Sorgen att ens barn inte kommer uppleva kent

Min dotter kommer inte få uppleva kent. Det är redan helt sjukt deppigt att dagens 19-20-åringar som diggar kent snackar om nån skiva som släpptes de senaste fem åren. Jag växte upp med att om man inte hade hört en låt av Havsänglar var man inte ett riktigt kentfan. Att min dotter inte kommer leva med kent så som min generation levt med kent känns så jävla… trist.

Jag har inte brytt mig om kent sedan Vapen & Ammunition men jag sörjer deras slut förvånansvärt mycket. Alltså jag blev själv helt chockad över att jag ens brydde mig om detta slutet av en era (som egentligen tog slut för typ 10-15 år sedan). Jag vände mig mot min kille med förfasad blick och ba:
– Hur ska Bae ens bli människa utan varken kent eller Broder Daniel???
Han kunde inte svara på denna högst seriösa frågeställning utan att skämta bort den.
– My Chemical Romance? Höhöhöhö. Nä men asså hon kan väl lyssna i alla fall?
– Men det är ju inte samma sak!!!

Det är när ens tonårsidoler försvinner som man inser att man börjar bli som sin föräldrageneration. Jag är helt bakåtsträvande nu och kan inte tänka mig hur Bae ska klara av sitt finniga känsloliv utan kent. Trots att kent börjar bli lite gubbiga nu och kanske gått in i pensionsåldern lagom tills Bae blir tonåring så fanns det en betryggande grej i att de alltid har funnits. DE SKULLE JU ALLTID FINNAS.

De vinner Grammisar år efter år trots att man knappt hört dem. De har konserter fast man inte bryr sig. Men de är det sista som finns kvar av 90-talets svenska tonårsvemod!!!

Det är stunder som dessa man blir för jävla glad över att Solen finns. Tack, Solen! Lova att ni håller på i typ 15 år till så min dotter får känna hur det känns att gråta till lite gitarr och mörka ord.

RIP kent.