Annah Björk

Sno stilen från NWA

Jag såg NWA-biopicen Straight Outta Compton i går. Har massor att skriva om filmen, men först: kläderna. Var. Inte dumma. Nu syftar jag inte på brudarnas kläder eftersom de hade dress code inga kläder. Tröttsamt som valfri hiphopvideo på MTV 1995 men men. Easy-E, Ice Cube, Dr Dre, MC Ren och DJ Yella hade kostymören Kelli Jones stylat med precision.

”They were just as strong in their way of dressing as they were in their words”säger hon i en intervju med fashionista.com

Och precis som med musiken har NWA’s stil, deras krispiga hood-outfits, fortsatt att influera modet. Det monokroma, sportjackorna, guldlänkarna, de stela Dickiesjeansen har under de senaste 20 åren fått en så fet spridning över såväl geografiska som klassmässiga-gränser att rapparna i princip kändes helt vanligt klädda. I filmen verkade NWA’s allra viktigaste i stil-måste vara att ha Raiders (Kaliforniskt amerikanskt fotbollslag) logo på allt. Jag är som alltid svårt kär i baseball-skjortor. Och fick nostaglipirr av vinröda Kangols som swishade förbi.

Men en annan aktuell hiphopfilm med ha ÄNNU bättre – roligare – mode är Dope.

Filmen verkar vara som en mix av typ Clueless och nittiotalets gangstafilmer. Det vill säga perfekt. Dope ska utspela sig i dag men är helt förlorad i nittiotalsmodet.

Filmens kostymör Patrik Milani berättar i en intervju att det var superlätt att hitta inspiration till kläderna. Han gick bara in på instagram och skrev #iglewoodhighschool och vips vimlade det av übercoola, individuellt klädda kids (TACK för tipset!). Film-karaktären Kiersey är dock helt influerad av Aaliyah.

 

”I said okay, Kiersey (Diggy) is Aaliyah, Tony Revolori (Jib) is N.W.A. or Run—D.M.C., and Shameik (Malcolm) is more late ’80s with the colors and the patterns but mixed with a classic American look. I ended up using a lot of Tommy Hilfiger and Polo.”

Dope verkar inte ha någon svensk biodistribution än. Hoppas Straight Outta Compton får SF att ändra sig.

Tre saker att göra

En film att se:

Palo Alto
Min girlscrush Emma Roberts och min kille James Franco i Gia Coppolas drömfina debutfilm. Jag såg den för ett år sedan, eftersom jag peppat sönder mig för den sedan jag hörde talas om de perfekta kompontenterna. Men nu har Palo Alto gått upp på svenska biografer också, så kila och se. Priviligerad uppväxtskildring i snyggaste high school-miljön – fotboll, fester, kärlekstrubbel. Baserad på Francos novellsamling om hans hemstad i Kalifornien. Dev Hynes och Jason Schwartsman har gjort musiken, så…

En låt att lyssna på:

Noonie Bao I’m in Love
Nu så! Noonie Bao är tillbaka med musik i eget namn. I’m in Love smakar sommar när hela lägenheten luktar schampoo.

En video att kolla in

Sakarias Bellagio
Sakarias går all in i sitt oberoende indieskap med sitt senaste släpp. Bellagio är en livevideo där både ljud och bild är nyinspelat i en lagerlokal i Sickla. Videoversionen av låten från soloalbumet Atlanten är en skitcool nästan åtta minuter lång och dånande autotuneorgie där Sakarias tar ut de konstnärliga svängarna. Han toppar det hela genom att vara klädd i motorcrosskläder, med handskar och allt.
Jag hoppas det här lekfulla förhållningssättet till musik är början på en trend.

Lalehland

Jag har varit på semesterresa som delvis gick ut på att studera hur man klubbar i småstäder. Bildmaterialet därifrån var inte så himla vackert. Men jag har sett en del film också, Bland annat den väldigt vackra historien om Laleh, som går upp på bio 28 november.

I dokumentären Jag är inte beredd att dö än ( av Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm) vandrar den 32-åriga artisten, låtskrivaren och producenten runt i världen. Tunga melankoliska steg genom landskap som bär på hennes historia – bergen i Iran, fjällen i Norrland, Hammarkullen i Göteborg. Lalehs resa går från gömd flyktingbebis med politiska aktivister och konstnärer till föräldrar genom högstadiets upptäckande av musikskapandet. Hon tar ensam tåget till Stockholm för att kompromisslöst tacka nej till hitmakarsamarbeten och slutligen tvingar sitt skivbolag att köpa och köra hem en studio till henne.

Som hon sätter ihop själv.

Lär sig själv.

Gör sin första skiva på själv.
Filmen är en berättelse om en konstnär och om ensamheten som talangen stundtals även belastat henne med. Den här och flera intervjuer jag gjort under den senaste tiden har verkligen fått mig att släppa hela idén om Laleh som flumvimsig. Hon är magisk, inspirerande. Skir som en älva och stark som en oxe.

Lusselana

 

Lucia firar jag med knäckta revben och Lana Del Rey. Sångerskans kortfilm Tropico släpptes för en vecka sedan och ovan är den i sin helhet.

 

Den som levt med videon till tio minuter långa Ride som hemligt tillflyktsort under året, ser omgående att Tropico en fortsättning på den. Den flyende småstads-Lanan i Ride har hoppat av motorcykelnskjutsen och hittat ett gäng i Los Angeles utkanter.

 

”The city of angels, in the lands of god and monsters… on some summer nights it could feel like paradise… Paradise lost”

 

Regissör är Anthony Mandler, som förutom Ride också regisserat nästan lika fantastiska National Anthem (med ASAP Rocky i rollen som JFK). Johnny Blue Eyes, stylisten som gjort Lana Del Rey till den retrogamlourösa überamerikanska stilbomb hon är, har fixat modet i kortfilmen.

 

Modellen Shaun Ross – ”The First African American Albino Model” som jobbat för bland annat Alexander McQueen och Givenchy – spelar Del Reys älskade i både Edens lustgård och den kalifornska slummen.

 

Tropico bygger på ett rätt flummigt bibliskt och dystopiskt tema. Men det pastelligt drömska och poetiska vävs in perfekt i mina slumriga kodeintripper.

Tipp tapp!