Annah Björk

Årets resa 2014

2014 var ett bra resår. Jag har varit i London, Dublin, Berlin, Kreta, Barcelona, Sardinien, Belgien, Gran Canaria och Köpenhamn. Nästa år ber jag till resegudarna att få möjlighet att lämna Europa för USA och Asien.

(Jobby, jobby, resy, resy)

Men i korthet. Här är årets…

Konsertresa: Att se och träffa Miley Cyrus på O2 i London. Miley gled in i röda lackbrallor på presskonferensen där jag och ett fåtal journalister samlats. Hon bad sitt pressfolk hålla tyst, väjde inte för några frågor och la in ett fuck i mellan varje ord tror jag. Sån rockstar. Ingen kommer någonsin att kunna spektakelchocka någonsin igen. Inte efter cirkus Miley, som avslutades med att popstjärnan red runt på en flygande korv med bröd.

Plus i kanten för att jag kunde skriva recensionen på en fin restaurang med bubbel och ceviche som belöning efteråt (istället för sedvanliga taxiresa/hotellrum/tom hotellbar/stängd hotellrestaurang).

Läskigaste: En bergsbestigning på Sardinien i februari. Utan led, utan karta och med ett gäng italienska jägare vid bergets fot. Med den vidunderliga mindes jag plötsligt det väsentliga: Jag har ju svindel. Fick äta matsäcken liggandes.

Resesällskap: Otis och Ivar. En vecka i poolen. Höjdpunker som chokladmjölk på tapp och inköp av Özil-tröjor.

Resekontor: Hotellrummet med panoramautsikt över floden, poolen och resten av östra Berlin.

Reseplagg: Min godisbikini från Juicy Couture.

Shopping: Dover Street Market i London är bra för arbetsmoralen. Butiken i sex våningar får mig att vilja ta 40 extrajobb för att kunna köpa någonting ur den utsökta modekonfektionen som finns där.

Årets låt
Årets skiva
Årets konsert
Årets resa
Årets scenstil
Årets sämsta
Och en liten spaning på 2015

Nittiotal och fankultur på de brittiska öarna

kiesza

 

I helgen var jag och såg Kiesza live på den lilla klubben Electrowerkz i London. Jag har postat den härliga dansvideon till Kieszas enda utgivna låt Hideaway tidigare. Live var kanadensiskan övergrym och hade en så inspirerande stil att jag och mitt sällskap skrek efter tjocka resår-linningar (tänk Robyn -94) i 20 minuter efter spelningen. Även musikaliskt sprutade nittiotalsreferenserna över publiken som konfetti. Innan konserten intervjuade jag Kiesza, texten kommer på bon.se.

 

bild-10

 

Efter London tog jag flyget till Dublin för att gå på en annan konsert. Det regnade och var nio grader i luften, men 80 000 One Direction-fans värmde bättre än någon värmebölja.

Jag tror inte jag såg en enda människa som inte hade minst ett 1 D-plagg på sig under hela den irländska helgen. På den gröna ön är inte fansen koncentrerade till tonåringar om en säger.

 

dublinannah

Jag trivdes naturligtvis finfint.