Kommer aldrig bli vuxen

Hej bloggen,

nu var det längesen.

Jag helgjobbar och städar i VICE arkiv på internet.

Jag går igenom hundratals artiklar. Borde gå igenom de senaste två-tre åren. Men har fastnat lite i artiklar från 2004, 2005… 2007. Blir påmind om Dirty Sanchez. Scrollar i Dash Snow och Ryan McGinleys tidiga fotografier.

Förra veckan var det tre säsonger av SKAM. I går spelade kent sin sista spelning.

Vart jag än i världen vänder mig blir jag påmind om min ungdom.

Fastnar i värsta tidsmaskinen.

Kommer på mig själv att förakta samtiden. Lyssnar på Death from Above.

Och så glömmer jag bort – om endast för en sekund – att jag minsann är morsa nu. Jag är fucking förälder. Alltså, en sådan person jag aldrig skulle bli.

Tänker att jag minsann inte är sån. Jag är inte en sån där tråkig jävla förälder. Jag växte ju upp med MTV, Hultsfredsfestivalen, ZTV…

Men så inser jag att allt sånt där som jag känner mig helt varm och nostalgisk inför – S:et, Jackass, Bam Margera, fucking South Park – allt det där som jag tycker formade youth culture eller whatever, det kommer min dotter tycka är fett kefft. Hon kommer inte fatta, inte ens bry sig. (Hon kommer inte ens veta vad ”kefft” betyder.)

Insikt: Jag är precis som vilken jävla förälder som helst. Nostalgisk, konservativ, tycker att jag vet bäst.

Tröstar mig med att ingen generations tonårstid varat så länge som min generations tonårstid. Alltså vi är kids så länge det bara går, helst 4-ever.

….

Tror min 30-årskris har talat.

/ Bloggade lite så det skulle kännas som 2007 ända ut i fingertopparna 

 

Viktiga länkar och den ständiga känslan av ???

Min föräldraledighet har avslutats. Jag är tillbaka på jobbet. Jag undrar hur andra mammabloggare får tiden att räcka till jobb, barn, blogg? Jag har funderat på om Mammabloggen ska fortgå eller inte. Och jag har bestämt mig för ”tills vidare.”

Här kommer Mammabloggens viktigaste länkar just nu (alla från VICE hehe) samt andra människors ständiga känsla av ???

(Se hela med ljudet på – typ lika roligt som den här)

Om deppiga hemmapappor

Sexliv efter barn

Sluta posta pics på era kids

Att förlora sina barn till IS (obs ej för känsliga)

Skilsmässobarn

Hörs snart!

Den optimala mammalooken

Mammabloggen goes modeblogg.
Mammabloggen goes modeblogg.

I samband med att Mammabloggen kom igång fick jag frågan hur en optimal mammalook ser ut. Jag svarade ”skjorta” eftersom en skjorta är stilig, samt rätt variant av skjorta kan göra under för figuren när en precis blivit mamma.

Men framförallt är skjortan lätt att öppna när ett bröst ska halas ut och ge föda åt avkomma. Jag ogillar nämligen att ta fram brösten iklädd linne eller annat ”ringat” plagg där huden mellan nyckelbensknotorna och bröstvårtorna är blottade. Hela amningsproceduren blir liksom alldeles för naken för min smak (detta gäller naturligtvis inte när jag vistas i mitt hem).

Observera att jag inte har några synpunkter på vad andra har på sig när de ammar. Var nakna om det får er att må bra!

Länge leve hälsan!

Ur bröstet, styrkan!

Befria kvinnokroppen!

Och så vidare.

Nu har dock den optimala mammalooken blivit en annan. Och det med råge! Jag har kommit till den punkt i mitt föräldraskap där brösten inte längre är mitt barns att få ta del av. Om skjortorna fortfarande skulle användas flitigt skulle de bli knapplösa, sönderrivna, uppsprättade, då min dotter inte förstår konceptet ”mitt är mitt och ditt är ditt” och tror således att min kropp endast är till för hennes behov och nöjen.

Låt mig därför presentera det optimala mammaplagget post-amning: polotröjan!

Wow! Polo!
Wow! Polo iklädd rädd blick!

Denna lilla skapelse som ej är gjord för att bäras i långärmad variant på sommaren (men såklart den enda variant jag äger) är PLAGGET jag numera alltid bär, dag som natt!

Polokragen är optimal för att stänga inne bröst-relaterade lukter vid halshöjd. Hela tröjan är som ett extra skinn: tight och heltäckande. En enastående bonus är att den kan användas som snuskig snutte (dränkt i moderns sovsvett och bröstläckage = det lilla barnets favoritparfym, ew!) när mjölken sinat och brösten inte längre påminner barnet om den forna ljuva tid som en gång var.

Det bästa med polotröjan är att den som metod för att avsluta amning faktiskt fungerar! Allt det där om att barn sover hela nätterna om de inte känner lukten av mjölk och att polotröjan hindrar dem från att komma åt: DET VERKAR SOM ATT DET FAKTISKT STÄMMER!

Svaret på mina tidigare funderingar angående att sluta amma har alltså legat i min garderob hela tiden.

Saker jag tänker som jag aldrig trodde jag skulle tänka

Bae och jag på landet, fett glada.
Bae och jag på landet, fett glada.

Att döma av det som kommer här nedan kanske ni tror att jag gått och blivit cynisk, bitter, arg eller allmänt negativ.

Jag skulle dock säga att jag är fett glad.

Glad över att mitt barn börjar bli större. Glad över att jag insett och kommit till freds med att min grej absolut inte är att vara spädbarnsförälder ty jag längtar så innerligt efter att mitt barn ska inleda faktiska samtal med mig (och det är så snart!!!) Jag är så jävla nöjd över att jag kommit fram till detta och att det är precis lika okej som att vissa älskar små nyfödda kakdegsluktande klumpar som de påstår är små människor.

Blev glad när jag idag hittade en handbok i föräldraskap från 1967 där det i inledningen står att den som tror att spädbarn ligger i glassiga vagnar och ser söta ut misstar sig ty de skriker och kan göra den mest uthålliga person utmattad och desperat.

Jag hade inga fantasier om glassiga barnvagnar, jag hade nog knappt några förväntningar alls. Men det finns lite skit jag lärt mig som jag är förvånad över att jag tycker/känner/tror, och aldrig trodde jag skulle tänka.

– När jag ser någon jag inte känner som är gravid för första gången är mina spontana tankar: 1. Stackars dig, vet du hur ont det kommer göra och hur utmattad du kommer bli och 2. Ditt på många sätt fina förhållande till din partner kommer genomgå det värsta någonsin, jag hoppas att det håller men jag kan inte hjälpa att bli lite skadeglad av tanken att det kanske inte gör det.

– Jag fantiserar om att lägga sniglar i sängarna hos alla som hävdar att de mår fett bra efter förlossningen och att första tiden med baby är 100% magisk.

– Innan jag fick barn fick jag ont i hjärtat av tanken på femminutersmetoden och skrikande ungar. Jag är absolut ingen förespråkare av ”metoder” men efter att agerat mänsklig snutte/klämmis genom varje natt i ca 10 månader känner jag att det är helt ok att vänja av ett barn något det älskar ett par nätter under högljudda protester och skrik då barnet förtjänar en psykiskt hälsosam mamma och mamman förtjänar första tjing på sin egen kropp.

– Ju mer förälder jag blir desto mindre lever jag efter mottot ”följ barnet.” Är så less på mañanaattityder. Barnet vet ingenting. Barnet måste lära sig allt. Är övertygad om att efter babyn ”fyllt” 6 månader är det din uppgift som förälder att begränsa och bygga grund åt människan du gjort.

– Varje ny liten grej mitt barn lär sig gör mig så jävla stolt att jag vill ringa runt till hela släkten, posta videor på alla tänkbara sociala medier som finns och ba skrika rätt ut att: MITT BARN ÄR ETT GENI, HON KAN KLAPPA HÄNDERNA SAMTIDIGT SOM HON STÅR UPP UTAN STÖD!!!! Som om ingen annan människa någonsin klarat av det.

Innan jag fick barn blev jag äcklad av människor som kände så. Men jag hade ingen jävla aning.

Tips! Prenumerera på caisabrevet. Man vet aldrig vad det kan leda till!

Hur gör djur?

The animal kingdom, or zoological system, of the celebrated Sir Charles Linnæus (Pl. 54) (7064273219)
Däggdjur av J. Archer, Johann Friedrich Gmelin, Robert Kerr, Carl von Linné.

Det som kännetecknar däggdjuren är ju att vi människor, precis som bland annat grisar, kossor, valar, elefanter och delfiner, ammar våra barn (om en nu inte avstår amning, vilket är upp till var och en och det är helt okej!!!).

Jag är helt och hållet för amning om en gillar det, det fungerar och det får alla inblandade att må bra. Jag läste en artikel häromdagen om kvinnor som ammar sina småbarn, så kallad ”toddler nursing”, vilket innebär att man ammar sina barn längre än till tre års ålder – upp till fem, sex, sju års ålder – vilket, om det passar alla inblandade individer är fine det med ty jag är ej här för att döma! Det fick mig dock att fundera på vad som skiljer människan från övriga däggdjur. Och vilka anledningar det finns till att amma sina barn så länge.

Ett argument för toddler nursing är att förlängd amning bygger barnets självkänsla och ger barnet en förstärkt känsla av trygghet. Detta argument tycker jag är vagt. Människan skiljer ju sig från djuren på ett fundamentalt plan: vi är medvetna. Vi kan kommunicera med varandra med ord och trösta varandra med kramar. Det finns andra oxytocinfrämjande saker människor kan göra som inte omfattar bröst i mun. Massage, till exempel.

Så, jag undrar om förespråkare av toddler nursing inte är kapabla till att hjälpa barn efter tre års ålder att känna sig självsäkra och trygga utan tutte? Eller fyller de ett tomrum hos sina barn med magi? Hämmar våra sociala normer det som är bäst för våra barn? Jag är förvirrad.

Jag tycker att något av föräldrars främsta uppgift är att hjälpa sina barn att sätta ord på sina känslor. Att amma efter tre års ålder tycker jag kan vara en, vad ska jag kalla det, enkel lösning när ens barn behöver tröst. Det är liksom ingen fara om barn uttrycker att de är ledsna. Istället för att trycka in en tutte i munnen på en femåring kan man väl prata om hur femåringen känner, berätta att man finns där och liksom hjälpa barnet att bearbeta upplevelser med hjälp av sin medvetenhet? Please, rätta mig om jag är helt fel ute.

När jag skriver såhär låter det kanske som att jag är en person som sätter mig emot lösningar som gör livet enklare för småbarnsföräldrar, men det är jag inte. Jag tycker dock att det känns som att toddler nursing mer handlar om mammans behov än barnets.

Med tanke på ovan nämnda funderingar skulle jag gärna höra av någon med erfarenhet av detta som kan belysa ”fenomenet” med kunskap inifrån. Finns det någon där ute som blivit ammad av sin mamma längre än säg, fyra år? Eller någon som gärna ammar sina barn tills de börjar skolan? Maila mig gärna i så fall.

***

Jag diskuterade saken med en kompis som menar att så länge det inte är skadligt, vilket vi får anta, så är det väl bara att amma på hur många år som helst. Hon la också kommentaren: ”jag undrar hur de gjorde på stenåldern…” i syfte att det mest naturliga som finns är att amma, och kanske det bästa som finns tills dess att människobarnet klarar av att samla/göra föda utan hjälp av vuxen.

Personligen tror jag att stenåldersmänniskan ammade ett tag och gick successivt över till bär, vatten och kött. Några stenåldersbarn ammades kanske i ett år, några andra i tre. Hur vet man ens med säkerhet hur länge barn ammades för tusentals år sedan? Man kanske ammade sina barn tills man dog?

Allt detta bottnar i frågor som djurvärlden kanske har svar på ty allt handlar ju om ”vad som är naturligast.”

Så, hur gör andra däggdjur egentligen?

Här kommer några random exempel på däggdjur som står mer eller mindre nära människan fysiskt och psykiskt.

– Kalvar diar mellan 6 månader och ett år.

– Lamm diar upp till 6 månader.

– Griskultingar diar i cirka en månad.

– Delfinbarn diar runt 16 månader (1 år och 4 månader på klarspråk).

– Blåvalens ungar diar i 6 månader.

– Elefantungar diar i ca 18 månader (1,5 år på klarspråk).

– Schimpansbäbisar diar mellan 2 och 3 år.

Men, säger kompisen, de flesta av alla dessa djur ovan lever inte ens hälften så länge som människan och deras barn är betydligt mindre hjälplösa än människobarnet. Exempelvis är vissa apor vuxna vid 1,5 års ålder. ”De slutar ju dia då eftersom de är tillräckligt stora att gå ut och finna mat på egen hand.” Proportionerligt efter människans förmåga borde människobarnet då ammas tills hen är 8 år, säger kompisen. Kanske 18 år svarar jag, eftersom vi i människovärlden bestämt att man är vuxen vid 18 års ålder.

Sen berättar jag att blåvalen som kan bli över hundra år endast ammar i sex månader. Hon svarar att blåvalens barn kan simma när de föds. Jag svarar att blåvalens ungar går upp runt 90 kilo om dagen i vikt första tiden och att vi snarare bör hålla oss till att titta på primater. Hon svarar att åtta år då är rimligt. Jag menar att människobarn behöver fast föda, bland annat järn och fett som inte finns i modersmjölk efter 6 månaders ålder och bla bla bla.

Vi har kört fast. Inte ens naturen kan hjälpa oss.

***

Kan det vara så att jag ramlar ner i en social fälla? Att jag som anser mig själv vara öppen och intresserad egentligen är rätt dömande? Varför bryr jag mig ens? Det är väl allas egen ensak. Eller rör det folkhälsan?

Kompisen föreslår att istället för att titta på djur bör vi se efter hur människor i icke västerländska kulturer förhåller sig till amning. Självklart, säger jag, och 20 minuter senare har jag funnit att toddler nursing visst kanske är att föredra, om det passar alla inblandade. Internet berättar nämligen för mig att man i exempelvis Indien inte anser att barn får karma innan fem års ålder och ammar därför tills dess, och urbefolkningen i Kanada och på Grönland sägs amma till sex års ålder.

Är det alltså så att våra sociala normer för tidigt klipper av ett naturligt band mellan mor och barn? Men varför ska man inte ta hänsyn till social utveckling? När jag pratar om detta med en annan kompis undrar han om förespråkare till toddler nursing tror att samhället skulle vara en tryggare, bättre, varmare plats om alla barn ammades i flera år. Den här studien hävdar eventuellt det. Jag tror dock att man med ord och kroppsspråk och sättet att vara kan lära sina barn att vara varma och inkluderande.

En kvinna i artikeln om toddler nursing som gav upphov till alla dessa tankar säger att en bröstvårta i munnen egentligen inte är så mycket annorlunda från en kram. Varför då inte hålla sig till kramar? Och varför rör den lilla bröstvårtan i munnen upp så himla mycket känslor?

Mer funderingar kring amning hittar ni här

Om mörker

En grej med att bli förälder är att allt som berörde en innan nu tar sönder en.

Man vill inte höra. Man vill inte veta.

Men man måste höra ibland. Man måste se. För att förstå. För att tänka. För att försöka göra det mörka lite ljusare. För det är vårt ansvar som vuxna människor att ta vara på det goda och ljusa för allas våra barns skull.

Vi måste se till att vi gör om och gör rätt.

Jag låter skitblödig. Men det skiter jag i. Det är så jävla viktigt att alla som kan försöker göra något gott. Något litet.

Läs Annah Björks text om varför hon publicerar en bild på ett litet barn som drunknat. Lyssna på P3 Dokumentär om Bobby som torterades till döds av sin mamma och hennes sambo.

Det är mörkt. Det gör skitont. Men det är viktigt att vi lär oss av vår historia, och vår samtid. Trots att – speciellt när – den (ibland) är riktigt jävla fruktansvärd.

Att föda med doula, del 2: Efter

IMG_4626
Vår kompis Emil och Judy och Judys mage.

(Del 1: Före)

Min kompis Judy har ju blivit lite av ett återkommande moment i mammabloggen eftersom hon helt och hållet gått sin egen väg när det gäller barnafödande. Utifrån ett internationellt perspektiv är hennes förlossningsresa (doula, hemsfödsel, moderkaksätande, gödsla jord med moderkaka vid trädplantering) kanske inte jättespektakulär. Men tittar man på normen i Sverige har jag fått uppfattningen av att det hon gjort tillhör ovanligheten.
– Vi blev inspirerade av Ina May Gaskin och ville göra allt för att få en så positiv förlossning som möjligt, säger Judy. (Podcasttips om man vill höra mer om Ina May och ”naturlig födsel”).

Norm eller inte, Judys resa är onekligen intressant. Tanken från början var att Judy skulle föda med hjälp av en doula. Via en kompis blev hon rekommenderad en privat barnmorska som tillsammans med en kollega närvarade under förlossningen. Både Judys mamma och svärmor närvarade också. Så på ett sätt skulle man ju kunna säga att Judy fick privilegiet att föda i sällskap av fyra doulor, plus partner.

Förlossningen blev en positiv och trygg upplevelse för Judy, precis som hon hade hoppats. Om det berodde på barnmorskorna eller miljön eller en kombination av alltihop är ju svårt att veta. Men enligt Judy hade mycket att göra med att hon var omringad av människor hon litar på.

Tittar jag på min egen förlossning till exempel, där varken doula eller ett och samma vårdteam tog hand om mig under hela processen, är doula kanske något jag saknade. Inte för att jag har något att klaga på, men jag minns hur mycket lättare jag tyckte de delar av förlossningen var där jag kände värme och tillit till barnmorskan som hjälpte mig. Och samtidigt hur stressad jag blev av att en människa jag inte hade uppenbar personkemi med kom in i förlossningssalen.
– En doula vägleder ju inte bara den som ska föda, partnern får ju hjälp att stötta på ett bättre sätt också, säger Judy och pekar på hur involverad och bra hennes kille var under förlossningen.

Jag har inte lyckats hitta någon som är kritisk till att föda med stöd av en doula, vilket kanske inte är så konstigt.

Sveriges Radio rapporterade nyligen om en nationell satsning på kulturdoulor som ska stötta utrikesfödda kvinnor före, under och efter förlossning i Sverige.
– Det finns tyvärr ingen kontinuitet mellan mödravården och förlossningsvården i Sverige, sa sociologen Zaira Jagudina som forskar om migration och hälsa vid Göteborgs universitet till P4 Värmland då. De barnmorskor som kvinnorna träffar under graviditeten är inte med vid förlossningen. Men doulorna står för en större kontinuitet mellan de olika delarna i det svenska vårdsystemet.

Mer om doulor som doular: 

Kulturdoulorna

Avesta-doulan

Doulor allt viktigare 

Om kön

kille
Fräsch lista jag hittade på loppis härom veckan.

Tips: Love + Radio är en av mina favoritpodcasts. De har sändningsuppehåll just nu men publicerar favoriter från andra håll och kanter samt från arkivet. Deep Stealth Mode är avsnittet om en mamma vars sjuåriga dotter föddes med snopp. Den är otroligt fin. Och lite jobbig. För det är extremt konstigt hur ofta och mycket könen står i fokus när det gäller barn.

När vi väntade barn tog vi reda på könet för att vi tycket att det var kul. Vi skulle ändå göra ett ultraljud och se till att allt stod rätt till. Och på ett sätt var det ganska skönt att vi gjorde det för i nio fall av tio blev den andra frågan efter “är du gravid?” den om “vet ni vad det är för kön?”
Hen har kanske fiffi, men mer än så vet vi ju inte än.

Jag har sällan reflekterat så mycket kring könens vara och icke vara som nu när jag är förälder. Mina funderingar uppstår när bekanta och främlingar kommer nära Bae och det första (ofta enda) de vill tala om är Baes kön.
– Är det en pojke? frågar vuxenkören.
– Det är en bebis, svarar jag.
Men så hör de Baes namn och så ber de om ursäkt för att de refererat till henne som “honom” och “oj vad tokigt det blev, hon ser ut som en liten pojke med den där blåa jackan” och yada yada.

Jag lyssnade på Deep Stealth Mode i morse och av en slump visar det sig att det är IDAHOT – International Day Against Homophobia and Transphobia idag. Detta har Unga Feminister uppmärksammat. De tycker till exempel att det är dags att avskaffa juridiskt kön. Och jag kan faktiskt inte annat än att hålla med.

Att sluta amma

IMG_2619
In i munnen ba.

Jag hamnar motvilligt (och bisarrt ofta) på clickbait ”content” av typen ”9 saker förstagångsföräldrar önskar att de vetat innan de fick barn”.

Konstig grej: Jag har inte funnit en enda clickbaitgrej om det enda jag (i detta skede av föräldraskapet) önskar att någon/alla förklarat detaljerat för mig precis innan jag blev mamma, nämligen ~ Att sluta amma.

Innan barn trodde jag att om man får igång amningen då ammar man baby i sex månader, sen börjar hen äta fast föda och jag kan välja om jag vill fortsätta deltidsamma, nattamma eller skita i det helt.

Men så är det ju inte alls!

Amningen är helt bortom min kontroll! Och eftersom jag blev matad (no pun intended) med information om att helamma är det bästa för alla parter var det aldrig tal om att flaskmata. (Försökte pumpa lite för att min kille skulle mata men jag tyckte pumpandet gjorde ont + var skitjobbigt.)

Detta har resulterat i att min comeback till den del av mitt liv där inte mitt barn står i fokus har försenats och kommer försenas ännu mer. :(

Plus, nattamningen är det svåraste att sluta med vilket betyder att mina nattliga äventyr får vänta.

Jag tycker att detta är fett orättvist ur biologisk synpunkt. Om jag hade vetat att det skulle vara såhär hade jag sett till att flaskan var en del av Baes mat- och trygghetsrutiner redan från start (eftersom det har visat sig att jag inte är av sådan sort som älskar att amma).

Så, här kommer ett helt klart subjektivt tips från mig till alla nyblivna föräldrar som tänker sig att helamma is the shit: flaskmata lite också vetja! + Låt ickeammande partner natta från start, om nu inte du är av sån sort att du alltid kommer sova med ditt barn och älskar att ha hen hängades på tutten och yada yada. Vad ska jag jag säga? Det var mysigt i några månader, men nu är jag liksom rätt less.

Det bästa på internet, del 3

image
Spirited Away.

Ta-daa – Mammabloggens viktigaste länkar, varsågoda!

Livet som funkisföräldrar. (SvD)

Att försöka bli gravid med hjälp av en främlings sperma. (VICE)

Om barns sexualitet. (Sydsvenskan)

Gå till biblioteket! (DN.)

Vem var Ellen Key? (SR)

Helicopter parenting a.k.a. curlingföräldraskap och dess konsekvenser. (Big Think)

Hur man uppfostrar barn i flyktingläger. (Broadly)

<3 Studio Ghibli. (i-D)

Tidigare: Del 1, del 2.