Annah Björk

Kents begravning

Jag skriver det här sitter jag i solen på en gräsmatta i Neukölln, Berlin. Marken har just börjas tinas upp efter vintern och den ljuvliga doften av hägg blandas med en distinkt lukt av hundbajs och lera. I går satt jag i en lägenhet i Vasastan, under en rostig industrilampa som fick mig att tänka på Berlin. Men det vara bara det. Allt annat i det vitmålade rummet rimmade perfekt med Kent när Bandet med stort B spelade upp sin sista skiva för inbjudna journalister två veckor innan det släpps. Pianot med modemagasin istället för notböcker. Det stora fånget röda rosor dom fick bänken av typ drivved att likna ett altare.

Kents begravning.

13181119_10157139987265019_74857165_n

Och här kommer mina ord om Kents sista sånger. Kanske den minst känslosamma texten om Nu som då för alltid, som kommer att skrivas.

Min relation till Kent är helt neutral. Inte direkt likgiltig, det hyllade fenomenet Kent har alltid retat mig. Självgodheten som har slukat så stor del av syret i den svenska musikatmosfären. Den Stora Angelägenheten. Dessutom tyckte jag under deras tidiga år att Jocke Berg sjöng så svårhörbart. Det i kombination med att alla hyllade deras texter – jag var oförstående inför att skriva texter som ingen människa kunde höra.

Kanske är det Kents ständiga throwbacks till sin lilla småstad som skapar distans mellan oss. Småstadshatkärleken må vara den största drivkraften bakom de flesta svenska konstverk men den säger mig ingenting. Att vända sig mot svenssonliv i villa väcker ingen tomhet i mig, ty jag har aldrig varit där.

Jag har däremot alltid beundrat bandets konserter. Stora, lyxiga med ljusshow som förhöjer hela ljudbilden. Men det skulle dröja tills jag började älska ett oväntat Kent-fan innan jag stod och snyftade till bandets enorma spelningar. I dag lyssnar jag på Kent genom hans öron – och de betyder något annat för mig. De berättar hans historia, och då ser jag den plötsligt i Kentmusiken. Hans resa genom svennesverige och hans intresse i musiken Kent härstammar från återspeglas i Jocke Berg-gängets symfonier. Och så ser jag den med nytt intresse och förståelse.

13162395_10157139987275019_1206704896_n

Så konstig kan musik vara.

Då som nu för alltid är som en sammanfattning av Kent. Textmässigt återkommer hjärta, smärta, den bortskämda medelklassångesten och nostalgin. Med precision och svärta, men Jocke Berg öppnar ingen ny lyrikvärld. Första spåret Andromeda är ett bra exempel: ”Hjärtat blir aldrig fullt, även om det går i tusen bitar”. I Vi är för alltid  kommer en annan typisk finess – den underbart stiffa humorn. Jocke Berg vänder de inledande fraserna om att de kommer skriva böcker om oss, låtar om oss och filmer om oss till det motsatta: ”Jag bara skojar, ingen kommer skriva böcker om oss”. Älskar det.

En annan detalj jag aldrig kommer sluta tänka på är hur Jocke Berg sjunger på Förlåtelsen. Hans gnällande röst har flyttat ner i halsgropen, tar stöd i magen. Han verkligen sjunger orden med en djuphet man aldrig hört tidigare – extremt fint. Särskilt att det bara kommer på en enda låt, på den allra sista skivan. Eller är det en hint om hur en soloskiva skulle kunna låta?

På fantastiska knassidan finns också skitkonstiga låten Gigi där en rent pastisch-artad I love rock’n’roll-ig och tung rockrefräng mixas med mjuka tv-spelsblippande verser.

Om Skyll inte ifrån dig har jag antecknat ”Jocke Berg berätta saker om livet i dubbdränkt psalmsång”.

Och så har vi förstås Anna Ternheim-duetten, där hon för första gången sjunger på svenska. Oväntat men ändå så självklart.

Men trots att det är ett både spännande, kontemporärt (vocoderlekar och Avicii-influenser saknas ej) och känslomässigt starkt album saknas texter som säger någonting verkligt om i dag. Falska profeter ska vara en antirasistisk hymn men är mest hintande.

Den sista sången är lite väl kalkyerande för min smak. Att kunna se hur Eskilstunagrabbara sitter i studion och planerar för publikens känslohaveri när de ser sitt favoritband spela sin allra sista sång för dem får mig lite yr i onödan. Som att skriva fansen på näsan.

Men nu ska inte jag sabba festen.

Vi har samlats här i dag. I år, i höst. Kent ska jordfästas och begravningen, den blir svart och majestätisk, på en bädd av röda rosor.

13162140_10157139987325019_1939664712_n

Lyssna på Nina K’s album innan det släpps

Nina K har gjort ett album som jag inte hittar någon som helst anledning att stänga av eller ens på paus. On ice släpps på fredag, men här kan ni höra hela skivan i förväg:

On ice är ett engagerande, berörande och samtidigt mjukt behagligt och trösterikt album. R’n’b-pop i 2015-tappning med världsmusikaliska och plingande asiatiska influenser. Och det handlar om… döden. Jag intervjuade Nina K om musiken och det oundvikliga i livet.

– Jag började tänka mycket på döden när jag gifte mig. När jag hade lovat att älska min man kärlek tills dagen då någon av oss dör. Det är ju så absurt liksom. Jag kan ju omöjligt veta vem jag kommer att vara tills jag dör. Eller vem han kommer vara. Men det är det som är tjusningen kanske.

Varför ville du skriva om döden?

– För att döden har varit så närvarande i mitt liv de senaste åren. Det behövde bearbetas en del. Men kanske också för att jag har gjort en min mest r’n’b-iga skiva någonsin, och de r’n’b-skivor jag växte upp med innehöll minst en låt om någon som dött.

Vad har du för personliga erfarenheter av döden?

– Min bror fick ett barn som dog för några år sedan. Vi var samlade hela familjen när de livsuppehållande maskinerna stängdes av. Vi satt och väntade på att döden skulle komma till den lilla barnkroppen. Det går inte att beskriva det riktigt.. Isac hette han. Det betyder ”den som skrattar”. Skivan handlar mycket om det.

Pratar vi för lite om döden?

-Kanske, men jag tror det är meningen. Alla vet att den kommer. Och när den kommer är den en så sjuk bitch som tar alldeles för mycket plats, så vi behöver ju egentligen inte uppmuntra hen mer än vi gör.

Är det för lite av dödstemat i musiken tycker du?

– Döden i musiken gör ju kanske lite för ofta religiösa kopplingar. I r’n’b i alla fall. Men det kan ju fungera som tröst. Jag lyssnar för lite på death och black metal, de är ju rätt bra på det där.

1410_Nina Kinert_051_jp

Vilken musik har influerat skivan?

– Divorna jag växte upp med. Mariah var min första kärlek. Vid sidan om Enya. Framförallt de två har fungerat som mina levande skyddshelgon under arbetet. Att få till de nästan synthiga körerna som finns i Enyas musik kändes viktigt. Men också få waila mer som Mariah.

Vad händer nu?

– Livet fortsätter… Eller? Med förutsättningen att döden håller sig borta såklart. Jag ska inte ut på någon turné. Men det kommer bli en konsert. En exklusiv, i början av nästa år.

Nina K heter tidigare Nina Kinert. On Ice är hennes femte album och är producerat tillsammans med Daniel Fagge Fagerström (Optic Nest, The Skull Defects) och mixat av Alex ”Lexxx” Dromgoole (Björk, Jessie Ware, Angel Haze, Fatima Al Qadiri).

Smiley Mileys bäzta vän

Så, Miley Cyrus släppte ett album häromdagen. Här kan man lyssna på det. Och nu ska jag berätta lite om varför skivan är mer spektakulär än några av Mileys provokativa icke-kläder.

Miley Cyrus and her dead petz är ett glittrigt, sotigt, trippigt och alldeles strålande album. Det är 23 (!) låtar långt och det ligger gratis på Soundcloud. Det är en skiva som en av världens största och bäst säljade stjärnor spelat in, bekostat och gett ut på egen hand. Vid sidan av sitt kontrakt med RCA.

Det är ett album som kostade ca 55 000 dollar. Mycket pengar, men bara jordnötter i jämförelse med Bangerz som kostade flera miljoner att ta fram. Miley Cyrus and her dead petz är ett album som aldrig hade varit 23 låtar eller låtit som det gör om hon varit under pressen att ge ut uppföljaren till Bangerz.

Det är en skiva som är ett slags kärleksbarn från den oheliga alliansen Miley Cyrus och The Flaming Lips galna professor Wayne Coyne.

“He’s everything in the world — you can’t even define us. I am 100 percent in love with Wayne, and Wayne is in love with me, but it’s nothing sexual in any way. That would be the grossest.”

Förklarar Miley i en intervju i The New York Times.  (bilden nedan är lånad därifrån)

Det artistiska paret är helt logiskt. Wayne Coyne var först med jordens mest urballade scendekor. Sist jag såg honom hade han en baby-docka i famnen under hela konserten. Oftast rullar han runt i stora bollar i publikhavet. Och så vidare. De delar en glittrande, psykadelisk fantasivärld – visuellt och musikaliskt. Miley är Coynes unga, kvinnliga, platinasäljande motsvarighet.

Det går att göra utlevande låtar på som Dooo it! : ”Yeah I smoke pot, Yeah I love peace”.

Det går också att göra ballader som seglar i väg med hjärtat till månen. Som Karen don’t be sad.

Eller så blir det knaserier som Pablow the blowfish – som hon sjunger gråtandes. Låten handlar om hur mycket hon älskar och saknar en blåsfisk. Hon hoppas att han kanske hittar en ladylike sjöhäst i vattnet en dag – att göra barn med…

I alla fall är det hennes egen version av Flaming Lips Yoshimi Battles The Pink Robots Pt. 1.

Jag fastnar för ett citat i New York Times-intervjun. Miley jämför med Taylor Swift och hennes entourage av hippa manusskribenter, regissörer, musiker, entrepenörer…

”I’m not trying to be in the squad. None of my friends are famous and not because of any other reason than I just like real people who are living real lives, because I’m inspired by them.”

Smiley Miley, den gråtande clownen, struntar därmed i hur en artist ska uppföra sig. Det är lättare att gå sin egen väg om den inte är kantad av kloner och konkurrenter.

Och så var det en sak till.

Jag kan jag inte sluta gripas av skörheten i Mileys besatthet av sina döda husdjur – i synnerhet hunden Floyd. Floyd, den blåögda huskyn, som dog 1 april förra året. Miley bröt ihop fullständigt. Strax efter ställde hon in delar av sin turné, till följd av en allergi mot antibiotika heter det men… Det var när hon låg på sjukhus hon träffade Wayne Coyne. När hon kom hem träffade hon en kinesisk healer som satte henne i kontakt med den döda hunden.

“I pet my dog for like three hours. I really think, in a way, his energy went into Wayne’s energy. What he was to me, Wayne has become.”

Och det är fint. För, som den barnstjärna Miley är, verkar det som att Floyd var den enda och bästa vän hon haft. Det är så ensamma popstjärne-symtomatiskt och sorgligt, samtidigt helt rimligt. Många barn har djur som största kärlekar. Några av mina bästa vänner när jag var barn var också djur. (Hästen Bosse allra mest och den dagen han såldes dog jag lite kändes det som).

På Bangerz-turnén fanns Floyd med som en gigantisk docka, som Miley sjöng en låt till. Hon höll långa mellansnack om sin död hund. Hon har tatuerat in hans lilla tryne med texten ”With a little help from my fwends” (också en Flaming Lips-referens). Och när det gått ett år efter hans död hyllade hon honom med en fest – som ett överdådigt barnkalas. Mileys hyperaktiva instagramkonto tillägades Floyd hela dagen och hon ägnade veckor innan att tillverka shrines till Floyds ära.

Och ja. ”Miley Cyrus and her dead petz” bygger delvis på sorgen efter Floyd. Inte minst ”The Floyd song (Sunrise)” där hon går ganska långt.

”Death, take me with you

I don’t wanna live without my flower”

Miley Cyrus får mig att gråta, klappa händerna, springa supersnabbt, stå upp, hoppas och le.

Det här ickekommersiella avsteget gör henne till en ännu större, starkare och viktigare stjärna i det där spejsiga universumet vi kallar pop.

 

Videopremiär: Noonie Bao ”I’m in Love”

Dignande körsbärsblomster och löjligt blå himmel. I dag är det värkänslor all over the place, eller hur? Det firar vi med att världspremiära videon till Noonie Baos eget vårtecken I’m In Love.

Videon är regisserad av Sebastian Mlynarski med en hysteriskt jetlaggad Noonie Bao i New York. Med i teamet var ett helt konstgäng som hjälpte till att få alla tricks och all magi i videon att fungera. Det var första gången Noonie Bao och Sebastian jobbade tillsammans.
– Jag hade letat länge efter någon som kunde få ut den här fanatsivärlden som jag ser i mitt huvud på film. Jag ville ha mycket färg, en Twin Peaks-känsla och att det skulle hända massor i videon. Vi fann varandra ganska direkt, säger Noonie Bao.
I’m in Love är första singeln på hennes andra album och låter som en jordgubbssmoothie smakar.
– Men det är bara vid en första anblick. För mig är låten mörk också. Den handlar om att vara så kär i någon att man inte känner sig helt frisk i huvudet. När man faktiskt kan gör exakt vad som helst bara för att få vara med en person och få den att gilla en tillbaka. Så det finns en del destruktivitet i låten, brevid det där glada, säger Noonie Bao.
Vi pratar i telefon inför videoreleasen. Hon har isolerat sig i ett hus i Veibystrand tillsammans med Linus ”Lotus” Wiklund för att göra de sista produktionerna på sitt kommande andra album. Hit åker hon ofta för att skriva. När hon inte är i Los Angeles och skriver musik till andra artister, med andra låtskrivare. Under åren har Noonie Bao bland annat skrivit hits åt Avicii, Clean Bandit och Tove Styrke. Men till den skånska längan åker hon för att skriva alla känslor och upplevelser hon inte pratar om, men behöver bearbeta. Det som blir hennes egna, högst personliga poplåtar.
– Jag har märkt att om jag isolerar mig och har riktigt tråkigt så kommer fantasin til mig. Det är som att jag har så trist att jag måste skapa mig en egen värld, det är den jag skriver. Så jag åker hit och väntar ut inspirationen, berättar hon.
Hur låter nya skivan jämfört med din första?
– Det är en gladare skiva! Troligen för att jag är gladare person. Jag har sedan jag spelade in den första skivan fått ägna mig åt jag tycker mest om i hela världen, skriva låtar. Den handlar om kärlek, det ryms så mycket inom det temat, Från att vara så där jävla kär som i I’m in love till … hat.
Vad har du inspirerats av ljudmässigt?
– Jag har lyssnat på väldigt mycket tv-spelsmusik från nittiotalet. Spirited Away– soundtracket. Och på klassiska artister som Joni Mitchell och Susanne Vega. Sedan har jag skapat någonting eget av de olika drömvärldarna.
Är musik drömmar?
– För mig är musik verklighetsflykt. Det var så jag började skriva låtar. Jag hade så tråkigt i skolan att jag satt och gjorde musik istället. Jag skapar något vackert av det som är trist.
Du skriver som terapi, är det inte läskigt att dina innersta tankar blir publik musik?
– Jo, otroligt läskigt. Mina låtar följer mitt liv, de är helt självbiografiska. När jag producerar låten går jag också in i känslan jag hade när jag skrev, det kan vara känslomässigt krävande. Men jag hade gått under om jag inte hade skrivit av mig alla känslor! Och det finns någonting vackert i att någon annan sedan lyssnar och kan känna igen sig.

När hon inte isolerar sig på den svenska landsbygden är Noonie Bao, eller Jonnali Parmenius som hon egentligen heter, som sagt i Los Angeles och jobbar med andra. En av de hon jobbar mest och bäst med är den engelska hitmakerskan och artisten Charli XCX, som bland annat skrivit Icona Pops I love it och Iggy Azaleas Fancy.
– Jag och Charli har blivit nära vänner genom att skriva låtar tillsammans. Vi delar mycket mer än musiken, det är så mycket känslor inblandat att man kommer varandra nära utan att prata på klassiskt sätt. Det låter klyschigt, men musiken talar. Jag vill göra musik 24 timmar om dygnet, så det är mitt enda sätt att träffa folk och vara social på.
Är det speciellt att jobba med kvinnliga låtskrivare?
– Egentligen tänker jag inte i kön när jag jobbar med folk. Men kvinnor har ofta fått kämpa hårdare för att komma dit de är, så de brukar vara väldigt grymma. Jag föredrar att jobba med tjejer faktiskt, det finns så många bra i dag!
Vad ska du göra mer i vår?
– Jag ska göra klart min ep. I maj åker jag till ett franskt slott för att vara med på en writing camp, med massa olika låtskrivarkompisar. Sedan åker jag till LA för att skriva med Charli. Det kommer släppas en låt med Carly Rae Jepsen som jag skrivit. Och Alesso-låten All this love, som jag skrivit och sjunger på.

Smyglyssning och intervju: Marit Bergman

Marit Bergman är tillbaka! En resa till Bangladesh fick henne att färdigställa sin första låt på svenska. Jag har fått en bit av låten i förväg. Och så har jag pratat med Marit Bergman om de nya politiska låtarna, emotionell post-bebis-skörhet och att ha 100 systrar att luta sig mot.

 Marit Bergman har levt i en ganska behaglig tillvaro med sitt låtskrivande, sitt barn och sin hund i flera år. Hon gjorde en avstickare till Jill Johnssons veranda i Nashville. Men annars har det varit tyst om henne sedan albumet The Tear Collector kom 2009.
Men hurra, nu är äntligen hennes svenska album på väg att färdigställas. Skivan (”som skulle kunna heta Elva låtar du inte kan leva utan, haha”) gör hon tillsammans med Pontus Winnberg, mest känd för att ha producerat och skrivit Britney Spears Toxic tillsammans med Christian Karlsson under namnet Bloodshy & Avant, och hans bror Petter.
– En kärna av diskbänksrealism, men där det finns fantasier och romantiska moln. Så vill jag att musiken ska kännas, säger Marit Bergman om kommande skivan.
Det allra första smakprovet på det kommer dock från ett annat håll i världen. Bangladesh. I november förra året åkte hon, Linda Sundblad, Danny Saucedo och Timo Räisänen till Dhaka för att spela in dokumentärserien En resa för livet med SOS Barnbyar. Marit Bergman kom hem med låten Megher oppor basha (Ett hus i himlen). Skriven och framförd tillsammans med fyra tjejer mellan 12 och 22 år som bor i byn.
– Vi pratade om vad låten skulle handla om. De fick berätta om sig och sina liv. Jag plockade ut detaljer ur det för att skriva. Det blev en text om ett hus i himlen och regn på floder. Deras upplevelser, filtrerat genom mig, berättar Marit Bergman.

Foto: Sujan Map

Hon tackar vanligtvis nej till att medverka i välgörenhetsprogram. ”Det känns fel att promota sin kommande skiva i någon glittrig kjol på en gala, där de sedan klipper över till svältande barn”. Men att följa SOS Barnbyars arbete gav henne någonting annat.
– Jag kom hem förändrad. Bara en sådan sak som att jag nu mera pratar med kvinnan som tigger utanför affären i Bredäng nu, det har jag aldrig gjort tidigare.
Hon nämner den där emotionella skörheten som kommer med att få en bebis, den som får en att stänga av tvn så fort den visar någonting hemskt. Liksom blunda och hålla för öronen om någon nämner barn och *varfritt fruktansvärt ord* i samma mening.
– Det är som att man får ytterligare ett fönster till världen när man får barn, man ser den genom deras ögon och med dem framför allt. Då har man två val. Man kan antingen dra för gardinerna och isolera sig. Välja att inte se det hemska. Eller så kan man öppna ett till fönster så det blir korsdrag – då händer det någonting.
Marit Bergman spelade in körerna till Ett hus i himlen i Bangladesh, men resten av produktionen är gjord tillsammans med Pontus Winnberg i Stockholm. Även om inte låten av rättighetsmässiga skäl kommer med på själva albumet har den samma ljudbild.
– Många producenter kan antingen programmera men inte hantera riktiga instrument, eller så är de rena rockproducenter och kan inget om nyare programmering. Jag ville jobba med Pontus eftersom han förstår hur de olika världarna klingar mot varandra, förklarar Marit när hon pratar om ljudbilden på det kommande albumet.
Skivan kommer i oktober och innan sommaren ska ytterligare en singel släppas.
Det är inte bara producenten och språket som är nytt. Marit Bergmans svenska låtar har också ett för henne ganska outforskat tema – politik. På albumet finns en låt om en sommardag på stranden i Bredäng, och en i Gaza. Det finns en låt där Marit Bergman sjunger om Husby-upploppen.
– Det mesta har ett familjeperspektiv, men med ett politiskt ställningstagande. Vissaav låtarna är mer vaga, blödiga och sentimentala andra är arga och konkreta. Det jag funderar på för tillfället, som alltid när jag skriver.

Jag såg Marit premiära sitt svenskspråkiga projekt på en minispelning redan 2012. Jag fastnade för en melankolisk låt, Johanna undrar om hundarna: ”En gång för länge sen, var jag nästan allas vän. Och var nästan alltid den, som dansade mitt på golvet och halsade, ur alla flaskor tills jag ramlade, in i någon som fick ta mig hem – och alla ville vara den.” Men det har dröjt att får höra den på skiva.
– Jag har levt i en liten bubbeluniversum ganska länge nu. Pillat med mina låtar, hängt med min unge och min hund.
Sedan dess har det hänt två saker. Ett: ännu fler artister har börjat sjunga på svenska.
– Om jag släppt en skiva på svenska för fem år sedan hade det varit så ovanligt att det nästan blivit gigantish av sig självt. Nu kan det bli stort, men då kräver det att skivan är fantastisk.
Och två: Och ännu fler kvinnliga musiker har kommit fram.
– När jag började fanns det typ en ledig plats för en tjej som säger vad hon tycker och gör vad hon vill. Nu finns det 100 till. Det som hände på P3 Guld i år [när åtta av nio pristagare var kvinnor] har jag hoppats på men aldrig vågat tro att det skulle gå så snabbt.
Samtidigt är den där platsen Marit Bergman knep med sin debut 3.00 A.M Serenades 2002-2003 inte självklart hennes längre. Det finns inga sådana fack att placera artister i, det kan finnas fler kvinnliga artister inom alla genres.
– Rent psykologiskt är det mycket lättare att göra sig grej i dag. Den enskilda kvinnan blir inte alls lika utsatt som för bara tio år sedan. Och blir hon det så har hon 100 systrar att luta sig mot.

Marit Bergman feat. Forance  Megher oppor basha (Ett hus i himlen)
släpps på söndag.

En resa för livet har premiär på söndag 18 januari klockan 21.00 i Sjuan.

Popen vecka 41

Jag började med att drömma mig tillbaka till den här studion på Skeppsholmen. Sakarias, andra halvan av hiphopduon Lorentz och Sakarias, har spelat in sin soloskiva Atlanten där. Och en klar höstmorgon tog jag båten över från Slussen. Susade fram genom dimman som ännu låg över vattnet. Jag och Martin Sakarias tog en varsin kopp grönt te, och så spelade han upp hela skivan för mig.

Utan att säga för mycket är det en utökning av den musikaliska galax Sakarias hittat med med sin bror. På skivan sjunger han, blandar in ännu mer pop och till och med rock. Det är episkt och så samtida att det stundtals kändes som det var sidor ur min egen dagbok som omvandlats till ljud.

I måndags var det dags för en verklig debutant att göra sitt eldprov. Seinabo Sey knockade ju hela musikvärlden när hon släppte Younger förra året. Efter det har hon jobbat hårt för att färdigställa fler låtar. Och nu var det dags för henne att presentera dem för en större publik. Det är förstås unikt att göra sin första egna spelning i det innersta finrummet: Dramatens stora scen.

Seinabo hade med sig band, en lyxig kör, med bland annat Sabina Ddumba. Gäster som Salem al Fakir och Oskar Linnros. Hennes pondus som soulpopsångerska går inte att värja sig mot. Men glappet mellan mäktet i balladernas största stunder och hennes skolföreställningslika mellansnack är ännu lite för stort för att helheten ska få en att trilla av de hårda teaterstolarna. Möjligen är balladtempot fortfarande också lite för odynamiskt. Men Seinabo är en makalös artist som kommer, KOMMER, att gå hur långt som helst.

Hon sjöng bland annat en Halo-bekant ballad som jag längtar efter att höra igen.

Stort plus i finkulturkanten för den här magiska balettdansösen som agerade intro.

Sen har jag hängt med One Direction igen. Gruppen visar sin konsertfilm Where we are tour på bio i helgen. Jag har sett konserten … fyra gånger tidigare. Så det finaste jag fick ut av filmen var att se gullungen Niall sitta och omedvetet pilla upp ett hål på jeansens knä under intervjun. Som ett barn!

(Okej, jag sjöng med, speciellt Story of my life. Det var ju mörkt i salongen.)

Jag var ute på Lisen Stibecks 1700-talsgård och hade ett fint samtal om hennes Fotografiska-utställning och bok Daughters.

 

På kvällen spelade Kleerup upp sin ep As if we never won på Riche. Är ju redan tokig i den här. https://soundcloud.com/kleerup/kleerup-let-me-in-feat-susanne-sundfor

Och så såg jag Kitok live på Obaren. Med låten Sista utposten gjorde han norrländsk Beastie Boys-punk. De sista singlarna är liiiite farligt nära Markoolio-popen men jag har fortfarande full tro till att Kitok navigerar tillbaka mot Sista utposten-markerna igen.

I helgen öppnar Moderna Museet sin utställning Skulptur efter skulptur. Jag skrev en stor artikel om Jeff Koons här.  I går var det stort vernissage där jag roade mig med att försöka ta en ballonghundsselfie. Det var svårt pga den var så stor. En variant av Koons berömda hund som såldes för rekordsumman 58 miljoner dollar står nu på Skeppsholmen.

Finast på utställningen var Michael Jackson i porslin. Läskigast Charles Ray’s The New Beetle, som ett förstelnat spökbarn i utställningshallens mitt.