BON VOYAGE

För ett falköga slutet

3302766_2048_1152

 

Fem minuter in i Christian Falks sommarprat gråter jag. Kände inte till historien om hans mamma som lämnade honom för Paris, gråter snart igen när han berättar om läraren som öppnade sitt hem, och igen när man känner tyngden i besvikelsen när återföreningen med pappan inte heller fick ett lyckligt slut. Jag känner inte Christian Falk eller hans barn.

 

Dock blev beskedet om hans död en tung jävla throwback i torsdags. Hans dotter Vanessa sa i en intervju ” det finns ingen större sorg”, min syster delade artikeln med orden ”nej, det finns ingen större sorg”. Vanessa tackade ASIH, min syster lade upp bilder från pappas sovrum fullt av slangar, sladdar och dessa helt enastående människor vars jobb är smärtlindring och tröst. Inte bara för den människa som vet att hon ska dö, utan för alla som står bredvid. Att ha dem i vårt hem dag efter dag gav det slitna ordet hjälte en verklig innebörd. Vanessa skrev:

”Vilken kamp, älskade älskade pappa. Min stora kärlek i livet. Nu får du vila och inte längre ha ont.” Minnet av känslan att tillslut längta efter att ens egen älskade älskade pappa ska få dö för att inte längre ha ont är det mest overkliga jag någonsin upplevt.

 

Jag kände inte Christian eller hans barn, men jag har lyssnat mycket på hans musik. Igår gick Quel Bordel för mig, precis som för många andra, på repeat igen. Dessa ord plockas idag med fördel ur sitt sammanhang:

 

We can´t go on this way

Still you can´t leave me

You can´t leave me

Where you gonna go to now?

We can´t go on this way

Still you can´t leave me

 

A mind with no ceiling

 

Theres a road from vegas to nowhere

Some place better than where you been

 

We both know a change is coming

 

I’m your biggest fan

I’ll take you there

 

Darkness got me closed in

Dayligt will set me free

 

Leave me

 

I slutet av sommarpratet gråter jag nu igen. Christian säger till sina döttrar: ”jag älskar er och det kommer jag alltid att göra”.

 

Tänker på vad jag skrev i juni, sex månader efter att pappa dött och det praktiska börjat ebba ut:

”Har läst ut Kristian Gidlunds I kroppen min vägsjäl. Som för att kickstarta en fördröjd sorgeprocess. Det funkar, det tröstar. Känner väldigt mycket att han gjort sig odödlig, det tröstar. Tänker att pappa du är odödlig. Du pratar till mig genom Kristians ord;

 

Så kommer jag kanske att gå, men jag kommer att tänka på er varje steg jag tar. Skratten och tårarna bär jag med mig. Gråt inte, för jag kommer inte längre vara den ni behöver. Jag hoppas att livet kommer att vara dig vänligt. Att du får allt som du någonsin drömt om. Jag önskar dig lycka. Och jag önskar dig glädje. Men över allt detta, önskar jag dig kärlek. And I will always love you. Så är det med det.

 

Fuck cancer och leve de odödliga.

 

Och lyssna på Christians sommarprat om du inte just gjorde det. A mind with no ceiling.