BON VOYAGE

Drömdejten

Vi träffades i den enda livliga baren i den lilla byn. Han var lång, ung och lite gammeldags, en gentleman i flipflops med kepsen bakochfram. Livebandet var oväntat bra, den gravida sångerskans sensuella röst och rörelser förtrollade den brokiga publikskaran.

Sista ölens sista klunk kom med en kyss på kinden och frågan om han fick bjuda mig på dejt. Dagen efter blev jag mycket riktigt upphämtad i en stor vit arbetarpickup, vid mina fötter låg en machete. Vi körde förbi vindsurfarstranden och sköldpaddstranden. Han frågade om jag var hungrig, ja sa kanske glass? Han skrattade högt. Skulle förstå varför först senare. Vi parkerade vid ett litet stånd som sålde frukt och juicer. Han föreslog en kokosnöt och jag fnittrade. Kokosnöten köptes dock inte i det lilla ståndet utan hämtades från flaket och öppnades med macheten jag haft vid mina fötter. Sugrör hade han i handskfacket. Den rackaren, är detta en rutin? Åh, skit samma, I love it. Vi bar våra kokosnötter och frukten från hans flak när vi klättrade in i djungeln.

Destinationen var som taget ur en saga, en Disneyfilm, en novell kallad drömdejten. Sötvattnet i den naturliga poolen var kristallklart och lagom kallt. Djungeln runtikring tät men tillräckligt generöst för att släppa igenom ett strilande solsken. Vattenfallet snarare försiktigt än aggressivt, vi hoppade genom det och satt under det. Vi pratade om våra döda fäder, om deras cancer och reaktioner på den. Han berättade hur hans föräldrar lämnat fastlandet för Kuwai, hur han växte upp barfota tills han var tio år gammal. Hur hans pappa hade tagit sin renlevnadslivsstil till nya nivåer alltmedan cancern erövrade honom. De sista åren vägrade han att röra pengar.

För mig fångade den stunden resans stora gåva, här satt jag med en man som livnärde sig på att plantera palmer och plocka ned kokosnötter, som åt fisk han fångade och frukt han plockade. Som växt upp med hawaiianer som utsatt honom för rasism men som också var hans barndomsvänner. Som surfade för nöje och oroade sig för GMOerna framfart. Som lyssnade men var oförstående inför arbetslivet jag lämnat, som lyssnade och förstod precis förlusten av en far.

Han rörde vid mig som att det var första, enda och sista gången. Han drömde om att köpa en bit mark på den lilla ön där hans växt upp. Vi köpte thaimat och satt på min veranda. Vi pratade långsamt och utan hinder. Han skrapade hål på det som var hårt och hjälpte mig att gråta. Inte där men sen.

Tänker att livet består av stunder. Att man borde gå på dejt oftare. Vara mer romantisk och mindre krass. Och att jag just i detta nu är tonårslyckligt lottad som har drömdejten kvar att se fram emot. Med ett mjukt öppet hjärta kanske allt är möjligt. Först hopp, sen tro. Sen kanske kärlek.