BON VOYAGE

Bombed hearts watching the ocean

Måndagen den 25 november 2013 skrev jag ett brev, ett långt jäkla brev till mina London/NY-baserade bossar. Fnulade runt med formuleringarna länge men var tvärsäker på mitt beslut. Kände mig malligare över mig själv än vad jag gjort knappt tre år tidigare när jag ringde från Heathrow till pappa och berättade att jag fått vd-jobbet.

Det mesta i det långa brevet är både hemligt och ointressant men essensen löd:

 

”I wish to resign from my position as General Manager Edelman Stockholm. With six months notice period I will do my job to the best of my abilities until May 25th 2014 or other date separately agreed. //…//

At this point in my life I feel an urgency to prioritize my family, taking my full responsibility as the oldest sister of four siblings, find time to grief the change that eventually will come since my father is very ill.

I also want to preserve what is left of the naïve, over optimistic, passionate young woman that you hired. //…//

I have no plans on what to do next, I do not have a new job, I´m really looking forward to a break. Hopefully I will not only dream about this but actually do it; reflect, travel, write and think about what next phase in life will be best for me. ”//…//

 

Mottagarnas kortfattade reaktion när vi talades vid senare samma dag var;
a r e y o u s u r e? (gissningsvis har anglosaxerna ännu svårare att ta till sig ett motsvarande beslut än människor som bor i Sverige).

Pappa dog arton dagar senare, klockan tio på kvällen på Luciaafton, hemma i sin säng. Vi var där. Han blev 56 år och fem månader gammal. Fuck cancer.

Jag skrev då, på dagen idag sex månader sedan:

 

Maths Waxin
19570729-20131213
Hans stora kärlek
kommer alltid att leva
Hans vackra värme
alltid att värma
Han älskade
och lärde oss andra att älska
Pappa

 

1077827_10152052619623082_843462462_o-2

Pappa och jag

 

Pappa var, förutom en anmärkningsvärt generöst älskande och älskad person, en selfmade man. Han skulle gå i tidig pension, han hade jobbat mycket och hårt. Det var snart mammas tur att leva sin hästgårdsdröm, de hade köpt gården Trollebo i Småland, de skulle förverkliga visioner och ha (mer) TID tillsammans. Nu har mamma flyttat till Trollebo själv.

Att lägga hela pensionen sist är som att spela roulette. Därför titulerar jag mig numera stolt temporär pensionär.

Den grova planen ser i befintligt skick ut såhär för de närmsta sex sju månaderna: Italien-Sverige-USA-Sydamerika-Hawaii-Japan-Nya Zeeland-Sverige. While in the world liksom.

Vi hann prata med pappa om resan, han blev genuint glad, vi hann titta på bilder på avlägsna platser och han sa Bon Voyage! Vi är jag och min lillebror David, han är 23 och ÄÄÄÄLSKAR golf. Jag kommer att blogga om resan här hos Bon och David har lovat (hotat?) att BACKBLOGGA fadäser fulselfies och annat fNiZz på whileinworld.tumblr.com.

 

DSCN0167

David

 

Från bergen högt ovanför Comosjön, där vår resa tagit sin början, väljer jag att låta ett stycke oredigerad Kate Ryan (Desireless) gnm Google Translate avsluta mitt första blogginlägg n å g o n s i n.

 

Travel, travel
Throughout the kingdom
On the Sahara dunes do Fiji to Fujiyama
Travel, travel

Do not stop
Over barbed wire
Bombed hearts watching the ocean

Travel, travel
Later that night and day
Travel in the incredible space of love

 

DSCN0327Comosjön