BON VOYAGE

Oh Daddy

Hej pappa,

Tio månader snart sedan jag höll din hand. Du, Maths, den odödlige. Du ville aldrig sluta hålla min hand, du glömde gärna bort att jag var vuxen och tog min hand som att jag vore den lilla flicka människan fortsätter känna sig som. När du inte höll min kroppsliga hand höll du mina mentala händer som sträcktes mot skyn när jag flög och skrapades mot marken när jag föll. När jag sov bredvid dig i din sjukbädd höll jag din hand och tänkte intensivt hur det på hur det kändes, försökte lagra känslans temperatur och din huds textur. Försökte ge tillbaka allt jag kunde genom hud mot hud. Medan tiden fortfarande fanns. Tänkte att jag kan älska som du.
 
Vi reser i era fotspår nu, lillebror och jag. Mamma säger att du älskar Maui, där vi är nu. Du skulle bara veta hur ofta jag skrutit om ert bröllopsår. Tyckte ni var världens ballaste. Älskade era berättelser om hur ni körde sopor, delade ut post, körde glassbil, sparade och sparade , gifte er i enkelhet med violetta violer. Drog till USA för att resa genom alla stater boendes i minibussen ni köpte där. Ni var 21, då 1978. Vi reser och vi söker nu.
 
Sorgen är flyktig pappa, så svår att få fatt, svår att greppa. Jag hade inbillat mig att jag skulle kunna pick-a-fight med sorgen. Liksom skrika, så nu är jag här, sagt upp mig har jag gjort, åkt från stan, lämnat alla distraherande ansvar, KOM AN DÅ. Slåss och slås blodig till marken, för att sedan börja läka. Men icke. Det funkar tydligen inte så. Inte för mig. Sorgen låter sig inte förpassas till min TO DO.
 
Drömmarna visar hur långsamt det går. Hjärnans pussel laggar rejält. Tills nyligen drömde jag om igen att du var sjuk. Att du var i bakgrunden, inte kunde vara med, att familjen levde som vanligt och att du levde fast liksom bredvid medan vi undrade hur det skulle gå. En enda gång har jag drömt om hur ont du hade. En enda gång har jag drömt att du dör. Min hjärna kan inte omfatta detta nya livskoncept. När jag är vaken är du inte heller död. Jag säger det, jag har sagt det så många gånger nu att det bara kommer utan hinder “our father died in December” “yes, it´s very sad” “heartbreaking” “he was only 56” “it changes you”, men känslan inuti är fortfarande den där utanförkroppenkänslan, som att jag berättar om någon annan, någon ytlig bekant som förlorat sin far. Eller om en bok jag läst. Fortfarande tar jag upp telefonen för att ringa, bara glömmer att du är död.
 
Tio månader har gått och jag tänker att det kanske kan få vara så för mig. Jag kanske inte måste gå omkring och känna att du är död. Jag kanske kan få gå omkring ha dig som jag alltid haft dig. Häromdagen började jag skriva; “Jag har en pappa. Han är död. Men han är min pappa.” Sen kunde jag inte fortsätta för det kändes komplett. Det var som att jag skrev ett väldigt kort men väldigt viktigt budskap till mig själv. Att allt du varit kan du också vara.
 
Som den där morgonen när jag satt i en park i Brooklyn, drack kaffe och rökte en cigg. Då påmindes jag om att jag lovat dig att sluta röka. Du gjorde det med glimten i ögat, utan att döma och på ett sätt som gjorde att jag förstod allvaret men vi gapskrattade tillsammans. De tysta vansinnigt obarmhärtiga NYPD-poliserna gav mig boten på 25 dollar, jag läste i det finstilta att jag bara kunde betala genom att skicka in en check. I fnittrig chock blundade jag och såg ditt minspel framför mig. Påminde mig om ett lärorikt spratt du spelade mig en gång.
 
Eller som när vi stod på tågperrongen på väg ut till New Jersey. Jag började glatt nynna med i den härliga låten som strömmade ur högtalarna, igenkänningens automatiska reflex. David tittade (stirrade) storögt på mig tills jag fattade. Låten var “leaving on jetplane” en av sångerna vi sjöng den där timmen innan du gav dig av, en vacker och fasansfull luciakväll när du fick sluta lida. På perrongen kastades vi förskräckt tillbaka men kunde ändå skratta och veta att du hade skrattat med oss om du varit där. Vi känner ju dig.
 
Jag kan återupprepa dina råd till mig när jag blir orolig eller frustrerad, dina uppmaningar att se det goda i varje person och situation. Jag kan iscensätta dina kommentarer om årets deltagare i Idol och Så mycket bättre. Jag kan föreställa mig din min när du bedrövat ser på nyheterna och för en sekund önskar att du valt politiken så att du var där nu för att predika kärlekens budskap. Jag kan känna stynget i ögonblicket då du tappar fokus när vi pratar, för att du är så trött av att ge så mycket till så många. Jag kan författa dina dina omtänksamma SMS och nyfikna samtal. Mitt minne kan imitera din suck när du tycker att jag borde kunna bättre. Jag kan höra dina argument kring mina planer för framtiden.
 
OBS! Jag kan argumentera lika bra trots att du är död.
 
Eller kanske bättre, när inte du finns här framför mig att imponera på, att blidka, är nog min egen röst skarpare. När du berövats mig, när min största trygghet ryckts bort och jag står kvar.  Står upp. Står kvar berikad. Berikad på ett sätt som kanske bara trauma kan berika. När ens inre och en föreställningsvärld obevekligt slås sönder expanderar de. Det finns ingenting att vara rädd för. Du var inte rädd för att dö och jag är orädd inför att leva. Det är en så häftig känsla pappa! Åh jag vill dela det med dig! Det finns ju så mycket jag vill, du vet att jag är en drömmare. Att jag har lika mycket av mamma i mig jag har dig. Du hade bara lättare att förstå de delar som var lika dig. Du ler nu.
 
Du log när du dog.
 
Kan se det framför mig, det sista leendet. Jag kan se dina vackra händer framför mig i detalj, det skrynkliga ärret, naglarnas form, linjerna på knogarna. Jag kan blunda och se hur du ser ut när du går in i ett rum, känna hur rummet förändras av din närvaro. Hur det värms upp. Omfamnas. Jag vill fortfarande stundvis sträcka mig efter att fatta dina mentala händer, samtidigt som jag fattar mina egna.
 
Jag älskar dig varje dag precis som vanligt, för mig kommer du alltid att vara odödlig,
 
din Linda
 
PS. Vi tar hand om mamma så gott vi kan. Dock har vi nog underskattat henne allihop, hennes styrka har bara skuggats av din tidigare. Nu skiner den som en brinnande sol igenom hennes tunga sorgemoln och hjärteförtvivlan. Du skulle vara stolt!