Annah Björk

Årets låtar 2014

Vi är låtgenerationen. Spotifygenerationen. MP3-generationen. Vi lyssnar på musik låtvis, därför är listan över dem mer relevant än årets album. Men det finns andra orsaker till att summeringen av årets enstaka låtar smäller högst.

Det sägs ju att doftminnet är det starkaste. Men jag undrar om inte låtminnet är snäppet skarpare ändå. Det finns nu mera så många låtar jag inte längre kan lyssna på utan att någonting rasar lite inom mig, fast de hör till mina bästa. (Läs: exempelvis Transatlanticism med Death Cab For Cutie, Fidelity med Regina Spektor eller Försent för Edelweiss och Klubbland med Håkan Hellström.) Och så är det låtarna som direkt tar en tillbaka till en specifik stund. När jag hör I got 5 on it med Luniz från 1996 är jag tillbaka i min bästis Marias lägenhet i Majorna. Vi är 15 år. Solljuset lyser in genom alla fönster, dörren till den franska balkongen står på vid gavel. Det luktar starkt av blandningen av fimpar, gårdagens hootch och Ajax rengöringsmedel. Vi har snowboard-goggles på huvudet, Björnes Magasin-tishor och trosor. Och vi städar. Luniz går på repeat för det är vår dagen-efter-fest-låt, ända sedan den dagen en kille glömde kvar den på partyt. För alltid en av mina minneslåtar.
När jag i framtiden kommer se tillbaka och minnas 2014 genom låtar tror jag mig veta exakt vad jag kommer höra och vilka minnesbilder jag kommer få upp:

CEOs Whorehouse på högsta volym under förälskade förfester i en Söder-lägenhet så liten att den knappast klarar EU-måtten för vad som kan klassas som en lägenhet. Eric Berglunds neonfärgade tripp gränsar nästan till schlager i sin catchyhet. Men de vridna pitchade rösterna mot det skrämmande mörka placerar den långt ifrån Christer Björkmans grepp. Jag höjer och dansar och han som är med mig tittar oförstående. Men sedan sjunger vi låten i månader efteråt.

Lana Del Reys West Coast är kanske inte juvelen på albumet Ultraviolence. Men det är den, hennes första singel, som skvallrar om hur Lana modigt lämnat den hiphopinfluerade popmusiken för en flummigare rockvariant. Jag hör den i det vackraste hotellrum jag varit i, i Shoreditch, östra London. Det är regning vår, molnen utanför ligger lika tunga som basgången i låten. Lana väser fram s-ljud som Dana Scully och jag förflyttas många hundra mil västerut.

Några månader tidigare avslutar jag min avhållsamhet från de flesta former av gitarrrock. Ja, jag har smyglyssnat lite under de sista åren, men annars har mitt musikaliska fokus legat på hybrider av hiphop, r’nb och elektronisk pop. The War On Drugs fulländade låt Red Eyes sätter stopp för det. Tillsammans med Ryan Adams som gör ett oväntat men välkommet gästspel i mina Molami-lurar med
Shadows. Jag springer och springer och springer längs grusvägarna i Vinterviken, runt sjön Trekanten och upp för mördarbackar med rockmännen i öronen. Jag springer med Taylor Swifts Shake it off och Tove Los Stay High på högsta volym.

Lykke Lis Just Like a Dream hör jag första gången på en flygbuss fast i vägarbeten på
väg från Arlanda. Älskar pga är den sorgligaste låten med de gladaste tonerna.
Iggy Azaleas Fancy kommer för alltid påminna mig om den globala take overn av kvinnliga rappare under året. Bråken med Azealia Banks, bråken om rätten till rappen, bråken om rövarna.

Karamellerna Rebecca och Fiona och Candy Love gör Ibiza-sommar av vilken grå dag och vilket hopplöst samhälle som helst. Och just den förmågan är vad som gör duon så bra, de motar allt ont med sitt eviga disko. Glitter, Buffalo, vitt vin och cigg.
Lorentz Där dit vinden vänder är kaos och lugn i en bitterljuv hipstersymfoni i sommaren som aldrig ville ta slut. ”Alla ville leva life den här sommaren”, sa Lorentz när jag intervjuade honom.
Tru dat.

Ett fett hedersomnämnade tilldelas Linda Pira. Hon väckte en armé av hiphop och soul-tjejer med sin remix av Knäpper mina fingrar. Och vips fanns inte det gamla argumentet ” det finns ju inga rappande tjejer” att använda som försvar för de som förbisett dem. En dörröppnare och tidsmarkör mer än ett musikaliskt mästerverk. Men det finns ett före och ett efter.

Årets låt
Årets skiva
Årets konsert
Årets resa
Årets scenstil
Årets sämsta
Och en liten spaning på 2015

Iggy Cheerleader

Iggy Azalea är ett australiskt modelejon, som klär sig i kreationer från Alexander McQueen, Elie Saab,  Moschino, Kenzo och annat fint. Allra helst glider hiphopartisten, precis som de flesta stora kvinnliga popstarsen, runt i bodys eller baddräkter som jag brukar kalla dem. Jag anser att baddräkten som scenklädsel är ultimat – det är ett plagg som är omöjligt att bära någon annan stans än på stranden och scenen. Vilket gör själva stilen exklusiv och onåbar =stjärnstatus.

Men de senaste veckorna har Iggy sportat en annan av mina bästa stilar, nämligen cheerleader-dräkten.

iggy-azalea-charli-xcx-billboard-awards

På Billboardgalan hade hon och Charli XCX de här rutiga plaggen med ”REBEL” skrivet över bröstet, medan dansarna hade ”FANCY” på sina svarta dräkter. Själva numret bygger faktiskt på en hiphopifierad dans av den amerikanska sporten. Mycket bra.

 

  (Ber om ursäkt för fulklippet)

 

20121202-113522-150x150

 

Sen har Iggy-tjejen kört på lite mer drogliberala tyck på cheerleader-kläderna också. Det kan vi ju skippa. Men annars väntar jag på att hon ska lägga upp ”FANCY”-kläderna på sin webbshop, det är ju givet. Fancy är en av singlarna från albumet The New Classic, videon till den har jag skrivit om här – en hyllning till ständiga stilinspirationen och filmen Clueless.

 

bild-1.PNG

 

Jag har letat de perfekta cheer-plaggen sedan jag gick i högstadiet. En gång hittade jag en polotröja med tillhörande kjol på vintage-himlen Beacons Closet i Williamsburg, New York. Men kjolen var så klart tillverkad för ett barn (tonåring iaf) och gick inte att få över höfterna. Tröjan älskar jag fortfarande.

Just den här säsongen har faktiskt flera kedjor kjolar med cheerleader-snittet, men de jag sett har tagit ett steg för långt ifrån det sportiga med plagget.

Eftersom det är ett problem för en vuxen person, som inte tränar pyramidbygge varje dag, att komma i avlagda kjolar och tröjor från RIKTIGA cheerleaders blev jag helt orimligt glad när jag hittade en hel avdelning med cheerleaderkläder på Americana Classic Store på Gamla Brogatan i Stockholm. Jag provade 15 stycken och kom försent till min dejt.

Men jag hittade den perfekta röda. Som dessutom blir bäst när man kombinerar kjolen med annan tröja och toppen med kanske byxor – för att komma ifrån maskeradkänslan (som jag i och för sig inte har några problem med alls men men).

Goooooo Iggy!

 

 

Älskar när Iggy Azalea & MØ hyllar 90’s

Är helt uppe i förberedelserna inför kvällens stora Miley Night. Dresscode är Bangerz så… Men vill hinna posta de här två 90-talshyllningarna ändå.

Iggy Azaleas Fancy, som fått en en fantastisk Clueless-video. Och MØ, som gör en cover på Spice Girls Say You’ll be There.

Ett popkulturellt 90-tal sett med en 80-talists ögon (Iggy är född 90, vet, men folk kallar min 70-talist fast jag är född på 80-talet…).

Lovin’.

 

 

 

 

MUCH NICE

Jag tänker att jag kan ha ett litet format här på bloggen där jag visar er mina ”moodboards”, ”inspiration” osv. Jag älskar 90-talets Face Magazine och är väldigt förtjust i den tiden för jag upplever det som att herrmodet fick vara lite snyggare då pga mest bögar och clubkids som skötte grejen, sen blev allt tråkigt och fult när depression och ironi blev inne och när alla straighta män började betraktas som en köpstark målgrupp för fashion, varpå sån ful ”Brittisk lord som jagar ripa”-stilen och ”Låtsas ha sett Rebel Without A Cause på riktigt och inte bara på en planch i Gallerix”-stilen gjorde sitt intåg även i ”rolig” modepress. Eventuellt nåt modegeni nu som motsätter sig mina gissningar men HAPP min blogg, min cava, mina regler *pratar med sån bajsröst* *RAP*

Fotografen David LaChapelle och stylisten Arianne Phillips gjorde jättemånga fina editorials tillsammans under 90-talet, här är tre nicea looks från Face Magazine februari 1994:

facefeb19942

 

facefeb19943

 

facefeb19941