Annah Björk

Ge Nobels fredspris till Zara Larsson, men först

Är arg över så många saker gällande pågående Zara Larsson-gate att jag skulle kunna sitta resten av sommaren och skriva en roman om det. Kanske jag gör också.

Men jag börjar med den här lilla: Angående Bråvalla-festivalens helmanliga headliners pratade Little Jinder i Aftonbladet:

”Little Jinder tycker att det är viktigt att poäng­tera att det är upp till festivalarrangörerna att se till att genusfördelningen blir jämn – inte hennes i egenskap av kvinna.
– Det är bisarrt att jag som kvinnlig artist får svara på det här. Det är arran­görernas ansvar, jag vill ju såklart spela.”

Där säger hon någonting. Det är underbart att hon tar fighten. Att Tove Styrke skriver feministiska manifest i sin breda listpop. Att Molly Sandén gör ett statement i att bara åka med kvinnliga musiker, ljudtekniker och turnéledare på sommarens konserter. Att Silvana Imam tar alla intervjuer som en möjlighet att prata om skevheter och förtryck.

Zara Larsson är en världsförbättrare av Nobelpriskaliber. Det hon gjort de senaste dagarna är hjältemodigt.

Men. Det kan inte bara vara upp de kvinnliga artisterna att vända den snedvridna musikbranschen, eller för den delen samhället, rätt.

Zara Larsson får skrika sig hes, slå sig alldeles blåslagen för feminismen, mot kvinnohat. Det kan inte bara vara hennes eller Molly Sandéns personliga ansvar som enskilda individer att kämpa i den enorma motvinden.

Det är liksom så överdags att festivalledningar, bokningsbolag, skivbolag och all annan bransch tar tag i det. Från grunden och på allvar. Sätt kvinnor på chefsposter inom musikindustrin. I skivbolagsstyrelserna. Tänk alltid genus i alla beslut.

För jag börjar också bli extremt trött på att just unga kvinnliga artister ska lägga all sin röstkapacitet på att förändra. Hur mycket jag än älskar att de (som jag) är på ständig mission har vi hamnat fel när det bara är mansmusiker som får göra intervjuer där de pratar om sin musik, kreativitet eller, ja livet.
Unga kvinnor får oftast fokusera på att förklara saker om feminism som borde vara självklarheter,

Men till dess vill jag läsa om genustänk i intervjuer med killband. Och lämna utrymme för kvinnliga artister att berätta om sitt konstnärskap i artiklar.

Det är inte bara en kvinnokamp. Det är en fakkin människokamp.

Under my umbrella

Jag har just kommit hem från Bråvalla-festivalen där jag skrivit ca 100 recensioner för Expressen. Här kommer en mycket liten rapport.

Med risk för att låta tjatig: Little Jinder var bäst. Känner att jag inte vill leva ett liv utan att vara hon eller möjligen hennes bästis. Nu verkar ju Rebecca och Fiona redan ha tagit den platsen så. Ja.

Ger mig på en scenstilspaning istället. Nämligen parasollet! Lorentz hade ett hjärtformat på sitt uppträdande på P3 Guld tidigare i år. Och på sin senaste pressbild sitter han på stranden med ett annat parra.

På Bråvalla körde LA-gruppen Echosmith SAMMA trick. Sångerskan Sydney drog fram ett som liknande ett drinkparasoll som hon höll över sig under två låtar.

LA kan det finnas ett praktiskt syfte med parasollet. Men eftersom Echosmith spelade i ett tält på Bråvalla fanns det eventuellt varken regn eller sol att skydda sig mot.

Jag tycker nog att det är just det som gör parasollet så bra. Den idiotiskt vackra i att använda det snygga attributet enbart för dess fabulösa looks.

Och såklart för att jag alltid tänker på den här älsklingen.

Stilreleasen#4 BRÅVALLA

Jag ville skriva om scenkläderna på Bråvallafestivalen. Men det finns ingen mening att grotta ned sig i Lana Del Reys enkla sommarstyle med avklippta jeans och vit singoallatopp, The Hives 15 centimeter breda slipsar, M.I.As monokromt orange outfit eller Veronica Maggios blå Acne-hyllning. Det är helt ointressant att prata om det ”nya festivalmodet” som var så tråkigt som riktigt klädsamma bohochica hattar, fransar och boots. En blandning av First Aid Kit på scen, Mary-Kate och Ashleys glansdagar och Kate Moss går på festival.

Inget av det spelar ju någon roll.

 Inte efter att Gustaf Norén och Björn Dixgård klev på festivalens största scen med sin missuppfattade rave-hyllning ”Aelita”.

Efter det handlade allt bara om en enda sak.

 

Mando-Diao_Lowres_Olle-Kirchmeier-20657

 Fotografi Olle Kirchmeier

 

Gustaf Norén. Mando Diao-sångaren sportade alltså en ryggsäck med många remmar som han bar utan tröja. Gissar att han köpt ryggan på första bästa sportbutik. Till detta hade han ett pråligt blomsterdiadem (kanske från Glitter?) och den helt vanliga accesoaren syrgastub. ”Drogen” hade han fäst i ett orange band på armen, typ ett sådant folk har sin iphone i när de springer.

Om man säger så här. Dagen inleddes med att åskan slog ned precis bredvid mig, jag blev på riktigt svinrädd och flera ungdomar skadades. Efter det var jag helt genomblöt från strumporna upp till den helt pajade frisyren, och det var cirka tio grader varmt.

Men när Mando Diao dök upp på scen med sina helt distanslösa outfits blev dagen ett enda solsken i mig.

 

Hur grund än skivan ”Aelita” är kan jag inte låta bli att älska det Mando Diao håller på med just nu. Kanske för att jag verkar förstå.

 

rave1

 

Jag och Mando-sångarna är lika gamla. Och om man tar en titt på mina outfits de senaste veckorna inser jag att vi lider av samma syndrom. Utbrottet av hysterisk klädsel handlar om en nostalgisk längtan till 90-talets mitt, då rave var en ouppnåelig dröm och på sin höjd ett stilideal man kunde fuska sig till. Vi var för unga för att gå på riktiga rave. Jag löste det hela genom att samla på flyers och lägga månadspengen på färgglada kläder i plast.

 

bild

 

Den urballade rave-klädseln på 30-plussare som lever småbarnsliv om dagarna är kanske osannolik skrattretande. Men jag tycker den mest av allt är befriande. Det är som en reaktion på en trånande, obesvarad förälskelse som aldrig blev något mer.

Och får gubbar gå runt i samma tishor som de haft de senaste 33 åren kan väl vi få ravea lite?

 

bild.PNG

 

Mando Diao är så tokiga att de är större än all humor som produceras just nu. Deras urflippning och totala avsaknad av självinsikt och humor är chockerande i ett land där alla vare sig de vill eller inte är präglade av Jante.

Nästan så att jag vill utse Mando till Sverige Miley.

 

 

Stilrelease#3 Lana Del Rey

Lana-Del-Rey-Ultraviolence-Album-Cover-Art-1_2014-05-09_16-13-01

Vad gör man när Lana går och blir Bruce Springsteen eller annan valfri man ur rockkulturen? Den existensiella frågan har plågat mig hela midsommarhelgen. Här hade man förberett med den perfekta blomsterkransen och allt och så kommer ens popstilikon nummer ett  med… vit tischa och svart skinnpaj?

Var tog kontrasten mellan den amerikanska drömmen, filmiska ikonerna och gränslöst dödsföraktande och urbant moderna bruden vägen?

 

Best-new-music-and-videos-april-2014-including-Lana-Del-Rey-Ultraviolence-and-Lulu-James-1124x660-cover

 

Nu är ju alltid just kombon av vit t-shirt och svart skinnjacka kanske den ultimata outfiten, eftersom den inte går att misslyckas med. Men det är ju också exakt just därför man önskar sig mer av sin bästa popstjärna i denna lilla värld.

Lana Del Reys förenklade stil vill förstås understryka hur hennes musik gått från ett mer beat- och  hiphopinfluerat sound till ett gothigare, mer psykedeliskt och ja.. rockigare om man så vill.

Där hon på Born to Die hängde med ASAP Rocky vill hon kopplas samman med Lou Reed på Ultraviolence. (I en intervju hävdar hon att Lou skulle spelat in Brooklyn Baby med henne den dag han dog).

På torsdag spelar Lana Del Rey på Bråvalla-festivalen. Hur smockat det än är med kids i vit fräsch t-shirt och svart snygg skinnjacka där på fältet, så kan Lana aldrig hävda att det har någonting med henne att göra.

Nä. Jag måste nog fortsätta lägga pannan i veck samt söka hjälp för att ta reda på vad 17 det är som får Lana Del Rey att välja något så ultratrist som en rockistisk kamouflage-outfit 2014.

 

borntorun

 

I Stilreleasen recenserar jag artisters nya look i samband med nytt album eller annan lansering.