Annah Björk

Popen vecka 41

Jag började med att drömma mig tillbaka till den här studion på Skeppsholmen. Sakarias, andra halvan av hiphopduon Lorentz och Sakarias, har spelat in sin soloskiva Atlanten där. Och en klar höstmorgon tog jag båten över från Slussen. Susade fram genom dimman som ännu låg över vattnet. Jag och Martin Sakarias tog en varsin kopp grönt te, och så spelade han upp hela skivan för mig.

Utan att säga för mycket är det en utökning av den musikaliska galax Sakarias hittat med med sin bror. På skivan sjunger han, blandar in ännu mer pop och till och med rock. Det är episkt och så samtida att det stundtals kändes som det var sidor ur min egen dagbok som omvandlats till ljud.

I måndags var det dags för en verklig debutant att göra sitt eldprov. Seinabo Sey knockade ju hela musikvärlden när hon släppte Younger förra året. Efter det har hon jobbat hårt för att färdigställa fler låtar. Och nu var det dags för henne att presentera dem för en större publik. Det är förstås unikt att göra sin första egna spelning i det innersta finrummet: Dramatens stora scen.

Seinabo hade med sig band, en lyxig kör, med bland annat Sabina Ddumba. Gäster som Salem al Fakir och Oskar Linnros. Hennes pondus som soulpopsångerska går inte att värja sig mot. Men glappet mellan mäktet i balladernas största stunder och hennes skolföreställningslika mellansnack är ännu lite för stort för att helheten ska få en att trilla av de hårda teaterstolarna. Möjligen är balladtempot fortfarande också lite för odynamiskt. Men Seinabo är en makalös artist som kommer, KOMMER, att gå hur långt som helst.

Hon sjöng bland annat en Halo-bekant ballad som jag längtar efter att höra igen.

Stort plus i finkulturkanten för den här magiska balettdansösen som agerade intro.

Sen har jag hängt med One Direction igen. Gruppen visar sin konsertfilm Where we are tour på bio i helgen. Jag har sett konserten … fyra gånger tidigare. Så det finaste jag fick ut av filmen var att se gullungen Niall sitta och omedvetet pilla upp ett hål på jeansens knä under intervjun. Som ett barn!

(Okej, jag sjöng med, speciellt Story of my life. Det var ju mörkt i salongen.)

Jag var ute på Lisen Stibecks 1700-talsgård och hade ett fint samtal om hennes Fotografiska-utställning och bok Daughters.

 

På kvällen spelade Kleerup upp sin ep As if we never won på Riche. Är ju redan tokig i den här. https://soundcloud.com/kleerup/kleerup-let-me-in-feat-susanne-sundfor

Och så såg jag Kitok live på Obaren. Med låten Sista utposten gjorde han norrländsk Beastie Boys-punk. De sista singlarna är liiiite farligt nära Markoolio-popen men jag har fortfarande full tro till att Kitok navigerar tillbaka mot Sista utposten-markerna igen.

I helgen öppnar Moderna Museet sin utställning Skulptur efter skulptur. Jag skrev en stor artikel om Jeff Koons här.  I går var det stort vernissage där jag roade mig med att försöka ta en ballonghundsselfie. Det var svårt pga den var så stor. En variant av Koons berömda hund som såldes för rekordsumman 58 miljoner dollar står nu på Skeppsholmen.

Finast på utställningen var Michael Jackson i porslin. Läskigast Charles Ray’s The New Beetle, som ett förstelnat spökbarn i utställningshallens mitt.

Premiär: Sakarias ”Atlanten”

Lorentz kärlekslåtar ägde sommaren och nu det storebror Sakarias tur att solodebutera. Här kan du höra Sakarias första singel Atlanten innan den släpps på onsdag.

Fotografi av Christian Gustavsson

 
Precis som Lorentz har Sakarias har gått på sången istället för rap. Det gör han rätt i. Min favoritproducent har en sammetsröst som andas lika mycket urbant uteliv och innerligt hemmamys. Atlanten är poppig, dansrusig och skruvat autotunad r’n’b som får en att drömma om långsamma semesterdagar med ett skummande hav eller spännande savann som utsikt.
 
Precis som Atlanten är den kommande fullängdaren är skapad tillsammans med soulkiddet Dante. Och även om Sakarias börjat sjunga, så är textförfattandet fast i rap-formen. Det låter fenomenalt eget och ger utrymme för kreativitet och lekfullhet. (Som att rimma engelska uttryck med svenska ord = tummen-upp-emoji). Atlanten är heller inte helt olik Titiyos håll käften-mäktiga Drottningen är tillbaka (som ju Sakarias skrivit och producerat).
 
Att Lorentz och Sakarias går i längst fram i ledet för musiksveriges framtid har aldrig varit tydligare – tillsammans som var för sig. Vet inte om det är meningen, men syskonen verkar göra en Speakerboxxx/The Love Below fast i en tvåstegsraket.
 
Och om himlen är som mörkast när musiken låter så här är totalt jävla höstmörker alright med mig.
 
Här är den, den vackra Atlanten:
 

 
Här är en intervju med Martin Sakarias som jag gjorde i Bon våren 2013.