BON VOYAGE

Deuil blanc eller all black, bring sorgeskrud back, tack

Hur mår du? Hur är det? Hur går det?

Totally fucked up tack. INGEN ANING. Dödsdåligt faktiskt.

 

sorgeskrud_linda

 

Utrymmet för sorg är 2014 snålt tilltaget. Hjulen ska snurra, festerna festas, leveranserna levereras, instamoments instas, åsikterna tyckas tryckas gillas delas, lyckan smidas medan järnet är iskallt och blicken tom.

 

Dagens sorgeskrud är reducerad till ett fjuttigt radband av kulörta plastkulor med budskapet fuck cancer. Bättre än inget, visst. Skapar en trevande samhörighet mellan de som förlorar eller förlorat.

 

Den som sörjer trevar, den som står bredvid vevar. Den som dör, bara fortsätter dö som inget hänt.

 

Livet går vidare, springer vidare, RunKeeper trackar takten när tårarna trängs tillbaka inför första bästa frukostmöte. Ingen vill illa, alla vill väl, lägger huvudet på sne och SMSar ”säg till om det finns något jag kan göra”.

 

NEJ, jag kan inte det. För jag är förlamad. Vansinnigt ledsen. I sorg.

Syns inte det?

 

Det lilla jag lärt mig nu att en person i sorg behöver, är mest av allt, sänkta förväntningar. Människor omkring sig som inte dömer, förlåter snabbt och kan hjälpa en att skratta mitt i skiten. Medmänniskor som tar sig tid, som får en prata utan att man märker det, som får en att gråta när man tror att man inte kan. Som hjälper en att se allt vi faktiskt hann.

 

Påminnelsen, den tydliga synliga symbolen fanns men finns inte längre. Sorgesärk och sorgeband. Borta med vinden.

Deuil blanc eller all black, bring sorgeskrud back, tack.