutin? Åh, skit samma, I love it. Vi bar våra kokosnötter och frukten från hans flak när vi klättrade in i djungeln.

Destinationen var som taget ur en saga, en Disneyfilm, en novell kallad drömdejten. Sötvattnet i den naturliga poolen var kristallklart och lagom kallt. Djungeln runtikring tät men tillräckligt generöst för att släppa igenom ett strilande solsken. Vattenfallet snarare försiktigt än aggressivt, vi hoppade genom det och satt under det. Vi pratade om våra döda fäder, om deras cancer och reaktioner på den. Han berättade hur hans föräldrar lämnat fastlandet för Kuwai, hur han växte upp barfota tills han var tio år gammal. Hur hans pappa hade tagit sin renlevnadslivsstil till nya nivåer alltmedan cancern erövrade honom. De sista åren vägrade han att röra pengar.

För mig fångade den stunden resans stora gåva, här satt jag med en man som livnärde sig på att plantera palmer och plocka ned kokosnötter, som åt fisk han fångade och frukt han plockade. Som växt upp med hawaiianer som utsatt honom för rasism men som också var hans barndomsvänner. Som surfade för nöje och oroade sig för GMOerna framfart. Som lyssnade men var oförstående inför arbetslivet jag lämnat, som lyssnade och förstod precis förlusten av en far.

Han rörde vid mig som att det var första, enda och sista gången. Han drömde om att köpa en bit mark på den lilla ön där hans växt upp. Vi köpte thaimat och satt på min veranda. Vi pratade långsamt och utan hinder. Han skrapade hål på det som var hårt och hjälpte mig att gråta. Inte där men sen.

Tänker att livet består av stunder. Att man borde gå på dejt oftare. Vara mer romantisk och mindre krass. Och att jag just i detta nu är tonårslyckligt lottad som har drömdejten kvar att se fram emot. Med ett mjukt öppet hjärta kanske allt är möjligt. Först hopp, sen tro. Sen kanske kärlek.

Tokyo – så mycket bättre

Tokyo är alltid så mycket bättre. Maten. Shoppingen. Konsten. Arkitekturen. Festen. Vi var där i åtta dagar mellan Hawaii och Bali. För mig var det andra gången. Jag älskade det precis lika mycket denna gång. I en drömvärld skulle jag ha en vecka om året i denna städernas stad med obegränsad budget och obegränsad energi. En garanterad intrycksexplosion.

 

Så tills nästa gång, har vi ju alltid Carolas TOKYO (spana in denna! skulle inte klara ett PK-test idag va?)

 

Står Vid Slussen Missar Sista Bussen
Börjar Traska Hemåt Det Är Kyligt Och Grått.
Vinden Viner Ingen Sol Som Skiner
Allt Är Bara Regnigt Och Vått
Så Jag Börjar Drömma Mig Bort…

Tokyo Jag Tänker På Dig Nu, Snart Är Jag På Väg
Aha…
Jag Längtar Att Få Se Dig
Tokyo Jag Tänker På Dig Nu, Jag Tar Steg För Steg
Aha…
Mot Allt Du Har Att Ge Mig, Det Bor En Geisha I Mig

I Sagor Och Sägner, Har Jag Hört Ditt Namn
Du Finns I En Drömvärld
I Soluppgångens Land

Tokyo Jag Tänker På Dig Nu, Snart Är Jag På Väg

Spröda Troner Körsbärsträdens Kronor
Vajar Över Folk Som Har Sitt Leénde Kvar
I Antiken Stod Du För Mystiken
Du Behåller Allt Det Som Var
Och Din Framtid Lyser Så Klar…

Ååh…
Tokyo Jag Tänker På Dig Nu, Snart Är Jag På Väg
Aha…
Jag Längtar Att Få Se Dig
Tokyo Jag Tänker På Dig Nu, Jag Tar Steg För Steg
Aha…
Mot Allt Du Har Att Ge Mig, Det Bor En Geisha I Mig

I SLagor Och Sägner, Har Jag Hört Ditt Namn
Du Finns I En Drömvärld
I Soluppgångens Land

Tokyo Jag Tänker På Dig Nu, Snart Är Jag På Väg
Aha…
Jag Längtar Att Få Se Dig
Tokyo Jag Tänker På Dig Nu, Jag Tar Steg För Steg
Aha…
Mot Allt Du Har Att Ge Mig, Det Bor En Geisha I Mig

Och Fast Vägen Verkar Lång Så Ska Jag Gå Med Lätta Steg
Så Sayonara Nu Är Jag På Väg

 

Magiska måndag

Denna resa är inne på sin fjärde månad (!), femte (!) om man räknar med juni i Italien. Ändå har vi åtta veckor kvar.
 
Just nu är vi på Bali. Bali är stökigt, vackert, billigt, festligt, surfigt, blommigt, fuktigt. Solnedgångarna är omtumlande och maten underbar.
 
Idag har vi spenderat dagen på ett jeeptak med Bali Tropical Safaris som tagit oss genom landsbygdens risfält och djungel. Vi har direkt från jeepen doftat, känt, smakat såväl kakao, mango, banan, ananas, citrongräs, lagerblad, kaffe, senap, kokos, bomull, papaya, som ris, långbönor (?) och någon oklar frukt med taglinen ”smells like hell and tastes like heaven”.
 
Att raca på svart sand invid Indiska Oceanen och kliva in i en grotta med hundratals fladdermöss var adrenalinskt.
 
Att få chansen att kika in i en keramikfabrik där allt gjordes för hand var rörande.
 

Letter to a youngster in pain

På min resa träffade jag en flicka, en intelligent men tyst och trött flicka. Späd som en fågelunge men med en uppenbar styrka och integritet. Hon var svårt deprimerad.
 
Hon fick mig att vilja stanna där, bara prata och krama och vara tills hon verkligen verkligen förstod att det kommer att kunna bli bra. Det var inte min sak att göra, inte denna gång, inte nu. Om det är något jag lärt mig på min egen resa är det att man bäst hjälper andra genom att hela sig själv.
 
Men hon finns kvar i mina tankar, säkert delvis för att det finns så mycket jag vill säga till mitt eget tonårsjag. Jag har skrivit ett brev, kanske skickar jag det, kanske inte. Kanske kan orden komma till användning för någon tonårsflicka eller någon tonårspojke, eller någons inre tonåring som fortfarande smärtar.
 
Dear E,
 
I don´t know you. I will never tell you I understand. I will never tell you I know how you feel. Your hell is yours and yours alone.
I do see your pain, feel it, but not the way you do so I can´t understand. Maybe, not even you will fully understand. Our mind is a very complex thing. And with great abilities come great vulnerabilities. Yours are yours, and yours alone. You got them and they will cause you all sorts of things. People will fall in love with them, people will admire them, people will think they get them and then be disappointed when they´re wrong. Your great abilities and vulnerabilities will make you proud, will make you tired, will make you interesting, will make you frustrated, and above all they will make you, you.
 
Even though I don´t understand your pain, I´ve had my own. I still have pain, it´s a human thing. What I want to share is, that what was once absorbing is now not. It is gentler and even at times a resource. I was once a person in pain, I´m now a person with pain.
 
There is not one truth, but there is personal experience. This is what I have to say about it based on mine;
1. It´s a very serious thing!
First time I met my therapist she said something that changed my life, she said: if you are in pain that is a very serious thing, you only have one life and with that pain you can not enjoy it. I replied; but I have everything, I have parents who love me, I have talents, I have opportunities, I should not be in pain, I should be grateful. She said: I does not work like that, the pain is real and I want to help if you want to work. So I did.
2. Work on the pain not the symptoms.
I stayed with the same therapist for a long time and one of the things she said early on really changed the way I though about myself. I´ve been telling her that people around me called me sensitive all the time, and that I felt diminished by it. She asked; why do you think they call you sensitive? I thought about it for a while and answered; I guess it´s because I cry easily. She said; don´t they ask you why you cry? My inner answer was no, they didn´t. And they are not bad people, it´s just that in their world they could only see symptoms and they could´t imagine the pain. Not because they didn´t love me, it was just not an ability of theirs, then and there.
3. Maybe something happened that causes you the pain, maybe not.
The best way to find out is to find a pro to help you figure it out. If you had cancer or some physical shit, you would want a pro doing your tests and treatment. Give your mind the same respect. And trust me on this, you can still be in serious pain even if there is not one particular trauma to point out. And it´s no ones fault, neither you or your parents chose your gene pool.
4. Your vulnerabilities is part of you, but the pain that they cause is not.
That´s confusing. Yeah, it took me a while to figure that one out. What I mean is your brain is set up in a way that make you react and feel certain ways. But! You can learn to see this and sort among reactions and feelings to see which ones you really think is you and what´s just wired “wrong” in your opinion. If the wrong wired reactions or feeling occur to often, I´m sure there is meds you can try. But a lot of them you can just learn not to be absorbed by. Like accepting your vulnerabilities, get to know them and you don´t need to be owned by pain the may cause.
5. Try meds, if advised to do so.
Always together with therapy and advised by a psychiatrist. Don´t try them to run from yourself. Try them to understand yourself and correct wires you think have been wrongly wired. Be careful, take notes, consider side effects and weigh them against effects. But, you need to do the talking too, of this I am convinced. Meds are not a shortcut it´s an aid.
6. Walk, run, jump, dance.
Whatever you can make yourself do. It´s just the way it is, a body in movement is better for the mind than a passive body. The sooner you accept that , the better. Oh, and just as with the meds, don´t use the exercise thing to run from pain or yourself. If you have pain, you´re probably smart enough to know the difference between constructive and destructive here :)
7. Figure out what you NEED to find sparks of energy.
Time alone? Social stimuli? Outdoors? Indoors? Intellectual challenge? Brainrest?
No matter what you figure out, therapy, walks, talks and routines is ALWAYS a good idea.
8. Accept and respect yourself.
You can change a lot of things you don´t like, some you just need to accept, and some you will learn to love and use. Keep your focus on the goal, to accept and respect yourself (I think that is easier to wrap your head around than to love yourself).
9. Food, sex and other drugs.
Selfmedication is not necessarily a bad thing, like finding out what kind of food that makes you feel better is a good thing. Alcohol or other drugs can be a comfortable break, but it´s almost always a very short term relief that can fuck up a lot of hard work. And often great abilities and vulnerabilities makes you a good candidate for becoming addicted to all sorts of shit. Be careful, ey.
11. Love and be loved.
But don´t expect love, romance, family or friendship to solve anything. I´m sorry, but only you can. Expecting anything else is expecting too much. But choose to put energy into relationships that is more constructive than destructive for the work you´re doing.
12. Give yourself a break.
So you did not choose the vulnerabilities that causes you pain. You do not deserve it. Deal with it the best you can. And when you fail, forgive yourself quickly and try again.
13. Don´t you dare be ashamed.
Mental vulnerabilities should be talked about and treated with the same respect as physical. Anyone who´s not doing that is ignorant, stupid or just old fashioned in a very bad way. That includes you. (If you fail see no 12).
14. Remember.
With your set of vulnerabilities comes your own set of unique abilities. Enjoy them.
15. Don´t give up.
 

Be brave, OK?!
 
/ Linda