Annah Björk

Årets låtar 2014

Vi är låtgenerationen. Spotifygenerationen. MP3-generationen. Vi lyssnar på musik låtvis, därför är listan över dem mer relevant än årets album. Men det finns andra orsaker till att summeringen av årets enstaka låtar smäller högst.

Det sägs ju att doftminnet är det starkaste. Men jag undrar om inte låtminnet är snäppet skarpare ändå. Det finns nu mera så många låtar jag inte längre kan lyssna på utan att någonting rasar lite inom mig, fast de hör till mina bästa. (Läs: exempelvis Transatlanticism med Death Cab For Cutie, Fidelity med Regina Spektor eller Försent för Edelweiss och Klubbland med Håkan Hellström.) Och så är det låtarna som direkt tar en tillbaka till en specifik stund. När jag hör I got 5 on it med Luniz från 1996 är jag tillbaka i min bästis Marias lägenhet i Majorna. Vi är 15 år. Solljuset lyser in genom alla fönster, dörren till den franska balkongen står på vid gavel. Det luktar starkt av blandningen av fimpar, gårdagens hootch och Ajax rengöringsmedel. Vi har snowboard-goggles på huvudet, Björnes Magasin-tishor och trosor. Och vi städar. Luniz går på repeat för det är vår dagen-efter-fest-låt, ända sedan den dagen en kille glömde kvar den på partyt. För alltid en av mina minneslåtar.
När jag i framtiden kommer se tillbaka och minnas 2014 genom låtar tror jag mig veta exakt vad jag kommer höra och vilka minnesbilder jag kommer få upp:

CEOs Whorehouse på högsta volym under förälskade förfester i en Söder-lägenhet så liten att den knappast klarar EU-måtten för vad som kan klassas som en lägenhet. Eric Berglunds neonfärgade tripp gränsar nästan till schlager i sin catchyhet. Men de vridna pitchade rösterna mot det skrämmande mörka placerar den långt ifrån Christer Björkmans grepp. Jag höjer och dansar och han som är med mig tittar oförstående. Men sedan sjunger vi låten i månader efteråt.

Lana Del Reys West Coast är kanske inte juvelen på albumet Ultraviolence. Men det är den, hennes första singel, som skvallrar om hur Lana modigt lämnat den hiphopinfluerade popmusiken för en flummigare rockvariant. Jag hör den i det vackraste hotellrum jag varit i, i Shoreditch, östra London. Det är regning vår, molnen utanför ligger lika tunga som basgången i låten. Lana väser fram s-ljud som Dana Scully och jag förflyttas många hundra mil västerut.

Några månader tidigare avslutar jag min avhållsamhet från de flesta former av gitarrrock. Ja, jag har smyglyssnat lite under de sista åren, men annars har mitt musikaliska fokus legat på hybrider av hiphop, r’nb och elektronisk pop. The War On Drugs fulländade låt Red Eyes sätter stopp för det. Tillsammans med Ryan Adams som gör ett oväntat men välkommet gästspel i mina Molami-lurar med
Shadows. Jag springer och springer och springer längs grusvägarna i Vinterviken, runt sjön Trekanten och upp för mördarbackar med rockmännen i öronen. Jag springer med Taylor Swifts Shake it off och Tove Los Stay High på högsta volym.

Lykke Lis Just Like a Dream hör jag första gången på en flygbuss fast i vägarbeten på
väg från Arlanda. Älskar pga är den sorgligaste låten med de gladaste tonerna.
Iggy Azaleas Fancy kommer för alltid påminna mig om den globala take overn av kvinnliga rappare under året. Bråken med Azealia Banks, bråken om rätten till rappen, bråken om rövarna.

Karamellerna Rebecca och Fiona och Candy Love gör Ibiza-sommar av vilken grå dag och vilket hopplöst samhälle som helst. Och just den förmågan är vad som gör duon så bra, de motar allt ont med sitt eviga disko. Glitter, Buffalo, vitt vin och cigg.
Lorentz Där dit vinden vänder är kaos och lugn i en bitterljuv hipstersymfoni i sommaren som aldrig ville ta slut. ”Alla ville leva life den här sommaren”, sa Lorentz när jag intervjuade honom.
Tru dat.

Ett fett hedersomnämnade tilldelas Linda Pira. Hon väckte en armé av hiphop och soul-tjejer med sin remix av Knäpper mina fingrar. Och vips fanns inte det gamla argumentet ” det finns ju inga rappande tjejer” att använda som försvar för de som förbisett dem. En dörröppnare och tidsmarkör mer än ett musikaliskt mästerverk. Men det finns ett före och ett efter.

Årets låt
Årets skiva
Årets konsert
Årets resa
Årets scenstil
Årets sämsta
Och en liten spaning på 2015

Nattens låt: 1987 ”Michelle”

 

Jag vill hoppa jämfota av lycka av den lilla, men underbara, våg av atmosfärisk r’n’b på svenska som sköljer över försommaren. 1987 har bara släppt låten Ocean tidigare. Bakom aliaset döljer sig Victor Holmberg som bland annat jobbat med Sportsman, Marlene och Faye.

Om man som jag lyssnat så mycket på CEO i år att Whorehouse blivit till en schlager, kommer Michelle i rättan tid.

Säger bara en sak: slutet.

Och en sak till: hästen.

 

Candy crush!

Fredag och Valentines Day! Personligen vadar jag runt i både brusten och pulserande kärlek dagarna i ända. Det är vad som allra mest upptar min existens faktiskt.

Så ja… det finns liksom varken mer eller extra att ta fram just i dag.

 

bild-5  (Förutom den här tårtan som jag gjorde till mina minihjärtan)

 

Musikaliskt är jag fortfarande helt lost inside a whorehouse. Jag träffade Eric Berglund och pratade om TTA, YSL och ceo i den här intervjun. Det blev så naket känslomässigt och strippat själsligt att jag utser den till bli min Valentines-text.

 

”Jag tror inte på att saker avslutas. Varken relationer eller saker man gör. Det finns ju kvar i mig. Jag vill inte stänga några dörrar någonsin, jag tror inte att det är sunt.”

 

 

unnamed-1   1798709_10152230159172859_409366734_n

 

De här två karamellerna till singelomslag passar också bland alla gelehjärtan. Mariah Careys första singel You’re mine (eternal) från hennes fjortonde album, som ser dagens ljus i maj. Och Rebecca och Fiona-singeln Candy Love från albumet som ska heta Beauty is Pain och kommer 29 april. Både Careys godispåse och Rebecca & Fionas grafiska sextiotalsglam håller sig tätt intill den obsent pastelliga trenden som Little Jinder inledde året med i videon till Ful och tråkig tjej. Och ni kan ju inte veta det, men eftersom jag just klätt mitt rum i My Little Pony-vimplar är jag mäkta uppspelt över att våren verkar gå de bleka, barnsliga färgernas spår.

 

bild-5

Sportsman om slöjan

När videon till CEOs Whorehouse släpptes innan jul sedan skrev jag ett inlägg om en möjlig slöjtrend bland svenska popmän. Den forne Tough Alliance-medlemmen bär en i den raveiga videon och Sportsman svept in sig i en från Our Legacy på sina senaste pressbilder. Jag pratade lite mer med Sportsman om valet av det laddade plagget.

 

SPORTSMAN_PRESS

 

Hej Sportsman, varför bär du slöja på bilden?
– När jag fick veta att mina vänner på Our Legacy gjort en leopardscarves visste jag att jag ville ha den på omslaget till min första ep. Idén om Sportsman föddes under en resa till Kenya. Jag såg en leopard i ett baobabträd. Sedan jag var liten har jag drömt om leoparder, ritat leoparder, lekt att jag varit leoparder. De är mina favoritdjur. Så det var – pretentiöst som det kan låta – som ett tecken.

Vad betyder slöjan för dig? 
– Att göra musik för mig är att gå in i min egen fantasi. Jag gillar generellt att svepa in mig i saker, när omvärlden trycker på för hårt. Politiskt handlar det om skönheten i det främmande.

Är det en slump att även CEO sportar slöja i nya videon eller kan det vara en begynnande trend?
– Det känns som om CEO sportat olika typer av slöjor tidigare, så är det nån som startat en trend är det nog han. Eric är en stor inspirationskälla. Jag tycker Whorehouse, både låten och videon, är magisk.

Hur många procent lägger du på att ta fram en visuell stil i samband med ett skivsläpp?
– Svårt att svara i procent. Men det måste vara någonting som känns på riktigt. Precis som när man letar efter ett beat, ett rhyme, en melodi. Den här gången blev det Visvim-mockasiner, sydkoreanska strumpor och leopardslöja. Angående omslag och videos pratar jag alltid med min vän Victor. Han kommer med hundra idéer som är superspårade. Sedan landar det ofta i någonting ganska modest, eftersom vi saknar Rihannas budget.

Sportsman släppte superfina ep:n Usher tidigare i år. Lyssna!

Mansslöjan

CEO (TTA-halvan Eric Berglund) har släppt en video till studsiga singeln Whorehouse. Videon heter Selfie och är full av Lana-blommor, neon-make up och andra råsnygga rave-attribut.

 

Men jag noterar också en trend (två musiker i samma outfit = trend right?).

 

USHER_COVER_1500-1-583x583-1

 

Sportsman (Per Magnusson)

 

 

CEO

CEO (Eric Berglund)

 

Nämligen mansslöjan! I videon har Eric Berglund svept in ansiktet i en sjal av samma typ som Sportsman gör på sin pressbild för fina epn Usher.

Politiskt, 2014 års huvudbonad eller bara vackert?