BON VOYAGE

300 steps down to turn the light on at Point Reyes

Jag samtalade (chattade) med en vän häromdagen. En älsklingsvän som talade om kris. Men det enda jag kunde höra var en resa mot ett skarpt inre ljus i väntan på att bli till fullo avtäckt. Det fick mig att tänka på intagande Point Reyes där jag befann mig den första oktober. Där läste jag om fyrvaktarna som levde farligt och räddade liv.
 
”It can get very foggy and windy during certain parts of the year at the lighthouse, and to be effective, the lighthouse had to be situated below the characteristic high fog. When foggy, visibility is so slim that one cannot even view the lighthouse from the top of the approximately 300 steps necessary to walk down to reach it.
 
The lighthouse serves a great purpose in such a foggy area, as there is no beach to wash up on; it is on a rocky cliff. Day or night, the light may be the only thing visible to ships”
 
Ibland är den enda vägen mot ljuset 300 trappsteg ned. I hård vind genom tjock dimma. Men det måste få vara din viktigaste uppgift, älskade vän, att erövra och förmedla ditt egna ljus. Jag lyssnar till dig och tror att det kan rädda människosjälar fångade på fel skepp.
 
We are the music-makers,
And we are the dreamers of dreams,
Wandering by lone sea-breakers,
And sitting by desolate streams.
World-losers and world-forsakers,
Upon whom the pale moon gleams;
Yet we are the movers and shakers,
Of the world forever, it seems.

 
Arthur William Edgar O’Shaughnessy
 
Bilder från Point Reyes, California
 

Förutom att du har det bra, hur har du det?

Fick den frågan häromveckan. Min första reaktion var att, sådana människor, som ställer sådana frågor, ska man spara på.

 

Och sen tänkte jag att jag borde försöka svara ordentligt, när någon frågar så fint. För att det är en svår och det är en bra fråga.

 

Så, förutom att jag har det bra har jag det;

 

Overkligt. Det är nog det ord som kommer snabbast och starkast till mig. Det är fortfarande så bortom alla tidigare upptrampade stigar att leva med döden. Att inte jobba. Att inte vara i ett förhållande. Att någon annan tillfälligt bebor den kvarstående mest konkreta fasta punkt som finns kvar, förutom familj och vänner, min lägenhet. Att om igen vakna upp på nya platser. Overkligt vackra platser. Att leva en dröm.

 

Det är långt från den vana verkligheten på gott och på ont. Det ger mig en känsla av enorm frihet, av möjligheter, ett rus av öppenhet ikring mig och inuti. På ett sätt känns framtiden ljusare än någonsin tidigare, som att jag gått igenom ett helvete och kommit ut på andra sidan med en klarare blick, en lugnare själ. En inre röst som talar med tydligare stämma. Och jag gillar det jag hör.

 

Samtidigt är allt upp till mig, det kan låta konstigt att det skulle vara ett problem för mig med tanke hur jag levt. Men det är stor skillnad, när man jobbar gör man det i relation till andra. Jag tror inte att jag är ensam om att ha närmare till klokt och intensivt agerande när det kommer till andra än till sitt eget välmående som enda strävan. Jag har stora förhoppningar på den här resan, var den ska ta mig, men det är bara upp till mig att det blir så. Det finns inga konkreta förväntningar eller deadlines från någon annan. Och sen är balansen trixig, projekt vilautsörjaläkadrömmaupplevaplaneraframtid får ju inte komma i vägen för att vila ut, sörja, läka, drömma. Och det, är också bara upp till mig.

 

Frihetsruset kommer också med en bieffekt som yttrar sig i form av mental yrsel, eller en känsla av att vara en synsk rookieastronaut på sin första rymdfärd. Viktlös i rymden utan att nå repen som du ska hala in dig via. Även om du vet att snart kommer greppa tag i rätt rep, att du ska till en ny planet och du vet att slutet är happy. Du vet att du kommer landa säkert och du kommer att komma rätt. Men ändå! Det är ju ändå läskigt att sprattla runt i rymden på egen hand första gången. Kittlande. Overkligt.

 

Som i en dröm. Allt jag oftast dagdrömde om när jag jobbade på har jag nu. Tid att tänka, tid att läsa, tid att skriva, tid att sova, tid vid haven, tid för kroppen, tid till dialog. Hur stor del av tiden lyckas jag njuta av allt detta? Hur har jag det, förutom att jag har det bra? Svaren på de frågorna skiftar med dagen. Idag är en bra dag. Det som består dag för dag är en ny stolthet över mig själv, att det här stora steget inte stannade vid snack. Att jag vågade göra det som jag tror är bäst för mig.

 

Det är kanske just det jag vill förmedla genom att skriva ärligt om min resa, att även om du valt på ett sätt 99 gånger kan du välja på ett nytt sätt gång 100, det betyder inte att du underkänner alla dina tidigare val, det betyder bara att  att du inte fastnat. Låt ingen cementera vem du är, inte heller du.

 

Bon Voyage!

How to get a thigh gap in 15 seconds

Missförstå mig rätt här. Det är inte så att jag förespråkar Thigh Gap. Det är bara det att jag med en växande oro betraktar vilka metoder vissa flickor tar till för att uppnå detta till synes eftertraktansvärda. Det har kommit till min kännedom att unga kvinnor riskerar att förlora stora delar av sin kropp, sitt goda humör och i vissa extrema fall sin fertilitet i jakten på ett Thigh Gap. Därför har jag, nu när jag har mer tid att fundera på saker som detta, utvecklat en mer skonsam metod. Det kom till mig en dag på stranden och genom att dela med mig hoppas jag att några inser att de kan överge sina mer tids- och energikrävande insatser i sin strävan. Allra helst skulle jag se att tillstånd av Thigh Touch kunde ersätta många flickors strävan. Men det är inte min sak att diktera i vilken riktning någon annan ska sträva.

Så, så här går det till. Det går att göra stående, sittande eller liggande. Min illustration är liggande, dels för att dessa tankar kom till mig just på stranden, dels för att det enligt min ganska tilltagna livserfarenhet är det läge där man ofta kan ha nytta och nöje av ett mellanrum mellan låren.

1. Håll benen tätt tillsammans, använd fokus koncentration och muskelstyrka
2. Gå in i djup koncentration och fokusera din energi till utsidan av lårmusklerna för att långsamt sära på benen (om du gör det för snabbt kommer det inte bli samma dramatiska effekt och inte heller ta de 15 sekunder som rubriken utlovar)
3. Glöm inte att ta bilder under tiden för att dokumentera hur du uppnått detta, det finns risk att andra inte kommer tro dig annars
4. Slappna av och känn dig nöjd med dig själv
5. Fira med lämplig glädjeskapande aktivitet

Madly in love with Maui

 
Jag har ett seriöst problem med förväntningar. Skulle säga att det ligger i den absoluta toppen av mina mest svårarbetade tillkortakommanden. Och då har jag ändå en samling sådana att välja på. Vi vet ju alla definitionen av en idiot och det är precis vad jag är när det kommer till detta, en förväntansidiot. Gör samma sak, förväntar mig ett annat resultat. Har en fantastisk och bildlig fantasi som jag låter skena iväg och för att i ett senare skede göra mig besviken. Lite gulligt visst, en del av en barnslig naivitet. Men ack så irriterande för stackarna i min närmaste krets som får hantera besvikelsernas känsosvall innan jag inser att denna version av verkligheten också är fab trots att den inte överensstämmer exakt med mina förväntningar.
 

Men. MEN. Så along came Maui. En plats jag fantiserat om sen barnsben. Förväntningar = skyhöga. Och vad händer? Jo. Stränderna är vitare. Vattnet vågigare. Fisken finare. Yogaklasserna mer spirituella. Männen mer sensuella. Vulkanerna högre. Regnskogen tätare. Hippiesarna mer bohemiska. Grönsakerna mer närodlade. Palmerna mer vajande. Vattenfallen kolossalromantiska. De surfande barnen livmodersaktiverande. Kokosnötterna helbrägdagörande.
 

Så, nu har jag kanske pajat det här för en eller annan förväntansidiot.
 

Men ge det en chans ändå! Paradis! Vi hyrde ett hus i Paia och hade bil. Jag yogade på Yoga Shala och handlade mat på Mana Foods.
 

Two roads diverged in a wood

Dom sa en dag ska vi alla dö
Jag sa alla andra dagar ska vi inte det
 
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

 
Åker framåt, ingenting att förlora
Inga städer, inga drömmar här är för stora
Ah ye, Honda, Kawasaki, Suzuki, Ducati genom dessa gator för alltid

 
Out walking in the frozen swamp one gray day,
I paused and said, “I will turn back from here.
No, I will go on farther—and we shall see.”
 
Jag vet vad jag är för dom, dom vet vad dom är för mig
Och så länge vi fortsätter på vägen
Så kommer det spela mindre roll var vi tar vägen

 
Men work together,” I told him from the heart,
Whether they work together or apart.

 
Vägen
Här på motorvägen
Varit här så länge
Känns som om jag bor på vägen
Å alla dom som stod i vägen
Var tog ni vägen huh
 

Dom vill att jag trillar, det kommer inte ske

 
The woods are lovely, dark, and deep,
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep

Oh Daddy

Hej pappa,

Tio månader snart sedan jag höll din hand. Du, Maths, den odödlige. Du ville aldrig sluta hålla min hand, du glömde gärna bort att jag var vuxen och tog min hand som att jag vore den lilla flicka människan fortsätter känna sig som. När du inte höll min kroppsliga hand höll du mina mentala händer som sträcktes mot skyn när jag flög och skrapades mot marken när jag föll. När jag sov bredvid dig i din sjukbädd höll jag din hand och tänkte intensivt hur det på hur det kändes, försökte lagra känslans temperatur och din huds textur. Försökte ge tillbaka allt jag kunde genom hud mot hud. Medan tiden fortfarande fanns. Tänkte att jag kan älska som du.
 
Vi reser i era fotspår nu, lillebror och jag. Mamma säger att du älskar Maui, där vi är nu. Du skulle bara veta hur ofta jag skrutit om ert bröllopsår. Tyckte ni var världens ballaste. Älskade era berättelser om hur ni körde sopor, delade ut post, körde glassbil, sparade och sparade , gifte er i enkelhet med violetta violer. Drog till USA för att resa genom alla stater boendes i minibussen ni köpte där. Ni var 21, då 1978. Vi reser och vi söker nu.
 
Sorgen är flyktig pappa, så svår att få fatt, svår att greppa. Jag hade inbillat mig att jag skulle kunna pick-a-fight med sorgen. Liksom skrika, så nu är jag här, sagt upp mig har jag gjort, åkt från stan, lämnat alla distraherande ansvar, KOM AN DÅ. Slåss och slås blodig till marken, för att sedan börja läka. Men icke. Det funkar tydligen inte så. Inte för mig. Sorgen låter sig inte förpassas till min TO DO.
 
Drömmarna visar hur långsamt det går. Hjärnans pussel laggar rejält. Tills nyligen drömde jag om igen att du var sjuk. Att du var i bakgrunden, inte kunde vara med, att familjen levde som vanligt och att du levde fast liksom bredvid medan vi undrade hur det skulle gå. En enda gång har jag drömt om hur ont du hade. En enda gång har jag drömt att du dör. Min hjärna kan inte omfatta detta nya livskoncept. När jag är vaken är du inte heller död. Jag säger det, jag har sagt det så många gånger nu att det bara kommer utan hinder “our father died in December” “yes, it´s very sad” “heartbreaking” “he was only 56” “it changes you”, men känslan inuti är fortfarande den där utanförkroppenkänslan, som att jag berättar om någon annan, någon ytlig bekant som förlorat sin far. Eller om en bok jag läst. Fortfarande tar jag upp telefonen för att ringa, bara glömmer att du är död.
 
Tio månader har gått och jag tänker att det kanske kan få vara så för mig. Jag kanske inte måste gå omkring och känna att du är död. Jag kanske kan få gå omkring ha dig som jag alltid haft dig. Häromdagen började jag skriva; “Jag har en pappa. Han är död. Men han är min pappa.” Sen kunde jag inte fortsätta för det kändes komplett. Det var som att jag skrev ett väldigt kort men väldigt viktigt budskap till mig själv. Att allt du varit kan du också vara.
 
Som den där morgonen när jag satt i en park i Brooklyn, drack kaffe och rökte en cigg. Då påmindes jag om att jag lovat dig att sluta röka. Du gjorde det med glimten i ögat, utan att döma och på ett sätt som gjorde att jag förstod allvaret men vi gapskrattade tillsammans. De tysta vansinnigt obarmhärtiga NYPD-poliserna gav mig boten på 25 dollar, jag läste i det finstilta att jag bara kunde betala genom att skicka in en check. I fnittrig chock blundade jag och såg ditt minspel framför mig. Påminde mig om ett lärorikt spratt du spelade mig en gång.
 
Eller som när vi stod på tågperrongen på väg ut till New Jersey. Jag började glatt nynna med i den härliga låten som strömmade ur högtalarna, igenkänningens automatiska reflex. David tittade (stirrade) storögt på mig tills jag fattade. Låten var “leaving on jetplane” en av sångerna vi sjöng den där timmen innan du gav dig av, en vacker och fasansfull luciakväll när du fick sluta lida. På perrongen kastades vi förskräckt tillbaka men kunde ändå skratta och veta att du hade skrattat med oss om du varit där. Vi känner ju dig.
 
Jag kan återupprepa dina råd till mig när jag blir orolig eller frustrerad, dina uppmaningar att se det goda i varje person och situation. Jag kan iscensätta dina kommentarer om årets deltagare i Idol och Så mycket bättre. Jag kan föreställa mig din min när du bedrövat ser på nyheterna och för en sekund önskar att du valt politiken så att du var där nu för att predika kärlekens budskap. Jag kan känna stynget i ögonblicket då du tappar fokus när vi pratar, för att du är så trött av att ge så mycket till så många. Jag kan författa dina dina omtänksamma SMS och nyfikna samtal. Mitt minne kan imitera din suck när du tycker att jag borde kunna bättre. Jag kan höra dina argument kring mina planer för framtiden.
 
OBS! Jag kan argumentera lika bra trots att du är död.
 
Eller kanske bättre, när inte du finns här framför mig att imponera på, att blidka, är nog min egen röst skarpare. När du berövats mig, när min största trygghet ryckts bort och jag står kvar.  Står upp. Står kvar berikad. Berikad på ett sätt som kanske bara trauma kan berika. När ens inre och en föreställningsvärld obevekligt slås sönder expanderar de. Det finns ingenting att vara rädd för. Du var inte rädd för att dö och jag är orädd inför att leva. Det är en så häftig känsla pappa! Åh jag vill dela det med dig! Det finns ju så mycket jag vill, du vet att jag är en drömmare. Att jag har lika mycket av mamma i mig jag har dig. Du hade bara lättare att förstå de delar som var lika dig. Du ler nu.
 
Du log när du dog.
 
Kan se det framför mig, det sista leendet. Jag kan se dina vackra händer framför mig i detalj, det skrynkliga ärret, naglarnas form, linjerna på knogarna. Jag kan blunda och se hur du ser ut när du går in i ett rum, känna hur rummet förändras av din närvaro. Hur det värms upp. Omfamnas. Jag vill fortfarande stundvis sträcka mig efter att fatta dina mentala händer, samtidigt som jag fattar mina egna.
 
Jag älskar dig varje dag precis som vanligt, för mig kommer du alltid att vara odödlig,
 
din Linda
 
PS. Vi tar hand om mamma så gott vi kan. Dock har vi nog underskattat henne allihop, hennes styrka har bara skuggats av din tidigare. Nu skiner den som en brinnande sol igenom hennes tunga sorgemoln och hjärteförtvivlan. Du skulle vara stolt!
 

Historien om Hitsters

 
Ofta har en person ett antal nyckelhistorier, om tillfällen eller skeenden som antingen påverkat livet på ett avgörande sätt eller som bara förgyller det för att det är en sån sorts story. En sådan liten livssaga jag har är historien om Hitsters. Mitt liv har på senaste handlat så mycket om historien om den stora förlusten, jag kommer återkomma till den. Historien om hitsters är en upptempostory och en historia om vänskap. Och om det är något historien om den stora förlusten lärt mig så är det att än mer uppskatta vänskap. Och att bry sig ännu mindre om vad andra tycker. Och att leva ännu mer.
 
Det började med att jag fyllde 30. Mina vänner överraskade mig med världens mest genomtänkta present. Jag har älskar klänningar och bar på den tiden väldigt ofta Whyreds vippiga plagg. Mina vänner hade köpt en underbart blommigt tyg, jag fick en stund på mig att fundera på hur min drömklänning skull se ut och sen bar det av till café där vi träffade Behnaz (som på den tiden gjorde Whyreds kvinnokollektion) som ritade klänningen åt mig och gjorde en instruktion till en sömmerska. Den finaste present jag någonsin fått tror jag (tack älskade vänner!).
 
MEN PRESTATIONSÅNGESTEN när Emma, en av mina närmaste vänner fyllde 30 några månader senare. Inte så att jag har en transaktionsrelation med någon av mina vänner, MEN ÄNDÅ, jag ville ju visa hur mycket jag uppskattade att hon verkligen tänkt till och dessutom fått det att hända. Efter en del tänkande kom tanken till mig, vi brukade ju alltid skoja om att vi borde spela brakhits på klubb. Kontexten som begav sig var att jag då var ihop med en DJ och jobbade på Jung Relations, en hyfsat DJ-tät arbetsplats. Så det var DJ hemma och DJ på jobbet, den gemensamma nämnaren var att det väldigt sällan var musik vi spontant kände igen och ännu mer sällan den uppmanade till allsång. Men Kühler-tjejer som vi var dansade vi glatt jazzdans till vad som bjöds. Det går utmärkt att göra höga kickar och piruetter till i princip vilken dansmusik som helst. Men det är ju extra skoj när det är en brakande HITLÅT tyckte vi.
 
Så tanken som kom till mig var helt enkelt, tänk om jag skulle kunna ge Emma ett DJ-gig på klubb där hon fick spela våra favorithits? Så blev det! Tack vare Kristin Zetterlund (tack Kristin!) fick Emma en låda tomma CD-skivor, ett case, en penna, en outfit, lurar, en tekniker, en sidekick och 24h på sig att förbereda musik. Platsen var “löken” (tror det kallades så?) på klubben Sommar! Det blev succé! Såklart, alla älskar ju hits.
 
Vi kallade oss Regular Girls baserat på en saying bland hipstermän i vår närhet att alla egentligen gillar regular girls. Men på väg från vårt första gig kläckte Emma det briljanta namnet Hitsters. En slogan tillkom några dagar senare “låtarna du låtsas att du hatar men älskar när vi spelar”. Vår andra spelning var på F12 och the rest, är som man säger, history. När vi får frågan hur vi lärt oss spela säger vi som det är, det har vi inte, men när vi byter låt så är det alltid till en bra låt du vill dansa till.
 
Tjugotre-i-topp-hitsters-hits:
 
Aaliyah – Try again

Infinite Mass – She´s a freak

Lill Lindfors – Tåget rusar fram

Whitney – Queen of the night

Jlo – Play
Destiny’s Child – Survivor

Kylie – Spinning Around

Hanson Brothers – Mmmmbop
East 17 – House of love

Coolio – Gangsters Paradise

Beyonce/JayZ – Crazy in love

Timbaland – The way I are

Britney – Toxic

Empire of the Sun – Walking on a dream
Leyla K – Electric

Kate Ryan – Désenchantée

Outkast – HeyYa,

Orup – När hon går förbi
Roxette – The Look
Kaah – Måste dansa
Mauro Scocco – Sarah

Bonnie Tyler – Total Eclipse of the heart
Beyonce – Halo
 
Finns det någon sensmoral i denna historia, ja det tycker jag. Bilderna nedan är tagna några veckor efter jag fick VD-jobbet. Tyvärr finns inga bilder på det väldigt uppskattade giget jag gjorde på byråns internationella VD-möte i Berlin något år senare. Min poäng är att jag inte valt, jag har inte valt mellan att vara kul och att vara seriös, precis som jag inte valt mellan att vara stark och att vara skör i livet, precis som jag inte valt mellan att omtänksam och krävande på jobbet.
 
När två sidor ryms inom en person går det att bejaka båda.
 
Som ung tjej med ambitioner finns det andra som gärna vill tala om det för dig, att du bör välja. Tänker på ett av tillfällena, efter en arbetsintervju fick ett samtal efter arbetstid en fredag av mannen som intervjuat mig, han frågade med en nedlåtande ton om jag var på väg ut och om jag tyckte att det var en bra idé att finnas med på bild på stureplan.se. Tänk om hans chef, Maria Arnholm, som senare blev jämställdhetsminister hade vetat om att det var en del av deras rekryteringsprocess. Jag valde ett annat erbjudande.
 
Emma, den andra hitstern, är marknadschef på adidas och sitter i en sisådär tre-fyra styrelser.
 

PS. Vi är, eftersom vi uppmuntrar önskningar och allsång, helt övergrymma bröllops-DJs.

PS2. Jan Gradvall säger “folk underskattar ofta hits” “det som Max Martin håller på med är mycket intressantare än dagens alternativa indievärld” 
 
PS3. Johannes Helje tog våra första flyerbilder, det var ett sk LIFE MOMENT när han sa angående retusch “hur långa ben vill du ha?”

 

 

Hello Hey Bodega Bay

På väg från San Fransisco till Muir Wood stannade vi idag spontant till ikring Bodega Bay i norra Californien. Jag blev helt överväldigat exalterad, vi har ju inte sett havet på ett tag, havet i håret är bland det närmsta bra sex man kan komma. Icing on the oceancake var de gäng av surfare som samsades med säl och pelikan  medan val och vithaj höll sig under ytan. Hello hey Bodega Bay!

IMG_9076

 

Utah, en drama queen

Friheten från sina egna föreställningarär livets kamp

Friheten från dina föreställningar om livet

Är din kamp

Du tror att du vet vad andra vill

Du tror att du vet att du måste

Du tror att du vet vad du vill uppnå

Jag tror att du vet vad du borde

Nej, jag tror att du vet vad du tror att du borde

 

Allt jag kan säga är att du har fel

Nej, det jag vill säga är att man kan inte veta

När vi slutar veta och börjar undra

Då kan livet kan börja

Då kan livet kan levas

Friheten från sina egna föreställningar

är livets kamp

Friheten från mina föreställningar om livet

Är min kamp

 

Du kan kalla den stilla undran

Du kan kalla den öppen

Du kan kalla den oviss

Du kan kalla den tvivlets förtröstan

 

Jag säger inte att du har fel för att det finns ett rätt att finna

Det jag tror är att tro sig veta är fel

En enda föreställning om sakers tillstånd kan aldrig vara sant

 

Att undra är att vara fri