Annah Björk

Kents begravning

Jag skriver det här sitter jag i solen på en gräsmatta i Neukölln, Berlin. Marken har just börjas tinas upp efter vintern och den ljuvliga doften av hägg blandas med en distinkt lukt av hundbajs och lera. I går satt jag i en lägenhet i Vasastan, under en rostig industrilampa som fick mig att tänka på Berlin. Men det vara bara det. Allt annat i det vitmålade rummet rimmade perfekt med Kent när Bandet med stort B spelade upp sin sista skiva för inbjudna journalister två veckor innan det släpps. Pianot med modemagasin istället för notböcker. Det stora fånget röda rosor dom fick bänken av typ drivved att likna ett altare.

Kents begravning.

13181119_10157139987265019_74857165_n

Och här kommer mina ord om Kents sista sånger. Kanske den minst känslosamma texten om Nu som då för alltid, som kommer att skrivas.

Min relation till Kent är helt neutral. Inte direkt likgiltig, det hyllade fenomenet Kent har alltid retat mig. Självgodheten som har slukat så stor del av syret i den svenska musikatmosfären. Den Stora Angelägenheten. Dessutom tyckte jag under deras tidiga år att Jocke Berg sjöng så svårhörbart. Det i kombination med att alla hyllade deras texter – jag var oförstående inför att skriva texter som ingen människa kunde höra.

Kanske är det Kents ständiga throwbacks till sin lilla småstad som skapar distans mellan oss. Småstadshatkärleken må vara den största drivkraften bakom de flesta svenska konstverk men den säger mig ingenting. Att vända sig mot svenssonliv i villa väcker ingen tomhet i mig, ty jag har aldrig varit där.

Jag har däremot alltid beundrat bandets konserter. Stora, lyxiga med ljusshow som förhöjer hela ljudbilden. Men det skulle dröja tills jag började älska ett oväntat Kent-fan innan jag stod och snyftade till bandets enorma spelningar. I dag lyssnar jag på Kent genom hans öron – och de betyder något annat för mig. De berättar hans historia, och då ser jag den plötsligt i Kentmusiken. Hans resa genom svennesverige och hans intresse i musiken Kent härstammar från återspeglas i Jocke Berg-gängets symfonier. Och så ser jag den med nytt intresse och förståelse.

13162395_10157139987275019_1206704896_n

Så konstig kan musik vara.

Då som nu för alltid är som en sammanfattning av Kent. Textmässigt återkommer hjärta, smärta, den bortskämda medelklassångesten och nostalgin. Med precision och svärta, men Jocke Berg öppnar ingen ny lyrikvärld. Första spåret Andromeda är ett bra exempel: ”Hjärtat blir aldrig fullt, även om det går i tusen bitar”. I Vi är för alltid  kommer en annan typisk finess – den underbart stiffa humorn. Jocke Berg vänder de inledande fraserna om att de kommer skriva böcker om oss, låtar om oss och filmer om oss till det motsatta: ”Jag bara skojar, ingen kommer skriva böcker om oss”. Älskar det.

En annan detalj jag aldrig kommer sluta tänka på är hur Jocke Berg sjunger på Förlåtelsen. Hans gnällande röst har flyttat ner i halsgropen, tar stöd i magen. Han verkligen sjunger orden med en djuphet man aldrig hört tidigare – extremt fint. Särskilt att det bara kommer på en enda låt, på den allra sista skivan. Eller är det en hint om hur en soloskiva skulle kunna låta?

På fantastiska knassidan finns också skitkonstiga låten Gigi där en rent pastisch-artad I love rock’n’roll-ig och tung rockrefräng mixas med mjuka tv-spelsblippande verser.

Om Skyll inte ifrån dig har jag antecknat ”Jocke Berg berätta saker om livet i dubbdränkt psalmsång”.

Och så har vi förstås Anna Ternheim-duetten, där hon för första gången sjunger på svenska. Oväntat men ändå så självklart.

Men trots att det är ett både spännande, kontemporärt (vocoderlekar och Avicii-influenser saknas ej) och känslomässigt starkt album saknas texter som säger någonting verkligt om i dag. Falska profeter ska vara en antirasistisk hymn men är mest hintande.

Den sista sången är lite väl kalkyerande för min smak. Att kunna se hur Eskilstunagrabbara sitter i studion och planerar för publikens känslohaveri när de ser sitt favoritband spela sin allra sista sång för dem får mig lite yr i onödan. Som att skriva fansen på näsan.

Men nu ska inte jag sabba festen.

Vi har samlats här i dag. I år, i höst. Kent ska jordfästas och begravningen, den blir svart och majestätisk, på en bädd av röda rosor.

13162140_10157139987325019_1939664712_n