Annah Björk

Maggio och Francis rymdkjol

För ett par veckor sedan spelade Veronica Maggio på Gröna Lund. Jag missade konserten (men såg henne fem gånger förra året såatte). Men jag missade inte hennes outfit. För lagom till att magiska Maja Francis klev upp på scen för att premiära duons gemensamma singel Space Invades my Mind svidade de om till den här intergalaktiska utstyrseln.

Jag hängde en stund med Maja och Veronica häromveckan och bad dem berätta om kläderna, framför allt om den silvriga kjolen…
– Jag köpte dem till oss i en butik i Paris, minns faktiskt inte vad den heter. Men det var inget high end, säger Veronica.
Varför blev det just de?
– De var så rymdiga och silvriga. jag visste att både jag och Maja skulle passa i dem. Vi gillar silver och korta kjolar med hög midja, säger Veronica.
Vad hade ni till rymdkjolarna?
– Jag hade vita skor från Acne och en top från H&M, säger Veronica.
– Jag hade en vit halterneck-top och vita skor, säger Maja.
Varför hade ni likadana kläder?
– Det kändes fint, som när man var liten och ringde varandra innan skolan och bestämde, säger Maja.
– Det förstärker känslan att låten är vår gemensamma. Vår låt, våra kjolar, säger Veronica.

Space Invades My Mind släpps i augusti.

VIDEOPREMIÄR: Niklas Lind ”Äldre”

Från en käftsmäll till en annan. Nu har en av årets mest spelade låtar, Seinabo Seys Younger, förvandlats till en helt egen version på svenska. ”Äldre, äldre, sen så dör du”… Det är gamla turnékompisen Niklas Lind som gjort sin tolkning i vass viskostym. Om jag får leka Saida siar jag att denna låt inte kommer lämna oss i fred mer än en sticksugen geting i sommar. Särskilt passande kommer den ju såhär en vecka innan min födelsedag, som om man inte hade nog med åldersångest innan man fått ”höra sanningen”. Fanx ;)

Hörru Niklas, hur kom du på idén att göra en egen tolkning av Seinabo Seys låt Younger?
– Det började med orden ”dör du” som låter lite som ”are ya” i originalet. Jag hörde mig själv sjunga den frasen och blev väl inspirerad att se vart det ledde. Sen är det ju en förbannat bra låt.
Vad vill du med din version?
Jag ville göra originalet rättvisa. Nu känns den som min egen. Och jag älskar min adoptivsång lika mycket som mina andra biologiska sånger.
Vad handlar den om?
– Livet. Tror jag.
Vad säger Seinabo Sey om låten?
– Jag har hört ryktas att hon gillar den väldigt mycket; och att det var först när hon hörde min version som hon förstod vad sången handlade om. Hoppas det stämmer.
Det är inte första gången du lägger om lätt tabubelagda ämnen rakt i ansiktet på lyssnaren. Jag minns även din drabbande Strålande Jul. Vad får dig att dras till de ämnena?
– Antagligen för att de är just tabubelagda. Men det är ju ämnen som, misstänker jag, alla har ett förhållande till. Vare sig vi vill eller inte. Många verkar vilja undvika att tänka på och erkänna dem. Jag försöker ha båda ögonen öppna här i cyklopernas land.

I videon är Niklas och hela bandet alla klädda i plagg från Human Scales. 3 juni kommer ep:n Sommar.

LA – sista dagen

Jo… jag har dragit mig för att skriva det här inlägget. För när bokstäverna träffar skärmen är det ett faktum att min Los Angeles-resa är slut. Att jag inte är där längre, utan hemma.
Men det låter så fånigt, det var ju en månad sedan jag landade i Stockholm igen. Men det är SÅ deppigt.
Sedan LA är borta har Stockholm förlorat hela sin glittrande kraft. Jag som alltid, mer eller mindre ljudligt, säger orden ”Jag är priviligerad som bor här” när mitt tåg/flyg/bil rullar in i/över Stockholm. Har varenda gång jag anläder påminnts om vilken tillhörighet jag känner med den här himla staden.
Nu, ingenting. Tomhet. Irritation över att ingenting, INGET, ens påminner det minsta gnuttigaste om Kalifornien. Jag skulle på en dejt med den LA:igaste stockholmaren jag känner och försökte få henne att avslöja var man tankar LA i Stockholm. Men det närmsta hon kommit drömstaden var nåt sjapp på Folkungagatan, men det var nog deras pastelliga inredning eller något sådant.

Jag inser att jag låter som en korkad tonåring när jag pratar om en vecka jag tillbringade i en stad långt hemifrån. Men jag är också medveten om att känslan av att komma hem till Stockholm inte längre finns där av så många anledningar.

När jag flyttade hit hade jag gått igenom mina första 20 år som en ailien utan att fatta. Inte förrän jag dödslycklig satt på Expressens nöjesredaktion med andrahandstvåa på Kungsklippan med utsikt över hustaken föll poletten ned. Jag hade bara varit på helt fel ställe i alla dessa år. Sedan dess har jag njutit av att höra hemma.

Eller, kanske inte lika mycket de senaste åren. Kanske för att jag inte är lika hungrig på stan längre. Ska inte kalla mig mätt men.
Och så har så många av mina vänner packat, tackat för sig och gett sig av.

Varning för tönt igen. Men när vi låg på en blåsig strand utanför Malibu, min kille och jag, en av alla de där magiska dagarna. Han, trulig i uppdragen luvtröja och svarta jeans. Jag i karamellfärgad bikini, insupande varenda Stilla Havs-vind som kylde min bara kropp.

Då sa jag: ”Jag tror jag är här i från. Jag här hemma här.”
Antar att han suckade stort inombords. Hörde inte för havet dånade och bergen bakom oss var helt vilda och i horisonten låg popkulturens huvudstad så det var inte så långt borta att känna sig hemma.
Men jag ville typ bara bli bortglömd och lämnad där. (Fast att mina barn också var det dårå)
Så jag skulle smälta in och bli en del av den där stadens vardag.

Men vi hoppade in i bilen igen och kramade ur de sista dropparna av vår resa.

 

Jag shoppade butikerna på Melrose helt tomma. Neonfärgade kjolar för 100 spänn. Hittade äntligen plastryggsäcken ur mina drömmar. Köpte på mig massor av pastellig hårfärg på Manic Panic. Little Twin Stars-tröja på Japan-LA och så vidare.

Det bästa var när jag kom på att jag har ett band och då kan man köpa kläder och motivera sig själv genom att högt säga ”scenkläder” när man vill ha typ en body med luva. Ganska svårburet annars vid dagishämtning eller vid fotbollsplan eller på Konsum. Min kille köpte en overall på American Vintage. Har aldrig varit så kär.

Jag klädde mig i revj och gick ut i Down Town-natten. Dock hade jag inget leg (obs kära fellow journalister att press-leg ej räknas som internationellt ID, blev nekad flera gånger i New York också tidigare i år). Så jag kom inte in någonstans.

Åt en sista sorglig lunch, blev varnad att det var kött i min killes Quiche Lorraine <3. Sen lämnade vi cabben och åkte vi hem. Och nu sitter jag här i köket i min närförort och känner mig som den där Markus Krunegård-låten och som E.T och räknar på hur jag ska kunna komma hem igen.

Tre saker om Bey’s METgala-stil

Jag har tre saker att säga om Beyoncés METgala-outfit, en Givenchy Haute Couture-klänning, från i går:

1. Äe, börjar bli så fakkin trött på att det alltid ska stå någon overkligt påpälsad man bredvid varje framgångsrikt stylad kvinna. En snubby som bara kikat in i garderoben och tagit en av sina tio identiska svarta kostymer med en av sina 20 klonade vita skjortor och sin enda fluga. KOM IGEN. Gå av röda mattan eller hitta på ett roligt sätt att presentera dig själv. Stiligt är inte stil. Det är avsaknad av egen stil.

2. Aspekten att den framgångsrikt stylade kvinnan sedan är vad man skulle kunna kalla naken. Ja det orkar jag inte diskutera. Kan bara konstatera att OMG vad mycket roligare det är att vara Beyoncé än Jay-Z. OMG vad mycket mer power och äg det bor i den kroppen, i det uttrycket, i den styrkan. Själva motbeviset till Lena Anderssons teser om kvinnor och tillkrånglade plymer.

 3. Den här bilden. En rak copy på vår egen mini-Queen B, Zara Larssons bilder från Rooftop ju. Har full förståelse för detta, sjukt fin stil/härlig lekfull pose. Ska själv coppa så snart jag får tillfälle.

 

Videopremiär: Noonie Bao ”I’m in Love”

Dignande körsbärsblomster och löjligt blå himmel. I dag är det värkänslor all over the place, eller hur? Det firar vi med att världspremiära videon till Noonie Baos eget vårtecken I’m In Love.

Videon är regisserad av Sebastian Mlynarski med en hysteriskt jetlaggad Noonie Bao i New York. Med i teamet var ett helt konstgäng som hjälpte till att få alla tricks och all magi i videon att fungera. Det var första gången Noonie Bao och Sebastian jobbade tillsammans.
– Jag hade letat länge efter någon som kunde få ut den här fanatsivärlden som jag ser i mitt huvud på film. Jag ville ha mycket färg, en Twin Peaks-känsla och att det skulle hända massor i videon. Vi fann varandra ganska direkt, säger Noonie Bao.
I’m in Love är första singeln på hennes andra album och låter som en jordgubbssmoothie smakar.
– Men det är bara vid en första anblick. För mig är låten mörk också. Den handlar om att vara så kär i någon att man inte känner sig helt frisk i huvudet. När man faktiskt kan gör exakt vad som helst bara för att få vara med en person och få den att gilla en tillbaka. Så det finns en del destruktivitet i låten, brevid det där glada, säger Noonie Bao.
Vi pratar i telefon inför videoreleasen. Hon har isolerat sig i ett hus i Veibystrand tillsammans med Linus ”Lotus” Wiklund för att göra de sista produktionerna på sitt kommande andra album. Hit åker hon ofta för att skriva. När hon inte är i Los Angeles och skriver musik till andra artister, med andra låtskrivare. Under åren har Noonie Bao bland annat skrivit hits åt Avicii, Clean Bandit och Tove Styrke. Men till den skånska längan åker hon för att skriva alla känslor och upplevelser hon inte pratar om, men behöver bearbeta. Det som blir hennes egna, högst personliga poplåtar.
– Jag har märkt att om jag isolerar mig och har riktigt tråkigt så kommer fantasin til mig. Det är som att jag har så trist att jag måste skapa mig en egen värld, det är den jag skriver. Så jag åker hit och väntar ut inspirationen, berättar hon.
Hur låter nya skivan jämfört med din första?
– Det är en gladare skiva! Troligen för att jag är gladare person. Jag har sedan jag spelade in den första skivan fått ägna mig åt jag tycker mest om i hela världen, skriva låtar. Den handlar om kärlek, det ryms så mycket inom det temat, Från att vara så där jävla kär som i I’m in love till … hat.
Vad har du inspirerats av ljudmässigt?
– Jag har lyssnat på väldigt mycket tv-spelsmusik från nittiotalet. Spirited Away– soundtracket. Och på klassiska artister som Joni Mitchell och Susanne Vega. Sedan har jag skapat någonting eget av de olika drömvärldarna.
Är musik drömmar?
– För mig är musik verklighetsflykt. Det var så jag började skriva låtar. Jag hade så tråkigt i skolan att jag satt och gjorde musik istället. Jag skapar något vackert av det som är trist.
Du skriver som terapi, är det inte läskigt att dina innersta tankar blir publik musik?
– Jo, otroligt läskigt. Mina låtar följer mitt liv, de är helt självbiografiska. När jag producerar låten går jag också in i känslan jag hade när jag skrev, det kan vara känslomässigt krävande. Men jag hade gått under om jag inte hade skrivit av mig alla känslor! Och det finns någonting vackert i att någon annan sedan lyssnar och kan känna igen sig.

När hon inte isolerar sig på den svenska landsbygden är Noonie Bao, eller Jonnali Parmenius som hon egentligen heter, som sagt i Los Angeles och jobbar med andra. En av de hon jobbar mest och bäst med är den engelska hitmakerskan och artisten Charli XCX, som bland annat skrivit Icona Pops I love it och Iggy Azaleas Fancy.
– Jag och Charli har blivit nära vänner genom att skriva låtar tillsammans. Vi delar mycket mer än musiken, det är så mycket känslor inblandat att man kommer varandra nära utan att prata på klassiskt sätt. Det låter klyschigt, men musiken talar. Jag vill göra musik 24 timmar om dygnet, så det är mitt enda sätt att träffa folk och vara social på.
Är det speciellt att jobba med kvinnliga låtskrivare?
– Egentligen tänker jag inte i kön när jag jobbar med folk. Men kvinnor har ofta fått kämpa hårdare för att komma dit de är, så de brukar vara väldigt grymma. Jag föredrar att jobba med tjejer faktiskt, det finns så många bra i dag!
Vad ska du göra mer i vår?
– Jag ska göra klart min ep. I maj åker jag till ett franskt slott för att vara med på en writing camp, med massa olika låtskrivarkompisar. Sedan åker jag till LA för att skriva med Charli. Det kommer släppas en låt med Carly Rae Jepsen som jag skrivit. Och Alesso-låten All this love, som jag skrivit och sjunger på.

LA – Dag 5

Han köpte kaffe och stoppade in mig i bilen. Vi lämnade Venicelivet i det rosa hotellet för den här gången.

Jag hoppade av i Berverly Hills och hängde med den amerikanske låtskrivaren och producenten CJ Baran upp på taket till huset där hans lägenhet låg. Solen och utsikten där uppe var okej och han pekade ut ett vitt hus precis nedanför. Marilyn Monroes gamla hus. Och numera Max Martins studio, huset bredvid var också den superhemlige svenske superproducentens. Där brukar gästande artister bo. CJ jobbar nära med Max Martin och vi skulle egentligen träffats i hans studio, men ingen fotografering är tillåten där så det blev i CJs lya istället.

Där hade han byggt in en studio i garderoben. Mycket stiligt och fiffigt.

Och där satt den finfina svenska artisten och låtskrivaren Rosanna Munter och jobbade lite.

Sen checkade vi in på vårt Down Town-hotell och spelade nattpingis tills det blev för sent.