Annah Björk

Ni måste flytta på er

I måndags var jag inbjuden att prata om mitt hjärteämne jämställdhet inom musikbranschen på ett seminarium som det nystartade projektet Equalizer höll.

Det var inte något att skämmas över direkt. Andra på scen den kvällen var bland annat självaste Max Martin, Spotifys Daniel Ek och producenten och artisten Jenny Wilson.

Equalizer syftar till att lyfta och utbilda kvinnliga producenter – i år har fem unga producenter fått ingå ett mentorprogram med bland annat Max Martins förlag MXM Publishing. Spotify, Musikförläggarna och Upfront Producer Network är också med och arrangerar.

För även om man kan se en väldigt positiv trend när det gäller kvinnliga artister så är statistiken över framgångsrika kvinnliga producenter och låtskrivare fortfarande nattsvart.

Jag har fått ta del av dokument och statistik som visar svart på vitt att det verkligen måste till en satsning – nu.

Av STIMS 80 000 anslutna upphovshen till musik är bara 20 procent kvinnor. Av de 30 som dragit in mest pengar under både 2015 och 2016 är 29 män och en kvinna.

En. Kvinna.

Jag fick inte ut namnet på denna enda kvinna. Men genom att kika i STIMS årsredovisningar gör jag en gissning på Tove Lo, som förekommer som en av flera låtskrivare i flera internationellt framgångsrika låtar (hennes egna).

Veronica Maggio ligger också med i topp, som en av ännu fler låtskrivare till en mycket famgångsrik Avicii-låt.

Enligt ny statistik som Musikförläggarna och Spotify har tagit framöver de 50 mest spelade låtarna globalt under 2016 är bara 31 av 226 låtskrivare kvinnor (13,17 %).

Och av de låtarna så har bara en enda endast kvinnor som upphovsmän.

Återigen. En. Enda. Kvinna.

Och det är Tracy Chapman. Hennes låt Fast Car kom 1988.

Inte ens Lalehs Bara få va mig själv är skriven av bara Laleh. Den har flera upphovsMÄN med i creditlistan.

Och ungefär där tar mitt tålamod slut. Det här duger inte, svenska musikbranschen. Kan vi ta de här deprimerande sifforna och använda dem som språngbräda till att förändra?
På riktigt.

Problemen är många precis som orsakerna till den ojämna representationen. Det är gamla hederliga manliga strukturer inom branschen, det är maktbalansen som inte alls är balans – utan helt på sned.

Vi kan utbilda och prata. Men tyvärr, musikbranschmän, ytterligare en sak måste till.

Ni måste flytta på er.

Branschen måste aktivt stoppa tanken när den kommer att koppla in manliga producenter och låtskrivare till en artist. Man måste välja kvinnor, man måste låta kvinnor få sköta hela låtskrivandet och producerandet utan överseende av en manlig.

Jag vet att det förekommer rena stölder där unga låtskrivarkvinnor körs över och blir helt utan kredd. Det behöver ju kriminaliseras.

Ja, på riktigt.

Det finns flera fantastiska projekt, som Equalizer, som jobbar för att främja kvinnor i branschen. Systrarna Vaz har startat sin Studio XX med detta syfte, i deras projekt samlas kvinnor för att utbyta erfarenheter men också koppas samman. ”En konfliktfri zon” som de kallade Studio XX under panelsamtalet i måndags.

Hanna Brandén och Rosanna Munter, grymma kvinnor i branschen, har startat nätverket ⌘J för att underlätta samarbete och utbyta erfarenheter.

Men det kan inte enbart vara upp till kvinnor själva att jobba in sig i toppen. Att få vara med. Det måste ske en förändring i bolagen och förlagens maktstrukturer.

För kanske är det inte en dum idé att starta eller bli det första jämställda förlaget i världen. Kanske är det en briljant idé – rent kommersiellt – att fullt ut exportera inte bara svensk pop, utan även svenska värderingar till säg, Hollywood.

Ja, Max Martin, jag pratar med dig!

Avslutningsvis vill jag tipsa om min bibel – Viv Albertines bok Clothes Clothes Clothes Music Music Music Boys Boys Boys för den sätter fingret på vad allt handlar om.

När Viv växer upp i 70-talets London är allt hon tänker på och allt hon vill – musik. Hon är på spelningar varje kväll, hänger med punkstars och drömmer om att ha ett band. Det är bara det att hon inte kan konceptualisera det här med en tjej i ett band.

Hon har nämligen aldrig sett en kvinna spela något. Särskilt inte elgitarr (som hon sedan plockar upp med sitt band The Slits). De kvinnor hon sett på scen har körat, och hon kan inte sjunga så därmed är hon diskvalificerad. Tror hon. I sju år.

Det säger ju allt om hur viktiga förebilder är.

Det låter fånigt att inte en kvinna ska fatta att hon kan spela elgitarr.

Men det är lika fånigt som att en kvinna i dag knappt kan drömma om att bli nästa Max Martin/Shellback/Red One.

Summerbursts tävling är motsatsen till jämställdhet

Summerburst har tre kvinnliga akter i sitt festivalprogram. De är en pinsamt mansdominerad festival, precis som de flesta andra… Inget konstigt med det. Men i dag gick de ut med nyheten att de utlyser en tävling där de söker kvinnliga dj’s och producenter för att stävja ojämställdheten.

Problemet är bara att tävlingen ger motsatta signaler och bekräftar själva det patriarkala systemet.

NervoProfil-1024x757

Kvinnor ska alltså tävla mot varandra för EN plats. Och vinsten är att de får göra festivalens soundtrack och spela ett miniset på en av scenerna. Det är inte bara förminskande, utan även precis som vanligt.

Ett fakkin mikrokosmos av hela den strukturella mansdominansen.

Jag blir så trött men ändå arg. För det är egentligen så enkelt.

Om Summerburst hade haft bokare och arrangörer som intresserat sig för musik gjord av andra än män. Och, konstiga tanke, KVINNOR på de posterna. Då hade inte festivalgeneralen Anders Boström behövt säga:

– En anmärkningsvärt stor del av musiken på topplistorna för elektronisk dansmusik världen över producerad av män. Det känns otroligt tråkigt när det absolut finns kvinnor som platsar på topplistorna och i förlängningen på våra scener, det handlar bara om orättvisa förutsättningar för att hamna där. Vi är övertygade om att det finns potentiella hits där ute som är producerade av kvinnliga DJs, de måste bara få rätt förutsättningar från branschen att kunna bli hits.

Det må vara en god tanke. Eller så är det ett i förväg uttänkt svar på frågan: ”Varför är bara tre akter på er festival kvinnor?”.

Eller så har någon läst i tidningen/gått en kurs och lärt sig att det här med feminism är något alla måste förhålla sig till.

Men som vanligt är det inte jämställt att låta kvinnor tävla med varandra för ett förnedrande gulligt pris medan männen intar de feta scenerna och innehar headlinenamnen på affischer.

Hela upplägget är ett provocerade blottande av ett problem man tydligen aldrig kan tjata nog mycket om.

(På bilden, Nervo, australisk tvillingduo som faktiskt spelar på Summerburst)

VÄRLDSPREMIÄR: Iman ”Sugar Deluxe”

Nästa vecka släpps äntligen Imans kamplåt Sugar Deluxe. Jag har fått den i förväg av Iman, här – och bara här – kan du höra den redan nu! Aldrig förr har anarcha-feminism smakat så här sockrigt.

Jag hängde med Iman i studion och pratade om hur hon skrev Zara Larssons hit Lush Life, hennes analys om hur kvinnor framställs i musik och hur det är att jobba tillsammans med sin mamma.

♥♥♥

Iman skrev sin första låt när hon var nio år. Hon skickade in den till MPG Junior, men kom inte med. Det var okej, för tolv år senare har hon skrivit en superit till Zara Larsson, varit på möte med One Directions manager och fått en låt upplockad av deb brittiska dj:en Kat Krazy. Och det är bara början.

Iman tar emot i sin mamma Zannah Hulténs studio vid Fridhemsplan i Stockholm. I den lilla lokalen Song Academy har artister som Tove Lo skrivit några av sina första alster. Zannah har jobbat Veronica Maggio, Robyn och Titiyo. För två år sedan gav hon också ut Imans första projekt, duon Milou.

– Att jobba med sin mamma är det smidigaste som finns. Jag litar på hennes kritik och omdömen. Hon har smyglärt mig praktisk musikteori och coachar när jag spelar in, superskönt.

KLAR_IMG_8964

Men nu är det Iman som soloartist som debuterar. Hon gör det med Sugar Deluxe – det enda r’n’b-glassen du behöver i vinter. Det är riot grrrl-musik som du aldrig hört det förut. För bakom den söta låten ligger ett argt feministiskt budskap och ett gediget analysarbete.

– Jag har gjort en supernördig djupdykning i några olika genrer och tittat på hur de skriver om tjejer och hur kvinnor kategoriseras.

I sin närmast akademiska undersökning jämförde hon artister som Justin Bieber, Trey Songz, Niki Minaj, Busta Rhymes, Beyoncé, Kanye West, Selena Gomez och One Direction.

– Jag gjorde tabeller i en anteckningsbok. Jag hittade att tjejer är söta, har fint hår, fina läppar, de är blyga, passiva. Det är inte vad hon gör som är vackert utan hennes utseende. Det verkar ofta som att det är hennes strävan att vara söt, ofta är hon dessutom omedveten om sin skönhet, SUCK. Allt det här bildar stereotyper som inte ens existerar. Jag tror till exempel inte att jag känner en enda blyg tjej! säger Imam och fortsätter:

– Om OM kvinnor ska vara starka måste de anspela på sex.

När resultatet visat sig bestämde hon sig för att vända på perspektiven.

– Jag skrev en låt som inte blev lika grov, utan mer subtilt behandlar de här ämnena. Men från en tjej till en kille. Jag skickade texten till min pojkvän när den var klar och han blev lite obekväm och självmedveten… Hur ofta prata man om en killes utseende ens?

Det var inte första gången hon sockrade sina låtar med ett nytt perspektiv. När Iman var med på ett låtskrivarläger som skulle skriva låtar till Zara Larssons kommande album hade hon samma ingång. Varför skulle hon skiva ännu en låt om hur Zara blev dumpad av nån snubbe?

–  Zara är sympatisk och härlig. Jag ville skriva en låt om att hon äger, om att hon har pondus och vet sitt värde. Och kaxar runt. Vi hade med oss Trick me med Kelis och Lean on med Major Lazer och MØ och bara skrev låten efter ett beat. Efter en dag var låten färdig.

Ja och så blev Zara Larssons bästa låt Lush Life till.

Tidigare i höstas fick Iman en liten hit när hon och Lilla Namo gav ut bedårande We Are till Världens Barn-galan. Så trots att hennes debutsingel kommer först nästa vecka och hon bara är 21 år är Iman redan är en van låtskrivare och producent.

– It’s a mans world, stora delar av musikbranschen är kontrollerad av män som säger hur kvinnliga artister ska se ut, vad de ska sjunga och hur de ska föra sig. För mig ligger makten i att vara låtskrivare och producent, inte bara för att ha kontroll över de delarna. Men också för att det är det man tjänar pengar på som musiker. Och det behövs andra förebilder än Avicii som visar att det är möjligt att uppfylla drömmar, säger hon.

KLAR_IMG_8147

Det är inte bara jag som tror att Iman är en del av den den svenska musikscenens framtid. För ett år sedan fick hon ett meddelande av Simon Cowells management, som hittat gamla låten ”High for you” på Youtube. Det ledde till ett möte med One Directions manager och till att börja med en remix av låten av brittiska dj:en Kat Krazy.

I vår åker Iman till Los Angeles för att göra fler djupdykningar i popmusiken och sitt eget skrivande.

– Jag kommer ha samma grundvärderingar i all min musik. Men kommer inte göra nästa låt med rikigt lika stor push på ämnet free and sexy, haha.

Sugar Deluxe släpps den 19 november

Fotografier Saga Berlin

PREMIÄR+INTERVJU: Loreen ”I’m in it with you”

Ett frustrerat tjejgäng beväpnade med Buffalos, vattenpistoler och mobilkamera lever rövare i sin sömniga förort. Loreens nya video gör upp med fördomar och hyllar kraften i att göra saker tillsammans. Här är premiären av I’m in it with you och ett snack med Loreen om feminism, mode och hennes hemliga projekt med Jean Paul Gaultier.

Loreens tjejgäng i videon har på element av Ruben Östlunds Gitarrmongot och är som en kvinnlig och modern version av filmen Over the edge med Matt Dillon. I sjuttiotalsrullen revolterar ungdomarna i förorten New Granadas mot vuxna och polisen – det urartar fullständigt.

I Loreens video finns förstås stora skillnader. Huvudpersonerna i I’m in it with you är inte uppväxta i någon medelklassförort, utan just intill. Deras ursprung är lika olika som blandade. Och de är inte bara frustrerade – de är också själva hoppet om framtiden. Det är regissören Emma Hvengaard på Acne som gjort filmen.

– Jag ville jobba med en kvinnlig regissör. Musik, tv och filmbranschen är så mansdominerade och det är en lång utvecklingsprocess att få det jämställt. Jag vill göra det jag kan. Det är många detaljer i videon som är feministiska och jag tyckte det var viktigt att utmana bilden av mig. Jag tror många tycker jag är lite tillrättalagd. Det hoppas jag ändras med den här videon, säger Loreen när jag träffar henne på kontorshotellet No18 vid Stureplan i Stockholm.

Vilken känsla vill du förmedla med videon och låten?

– Att det finns en ny generation och den är sick and tired på att den gamla ballar ut hela tiden. Den nya generationen gör inte skillnad på gränser eller nationaliteter, och de står pall. I det här gänget är en tjej blondin, en är portugis, en är marockan. De är in between och de är framtiden.

Det låter hoppfullt?

– Ja, och det är det. Vi ska inte tro på propaganda om rasism som sprids. Hela Sverige skramlar… 40 miljoner kronor. Där har du majoriteten. Segregering kommer och går, vi klarar det.

På vilket sätt vill du få fram det i videon?

– Det är vad låten handlar om. Det är ingen kärlekslåt. Med videon vill jag också bryta stereotyper och normer. Det är ju ett gäng streetkids, man utgår ofta från att det är killar som vandaliserar och lever ut aggressioner. Men frustrationen är inte specifik för män.

Hur var det att spela in videon?

– Jag är inte intresserad av att vandalisera. Jag har varit med om för mycket i mitt liv för att att ta till våld. Men jag kan se och känna känslan i kroppen. Och man måste bryta vissa strukturer om man kan.

Loreen är för dagen helt fab klädd i svart. På fötterna ett par trainers från Marc Jacobs, som hon tycker så mycket mer om än de där rymdskeppskorna från Rick Owens hon köpte när de kom. Använda en gång och Loreens sämsta köp. Sitt dyraste köp har hon på benen. Det är ett par detlajerade skinnbyxor hon köpt i en butik på Ibiza av märket Plein Sud.

– Jag trodde de skulle kosta typ 2 000 och tyckte det var värt. När kassan visade på 18 000 kronor vågade jag inte erkänna mitt misstag utan bara blundade och hoppades det skulle finnas pengar på kortet.

Klänningen och kavajen hon bär är från Ann Demeulemeester. Loreen är ett stort fan av den belgiska modescenen. Hon är också god vän med många internationella designers. Det var, enligt egen utsago, hon och hennes marockanska hemby som inspirerade London-duon KTZ till sin berbiska kollektion. Jean Paul Gaultier har tidigare klätt Loreen i Swarowski-strödd klänning i 80 miljonersklassen på en välgörenhetsgala där de dök upp tillsammans. Nu berättar Loreen att de har fler gemensamma projekt på gång.

– Men jag får inte yppa något om det, vi ska skapa framtid tillsammans.

Vad har mode för betydelse för dig?

– Jag älskar mode. Jag rör mig i mycket modekretsar och fascineras av hur starkt det är med några tygbitar på en kropp. Man kan vara klädd för att utstråla intelligens utan att ha det. Se på ASAP Rocky, superslick och smart klädd. Men stämmer det överens med texterna ”pussy, money, weed”. Nja, inte riktigt!

Du var topless (dolt med hår men ändå) på ditt senaste melodifestivalframträdande och tar alltid ut svängarna konstnärligt även i mainstreamsammanhang, Har du svårt att få igenom dina idéer hos ditt skivbolag?

– Nej, de backar upp mina knasiga grejer. Men det är en kamp. Som kvinna i musikbranschen är det svårt att tas på allvar. Ofta skakar mitt skivbolagsfolk först på huvudet åt mina idéer, till och med inför Euphoria trodde de jag var galen…  Om jag var snubbe hade jag sluppit sådana här diskussioner. Som jag brukar säga: ”If I had balls between my legs hade jag blivit kallad genius”.

Alla fotografier på Loreen är tagna av Zebastian Hall.

Trendfeminismen

Det finns en sak som gör mig glad i alla dessa bråk om vilka personer som står högst upp på festivalernas affischer.

Det är att det tar plats i media. Det var bara tio år sedan som jag gjorde klassikern och räknade antal kvinnliga vs manliga akter på Hultsfredsfestivalen och Roskilde. De jag ringde för att prata om den sinnessjukt skeva uppställningen förstod inte vad jag pratade om. ”Man bokar väl de bästa artisterna???”. ”Det finns inga stora kvinnliga namn”.

Till och med chefer på tidningen jag jobbade ifrågasatte vinkeln på artiklarna och krönikorna. Som jag skrivit varje år sedan dess. Nu finns till och med en förening som heter Jämställd festival, som kollar statistiken och bedriver opinion.

Mina bloggkollegor Amason startade #skrikning som en utmaning och ett artistuppror för större jämställdhet i festivalbokningar.

Jeppz, 2015 är det poppis och inne att skriva om vad festivaler har för fördelning mellan könen på sina affischer. Alla redaktioner har sin egen artikel i ämnet. De ger resultat, blir virala. Och det är så fett. Och även om någon chef muttrar om irrelevans så är det ingen som lyssnar på honom, tillräckligt mycket för att ställa artikeln.

I år har det till och med letat sig in på kultursidorna, tack vare övertydligheten i Zara Larsson-bråket.

Visst, det finns någonting lätt oroande och stundtals nästan provocerande i det översvallande bekräftandet av varandras feministiska tweets och inlägg – är det en ”trend” kommer det ju att gå över, till och med att bli otrendigt.

Men om det skulle vara delvis så ytligt är resultatet fortfarande detsamma. Och tiden då man möttes av fnys och idiotförklaringar när man vill belysa idiotstrukturer i media är fortfarande historia. Gissar att det är upp till oss att skriva framtiden.

På bilden Pins, som spelar på Way Out West.

Kim Gordon och feminismens fallgropar

Det är internationella kvinnodagen och jag firar genom att skriva om hur Kim Gordon berättar den feministiska musikhistorien genom sina utmärkta memoarer Girl in a band.

Det yr en feministisk orkan över musikvärlden. På 90-talet hette rörelsen Riot Grrrrl och var alternativ och edgy. Nu är den istället så trendig att till och med inbitna manliga musiker över 40 anser sig tvungna att annektera och gotta sig i jämställdhet.

När Kim Gordon startade Sonic Youth tillsammans med sin pojkvän Thurston Moore 1981 var hon rent statistiskt en udda fågel. Hon var ”a girl in a band”. Inte popstjärna. Utan basist i ett rockband. Titeln på hennes memoarer Girl in a band syftar på frågan hon upprepade gånger fick då Sonic Youth åkte på sin första turné i Storbritannien: ”Hur är det att vara en tjej som spelar i ett band?” undrade journalisterna gång på gång. Det var 1980-tal och de engelska murvlarna kunde inte placera den amerikanska basisten i något fack – det förbryllade och skrämde dem. De ”gick hem och skrev elaka, sexistiska, åldersfixerade saker”, skriver Kim Gordon i boken.

I dag, i Sverige 8 mars 2015, klingar frågan de brittiska journalisterna vid en första anblick overkligt dum. Årets nyligen avverkade musikgalor har visat att är det någonting man är i ett band så är det just tjej. På P3 Guld var åtta av de nio prisade artisterna kvinnor. På Grammis dominerades de tunga priserna av kvinnliga pristagare. Den kanadensiska artisten Grimes publicerade en text i Elle om att vara kvinna, boss och musiker. I texten beskrev hon bland annat hur kvinnor placeras i fack, om de inte kan sexualiseras så infantiliseras de. När Kent arrangerade festivalen Kentfest på Ullevi förra sommaren var de det enda manliga bandet. Zara Larsson har blivit ett internationellt namn genom att posta raka feministiska budskap på sin twitter och Instagram… Stoppa mig innan tidningen fylls av en lista över konkreta exempel på hur mäktiga kvinnliga musiker blivit bara under de två sista åren.
För det var inte länge sedan man pratade i termer som tjejband (Hej Sahara Hotnights!) eller då kvinnliga musiker ifrågasattes då de åkte på turné fastän de hade barn.

Kim Gordon reflekterade över det redan på 80-talet och skrev om ”male bonding”, om hur män samlas kring en hobby eftersom de är så dåliga på att umgås på tu man hand. Att starta ett band var den perfekta ”male bondingen”.
Girl in a band beskriver Gordons resa genom manliga maktstrukturer och hur popvärlden på vägen faktiskt förändras.

Hon är ständigt närvarande i den relevanta musikscenen, ständigt cool. Hon verkade inte i den synligaste delen av riot grrrl-rörelsen, var aldrig konfrontativ mot allt och alla, som Kathleen Hannah eller Courtney Love.
Gordon har istället överlevt i branschen i över 30 år, troligtvis just tack vare sitt diplomatiska lugn. Men kanske har de nya tiderna som förändrat henne. Kanske är det turbulensen i hennes privatliv. För i Girl in a band är hon plötsligt lika benägen att lyfta fram kvinnliga musiker – ett tag spelade hon bara med kvinnor för att slippa att hamna i sexistiska situationer – som att prickskjuta på de hon anser är dåliga förebilder.
Gordon gör en poäng av att Spice Girls kidnappat uttrycket ”girl power” och hur hennes dotter Coco var den enda på dagis som inte kände till den brittiska tjejgruppen (”skapad av män, byggt på manliga idéer om schabloner”).
Hon döljer inte sitt förakt för Kurt Cobains änka Courtney Love. Kim och Kurt hade en nära relation, hon ömmade och oroade sig för honom. Kim producerade  Loves band Holes första album och kallar henne manupulativ. Hole gav ut sin skiva Live Through This fyra dagar efter Cobains självmord – ”bra PR” skriver Gordon sarkastiskt.
”Lana Del Rey vet inte ens vad feminism är, hon tror det betyder att kvinnor kan göra vad de vill, vilket i hennes värld lutar mot självdestruktivitet…” skriver Kim Gordon vidare i uppenbar affekt.
I efterhand har det framkommit att det handlar hur Gordon beskyddar Cobain och Loves dotter Frances Bean Cobain, nästan jämnårig med hennes egen Coco. Frances Bean twittrade upprört mot Lana efter att hon romantiserat döden i en intervju och sa ”Jag önskar jag redan var död”.
Men när en kvinna kritiserar en annan kvinna – blir det garanterat klickvänligt skvallerstoff. (Snacka om manliga maktstrukturer).
”Den stora frågan är varför folk är så förtjusta i kvinnliga catfights.” säger Kim Gordon i en intervju i amerikanska Huffington Post.
Och det är just det som är vår tids feministiska fallgrop, kvinnorörelsens moderna moment 22.
Det finns bevingade ord som säger att ”det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. Det är ett riktigt skitcitat, slår det mig när jag läser ”Girl in a band”. Inte för att det på något sätt kan vara dåligt för kvinnor att hålla varandra om ryggen, stötta, lyfta, rekrytera. Det är livsviktigt.
Men att skrämmas med skärselden för de kvinnor som inte första hand alltid hjälper alla andra kvinnor är ett lika stort hot mot jämställdhetsutvecklingen som det man kämpar mot. Att kvinnor alltid jämförs med varandra och ställs mot varandra är en del av konstruktionen.

Girl in a band är en odyssé över alternativkulturen i New York i slutet av förra decenniet. Och precis som Patti Smiths Just Kids är det en riktig sidvändare. För utöver feminismens och postpunkens historia skriver Kim Gordon också sin egen, djupt personliga. Berättelsen om tjejen som spelade bas i ett band som aldrig klättrade på några hitlistor men ändå är ett av världens viktigaste – Sonic Youth föddes på Manhattan där konst mötte musik. Deras kompromisslösa oljudsrock har influerat många. Hon som en dag stod där på scen och gjorde bandets sista spelning. Efter 27 år. Med sin nyblivna ex-make vid sin sida och sitt söndertrasade hjärta innanför blusen.
Girl in a band börjar där. I slutet. För Sonic Youth och för ett av rockvärldens mest ikoniska äktenskap. Han har träffat en ny kvinna och lämnat USA, band och barn för till England. Hon lever kvar i New York och i Massachussets med Coco. Kim Gordon skriver kärlekshistoriens bittra, fula, så allmängitligt klassiska slut medan hon ännu är mitt i det. Innan hon kan hantera ord kring honom utan att då och då fylla dem med bitterhet och en vilja att förminska och demonisera sin ex-man. ”Drogen som var hon hade fått honom till en tvångsmässig lögnare, till slut ville två av våra goda vänner inte längre hälsa på oss på grund av vad de kallade Thurstons ”mörker””.
Kim Gordon berättar om hans otrohet och om hur hon snokar reda på den i illa dolda mail och bilder i papperskorgen i hans laptop. Ett snörpligt slut på ett äktenskap.
Desto bättre i en bok.

Men allt det där är bara salt på steken. Kim Gordon har, med ett krossat hjärta som bensin övergett den övervakande, distansierade gudmodern och släppt fram ilskan. Den behövs för att slutligen riva populärkulturens patriarkala murar.

Det här är en text jag skrivit för Göteborgs-Postens kultursidor som är publicerad i dag, internationella kvinnodagen 8 mars.

Mitt liv som Riot Grrrl-halsband

Ja, nu har man gått och blivit ett smycke! Inte vilket smycke som helst utan ett halsband i sällskap av världens mest framstående riot grrrls – Courtney Love, Kathleen Hannah, Kim Gordon och många andra. Omåttligt mallig över detta, även om just mitt halsband ju är en personlig one shot.

De ascoola halsbanden kommer från bloggen Grrrlcollection och är skapade av Emilia Henriksson. Bloggen, som hon driver tillsammans med Malin Ringsby, skriver ”herstory” – någonting som jag själv försöker ägna det mesta av mitt skrivande åt. Att lyfta kvinnor inom musikindustrin, att skriva ut ett annat perspektiv än det klassiskt rockmanliga och att aktivt jobba för jämställdhet när det kommer till vilka det skrivs om och hur.
Jag är inte (längre) så ensam. Det är som om hela riot grrrl-rörelsen är tillbaka. Men i tiotalets form verkar hon utanför den smalare genren. Filmstjärnan Emma Watson håller feministiska tal i FN, P3 Guld prisade åta kvinnor och en man och och mainstreamartisten Zara Larsson tar alla tillfällen att tala om jämställdhet. Grrrlcollection är ett av flera initiativ som för ett korståg mot den snedskrivna kulturhistorien och samlar musik, film och konst skapande av riot grrrls. Skapelsen gör en liknande sak, Anna Charlotta Gunnarsson kommer fokusera sommarens Pop och politik åt att lyfta fram kvinnor ur i historien, precis som projektet Historiskan.

Jag chattade med Emilia Henriksson om Grrrlcollections smyckeskollektion.

Hej Emilia! Först, berätta vad Grrrlcollection är?
– En är en blogg om musik, film och konst skapade av riot grrrls. Vi samlar på allt från nittiotalets riot grrrl-rörelse samt ger plats åt de som vanligtvis inte syns i media och i historieböckerna. Vi brukar säga att vi skriver herstory.
Varför började ni göra egen merchendise?
– Vi älskar merch, och D.I.Y är en självklar del i riotgrrrlrörelsen. Malin har gjort våra tröjor och väskor. Jag gör smycken! Jag hade precis gjort ett Sorceress-halsband (en av karaktärerna i He-man) till min dotter och kom på att jag kunde göra fler halsband med kick-ass brudar.
 Hur har ni valt brudarna?
– Jag började med att göra några självklara riot grrrl-ikoner som Kathleen Hanna och Carrie Brownstein, nu får jag önskemål från våra följare så jag inspireras av dem, de har bra smak.
 Är fler på gång?
– Jag har gjort Courtney Love, JD Samson, M.I.A och Rosa Parks som jag inte lagt upp ännu. Jag kommer ocksp att lägga upp möjligheten att beställa custom made-halsband.
Om ni skulle göra en på en svensk artist – vem skulle det vara?
– Silvana Imam, hon är en klockren nutida riot grrrl.

Silvana Imam som halsbandsskiss.

Ni gör halsbanden för att finansiera ett webbtvprojekt om jag förstår det rätt?
– Ja, smyckena föddes ur det projektet, vars mål är att göra Grrrlcollection-tv.
Hur kommer ni utveckla merchen?
–  Det är jättekul att göra smycken och lite beroendeframkallande. Jag vill testa nya grejer, material och arbetssätt. Vi får se hur det utvecklar sig. När det kommer till våra tröjor och väskor så är fokus nu på att trycka upp ett gäng av de vi säljer i kampanjen. Malin trycker all vår merch för hand och vanligtvis hyr hon en lokal där hon gör det. Nästa vecka har vi preliminärbokat att köra lite tryckverkstad i hennes vardagsrum. Det ser jag fram emot.
Hur har produktionen av halsbanden gått till?
– Jag gör dem för hand i liten upplaga, så länge jag tycker att det är kul och så länge det finns ett intresse. Jag gjorde exempelvis enbart fem stycken Kathleen Hanna-halsband men de sålde slut på en gång så nu har jag gjort några till.
Jag tycker det finns en uppdaterad Riot Grrrl-rörelse i dag – kan du också se det?
– Absolut! I mina ögon har vi en stark riot grrrl-rörelse idag. Initiativ som Rättviseförmedlingen, Jämställdfestival, Femtastic, Equalizer, Ladyfest och nätverket Jag är musiker och kvinna tycker jag faller inom ramarna för vad riot grrrl står för. Jag vet inte om de själva kallar sig riot grrrls och egentligen är det inte det viktigast heller. Vi har en gemensamt mål, en jämställd kulturscen. Sedan finns det band som Solanas Cunts samt grupper som E-town grrrl gang och Sthlm grrrl gang som dessutom definierar sig som riot grrrls själva.
Vad har Grrrlcollection mer i pipen?
– Vi hoppas på att ro våra webb-tv-planer i land med avstamp i New York. Den 8 mars spelar vi skivor på Nalen klubb, Dolores Haze och Könsförrädare spelar live.

Original Riot Grrrl – Kathleen Hannah.

Här säljer Grrrlcollection sina smycken.

INTERVJU MED COOLA KRISTIN ZETTERLUND

Möt Faggot Apparels senaste gästdesigner Kristin Zetterlund, 25 år. Hon jobbar som digitalkoordinator på Bonniers, bloggar på Nöjesguiden, är en väldigt bra DJ – och allmänt cool It-girl!!! 
Kristin har designat en tisha med en touch av rebus i form av trycket ”5INIST” och jag har ställt två frågor till henne eftersom en av lösningarna på min bloggtorka var den geniala idéen att låta andra folk tänka ut innehåll :)

Vem skulle du helst vilja klä i din tröja?
– Vilken svår fråga! Man vill ju att det ska vara någon otippad för att det då skulle innebära att den ”joined the good side”, men tänk om den är falsk och bara ”rider den rosa vågen”??? Skoja. Men kanske Idol-Molly när hon uppträder, hon är grym och ascool och skulle get the message out there i stugorna! Det måste ju vara en svensk iaf för då fungerar ordleken med femman bäst, haha. Kanske en kille, har hört att folk lyssnar på dem? Kanske Sigge Eklund?

Vem är din feministiska förebild?
– Mina tidigaste var ju självklart Spice Girls, framförallt Geri! Där tändes gnistan. Men jag kan faktiskt inte koka ner det nu till en enstaka för det finns så sjukt många förebilder? Jag blir inspirerad av qoola qinnor varje minut av varje dag!


Geri Halliwell
Kristins blogg kan du läsa här och den 31 oktober på självaste Halloween spelar hon på Boqueria Torg vilket ju obvs kommer bli asfett! Klicka på bilden nedan för att spana in Kristins tröja i min coola affär Faggot Apparel.

Foto Josefine Bäckström, modell Céline <3