Annah Björk

Lyssna: Avsnitt 2 av Haverikommissionen!

Nu spelar jag och Lasse Anrell strax in ett nytt avsnitt av podden. Glöm inte att lyssna på S01E02 så länge: Det är rafflande.

Per Gessles roséhångel ger Annah vuxenpanik, Lasse kräks av Bob Dylan, Lana Del Reys leende ger kalla kårar, men vilka är de nya Broder Daniel och Henrik Berggren är den nya Håkan Hellström?

Och vad har Billy Butts plötsliga sexisthaveri i Haverikommissionen att göra?

Detta året, ett liv

Ett år som började med ett hjärta som lämnats kvar med de knallorange flytvästarna på stränderna på Lesbos, en oro som höll mig vaken men inte närvarande och som ledde mig vidare. Under de första månaderna av året trodde jag inte att det skulle bli någonting av det jag sett och nu visste. Att alla öden, brott, berättelser och ögonöppnare skulle stanna här inne och sakta sota ner mig inifrån tills jag föll ihop i en svart frasig hög.

Men så fick året gå, det gjorde ju det av sig självt. Och fastän det i världen slutade svartare än när det började, blev mitt personliga år hoppfullt.

Det slutade inte där, det sotade inte ner mig. 2017 är ett nytt andetag, fisk luft i lungorna.

Jag har skrivit en bok och jag har gjort en del i en utställning. Tillsammans med han som är den enda som vet allt.

I övrigt såg 2016 ut så här sammanfattningsvis:

Film: Andrea Arnolds American Honey (och SOUNDTRACKET!!!!!!).

Konsert: Frida Hyvönen på Musikaliska. Scenen som ett glittrande hav av ljusslingor och Frida i svart transparent långklänning. Dreamteam-band med Linnea Olsson och Amanda Lindgren från Systraskap. Låtarna på det jag utsett till årets album blev till en hel föreställning i Fridas förtjusande show. Föredömligt konceptuellt att bara inkludera de svenska låtarna från Kvinnor och barn. Så begåvat och djupt.

Avsked: Håkan Hellström, är fortfarande sur över hur lite skivan betyder för mig. Men jag hoppas vi möts snart igen.

Resa: Los Angeles always. Fick t ex surfa.

Fashion: Mina kläder! Måste gå på fler klubbar/bo i varmare länder etc så jag kan använda dem. Clarie Danes Zac Posen-klänning på Met-galan. Vetements samtliga, pga så skitsnyggt att man vill jobba dygnet runt för att kunna köpa en en dag med också skitkonstigt (DHL).

Musiktrend: Kortfilmer! Beyoncé gjorde en, lille sis Solange också. Tove Lo portades får Youtube med sin onaniscen och Silvana Imam avslutade sitt mäktiga 2016 med en visuell version av sin skiva Naturkraft.

Årets låt: Jag har gjort en spotifylista med mina 30 bästa hos Expressen. (Dock att Beyoncés bidrag def ska vara Formation ).

Underskattning: M.I.A:s album AIM om flykt och om migration fick alldeles för lite utrymme. Själv kan jag inte sluta lyssna på det.

 

Drink: Aperol spritz ju.

Mat: Som sagt ost är mat.

Förhoppning inför 2017: Fred och frid. Kunskap och djup. Bo ännu mer i Berlin, skriva en bok till. Att alla läser vår bok. Få föreläsa mer. Jobba för att göra skillnad.

I’m Alive står kvar på Tekniska till efter sommaren, sen ska den på turné. Båt 370 – döden på Medelhavet kommer på Norstedts i mars.

Rapport från Håkan Hellström-himlen

Nya albumet har landat i min PLAY-MPE, som dataprogrammet för förhandsutgivning av skivor numera heter. Det är inte recensionsdag förrän på fredag då skivan släpps men jag kan bjuda på några smaskbitar redan nu.

unnamed

Måste bara börja med att säga att jag haft mina dubier gällande den här skivan. Det började med ett smärtsamt avsked till Håkan i våras, när EP:n 1974 släpptes. Och albumet lovar inte riktigt bot och bättring utifrån sett. Den förvirrande titeln (Håkan har aldrig varit politisk, är Du gamla du fria ett politiskt statement? Eller är det inte?). Albumomslaget som är ritat av Jan Lööf (som är alla 70-talistmäns snuttefilt men inte verkar ha alla värderingar i rätt lådda).

Ja och så där.

Ska inte spoila om själva skivan. Men jag gjorde en helt magisk upptäckt när jag lyssnade. På låten Ingen oro, tjabo! dyker nämligen några bekanta rader upp. Inte för er eller någon annan kanske. Men för mig. Jag har nämligen en tavla här hemma, svart text på rosa papper från det klassiska Majornafiket Kampanilen. Det är Håkan som skrivit en låttext till en låt som var tänkt att komma med på albumet 2 steg från paradise  och skulle användas i formgivningen av en intervju jag gjorde med honom till Bon.

14112090_10157590211480019_236790094_n

Men låten kom aldrig med. Inte på nästa skiva heller.

Och inte på denna. Inte riktigt. Men rader och fragment ur Train bygger låt nummer 11 på nya albumet, Ingen oro, Tjabo. Kan inte riktigt formulera hur alla cirklar sluts just nu. Men jag skrek när jag hörde textraderna sjungas av Håkan för första gången. Textrader jag bara läst fram och tillbaka, fantiserat upp en melodi kring, lärt mig utantill och att bo tillsammans med.

Nu är de en låt.

Jag har fått många frågor om att bjucka på låtlistan till Du gamla du fria. Det kan jag. Och hur jobbigt jag än tycker det här med omslag och albumtitel är, så har jag hittat en äkta favoritlåt på skivan.

1. #10 Dream

2. I sprickorna kommer ljuset in

3. Runaway (fri som en byrd)

4. Öppen genom hela natten

5. Jag utan dig

6. Pärlor

7. Du gamla (That’s alright since my soul got a seat up in the kingdom)

8. Din tid kommer

9. Elefanten & sparven

10. Hoppas det ska gå bra för de yngre också

11. Ingen oro, tjabo!

12. Du fria

Har lyssnat min älsklåt 12 gånger i dag. Vet du vilken? Vi tar ett konvent på fredag och samtalar om den och resten av skivan ordentligt. Kej?

PS. Vilken magisk stil på pressbilden. Pyjamas! <3 Redan på Ullevi biljerade Håkan med ett par fantastiska fladdriga, breda byxor med högmidja från Tiger. Fortsätt (som ett höstlöv i vårens första flod etc).

Men kommer vår tid igen, Håkan?

Jag tror vår väg delar på sig här. Du kan ta motorvägen, men tar jag vägen här i den snåriga allén. Där vet man aldrig vad man hittar.

12_mg8466

Motorvägen, din väg. Den är upplyst, full av trafik och kantad av tydliga skyltar. Så att man vet vart man är på väg.

Håkan Hellström har just släppt sin nya singel Din tid kommer. Och javisst, det är en sällsynt välbyggt och orkestrerad rockdänga. För att vara en singel är den dessutom oväntat komplex och instrumental. Jag hör musiiiiikintresserade snubbar säga ”jag har aldrig gillat Håkan Hellström något vidare, men det här… Mmm” och så myser det gillande åt musikerglädjen i sången och drar referenser om indieversioner av Bruce fast alla vet att de lika gärna kan säga bossens namn. Och U2. Och Simple Minds. Och. Och .Och.

Men jag. Jag känner ingenting.

Håkan gör ingen hemlighet av att låten är skriven direkt för hans nya scen. De enorma arenorna. Spelningarna inför 70 000 personer som kollektivt svimmar av energin och euforin. Den liksom gnuggas fram i mixen av förväntningar och Håkans oförställda underhållartalang. Men där folkfesten går in, där går autenciteten ut.

Min version av Håkan Hellström har aldrig varit för alla. Han har varit för mig. För många mig, men inte för alla. Håkans perfekta outsiderimage är älskvärd, men det är omöjligt att identifiera sig som ett Håkanfan när alla är Håkanfans. Själva poängen försvinner. Kvar blir bara ett att vara som alla andra.

Ullevispelningen var magisk. Jag kände någon fånig stolthet – tänk att du (vi!) tagit oss hela vägen hit. Men själva konserten tar sig inte ens in bland mina topp fem Håkan-spelningar. Och jag har sett så många att jag för länge sedan tappat räkningen. Vissa turnéer har jag sett honom upp till fem gånger.

Nyheten att Håkan gör om Ullevi gånger två, gör mig bara illamående. Jag har sett de som hånade hans sång då stoltsera med sina biljetter nu. Ullevi är något man”ska göra” för att ”alla andra gör det”.

Och det är så långt ifrån Håkan Hellström jag någonsin kan komma. Själva antitesen till varför jag alltid vänt mig till hans musik och varför den hållit mig i handen genom hela mitt så kallade vuxna liv.

Din tid kommer symboliserar Ullevi-Håkan. Det är därför jag inte känner någonting. Den är inte för mig, den är för alla andra. Din tid kommer kör i full fart motorvägen västerut.

Och jag ramlar fortfarande gator fram utan kompass.

Du kan gå din egen väg nu.

Men jag hoppas vår tid kommer igen, att vägarna ändå korsas. För allén är inte så dålig ändå, när du går bredvid.

Fotografi av Mikael Dahl för Bon

Feeling myself vecka 6

Det här är ju höjden av brist på socialt umgänge. En intervju med sig själv. Men på mitt jobb ser strukturerna ut så här:

Det finns en big boss, en ekonomiansvarig, en som kokar kaffe och lunchägg, en som gör research, en IT-chef, en praktikant, en stjärnreporter, en krönikör, en konsertrecensent, en som är ansiktet utåt och pratar i tv och så. Oj, då. Bara en av varje? Ja, eller alla är ju samma person och den personen är jag.

12714062_10156747712325019_1632007818_n

Step into my office baby. Ni kan ju tänka er hur kul vi har det i fikarummet. Eller vänta lite, vi har ju inget fikarum. Eller någon fika.

Allafall, OM jag, mina över- och underjag hade haft något socialt samkväm hade vi pratat om det här på rasten:

Skärmavbild 2016-02-10 kl. 15.36.51

Håkan Hellström spelar i New York, hur känns det?

– Det var längesen en Håkan Hellström-nyhet fick mig på så gott humör! Jag har gått och grymtat som en gubbe grinigare än de värsta rockkonserverna. Jag har så svårt att förlika mig med att Håkan blivit en sådan där helfolklig upplevelse som ”alla” ska se. Ullevi efter Ullevi fylls med folk som har noll relation till honom eller hans musik med drivkraften att ta en bild med bannern ”Jag var där”. Kräks på hela min Håkan-skivsamling av det. Lyssnar bara på Håkans mamma Christina som straff numera. Men igen? Really? Var så besviken på att han inte istället gjorde tvärtom om gjorde mer intima spelningar. Jo ja, jag grät en skvätt av overklig stolthet och mäkt när han klev på den där enorma scenen i somras. Men igen, en gång till? Really? Var så besviken på att han inte istället gjorde tvärtom om gjorde mer intima spelningar.

tumblr_mvv04nCocv1t0qfrno1_500

– Så att den här knickedicken ska ta världens bästa språk, göteborgsk engelska till New York är bättre än mina knasigaste fantasier. Sa jag att jag älskar överraskningar?

Beyoncé…

– Whaaa.

Vänta jag har inte ställt någon fråga än. Veckan är proppad av Beyoncé-nyheter, ny singel, ny video, framträdandet på Super Bowl och utannonserad turné. Vad är viktigast i allt det här?

Det har redan skrivits så mycket smart om Bey. Jag har lite svårt för när alla ska säga samma sak om samma sak, väldigt innerstadsbubbligt. Men! JAG tycker det stora med Beyoncés tydliga politiska ställningstagande mot det systematiska våldet mot och den orättvisa hanteringen av rättsfallen med afroamerikanska medborgare är populariseringen av det. Popkulturen som megafon är helt oslagbar. Se bara på vad som hände med feminismen under 2014/15. Boom! när Beyoncé uppträdde med de åtta bokstäverna som backdrop. Boom när Grimes skrev sitt manifest i Elle. Boom boom boom när Zara Larsson tog alla fighter istället för att vara lika snäll som hon ser ut – som vi är vana vid. Till och med The Fooo Concpiracy mässade om feminism på sin konsert. I år är det antirasismen som blir trendig. Och hur cyniskt det än låter så är det när en politisk fråga blir så mainstream som den slår igenom brett.

beyonce-formation

– Men när vi är inne på feminism. Så kan man fråga sig varför Beyoncé måste göra bomben preciiiiis när hennes största konkurrent Rihanna lagt sig tillrätta i poolen med sitt efterlängtade och mycket behagliga album Anti

Lana Del Rey och Father John Misty gosar och snyggknarkar i helt nya videon till Freak. Bra eller a.. ja?

Jag tar det i punktform.

1. Freak är en av mina bästa låtar på det bästa Honeymoon-albumet.

2. Jag har svårt för Father John Misty eftersom han uppfyller samtliga kriterier för kulturmanshipstern. I början på videon är det nästan parodi på just den stereotypen. Det gillar jag INTE.

3. Måste erkänna att det är ett extremt smart drag att lika med just den delen av sin publik som hon vann med Ultraviolence och förlorade med Honeymoon.

6d7439d0

4. Jag kommer att gifta mig exakt så här. Japp, nu var det bestämt.

5. Jag snyftar av lycka över att Lana trots den kommersiellt smarta idén med Father John Misty envist behåller sin arty sida och låter hela videon över gå i en fyra minuter lång sjöjungfrudans till Debussy’s Clair De Lune. Som någonting ur Virgin Suicides och fortsättningen på hennes egen Music to watch boys to.

Nu är semlorna slut på fikarasten. Vi får fortsätta nästa vecka.

Stilrelease#1 Markus Krunegård

Under vinjetten Stilrelease kommer jag recensera artisters nya kläder. Ofta kommer den första ledtråden till hur ett nytt album låter i ett pressmeddelande med tillhörande bild. En statementbild, som ska förstärka den nya looken och det nya soundet.

Tänk Katy Perrys Roar där eyelinern och den blå peruken bytts ut mot ljus ögonskugga och girl-next-door-rufs. Eller Håkan Hellströms Born to run-styling i John Scarisbricks fotografi.

Bilderna som får oss att fundera på vad artisten vill förmedla, vad vi har att vänta.

 

Först ut i Stilrelease-följetongen är Norrköpings mini-Lundell, Markus Krunegård, som i slutet av förra veckan skickade ut den här bilden:

 

xe2mavb9jycdd1cv1qhk

Oh, you’re so silent, Markus.

 

I ett skrattretande informationsfattigt pressmeddelande framkommer till slut att Krunegård jobbar med nytt och att han inviger Bråvallafestivalen i sommar. (En tradition att lokala hjältar får den äran, i somras föll lotten på Eldkvarn).

Rubriken i pressmeddelandet säger att Krunegård jobbar med ett ”nytt projekt” – vilket får mig att undra om det är ett nytt band. Eller, flummigare fantiserat, ett nytt koncept? Annars borde det hetat att han jobbar med en ny skiva…

Hur som helst poserar Krunis på den nya bilden på ett instagramsoftat foto i lång page och leopardkavaj. Ser ut som tidig morgon, på väg hem från Hela livet var ett disco – på väg någon annan stans.

Jag älskar blicken. Pagen. Det superknäppa och det ambitiösa i att Krunis klär ut sig leokavaj.

Att en gammal indierock/poppunk/emosynthare som han gestaltar sig så androgynt, vågat vackert och lustigt kitschigt är nästan lika oväntat som att Petter skulle sporta högklackat.
Stilen är sextiotalsglamourös och jag föreställer mig att att Mick Jagger eller den här herren är förebilder:

 

JOHN-LENNON-68-2_1781144a

John Lennon 1968

 

Eller så är det så enkelt att frugan jobbar i modebranschen och får använda sin rockstar som sminkdocka.

Frågan är vad bilden vill säga om hur Krunis kommande skiva låter.

Jag sätter mina guldpengar på att det nya är elektroniskt, drömskt, luftigt, eftertänksamt och eskapistiskt.

 

Annah själv tredje

annahkeps

Min första blogg hette Cookies and me – jag gillar kakor och kakor gillar mig och hade ett felstavat cupkake i URL:en. Den andra handlade om musiksommaren 2013.

 

Den här bloggen heter Vad e det för mode. Titeln är stulen från Ison & Fille-låten från 2007 samt är en ordlek (jag är född i Göteborg, måste ju reppa). Som krönikör på bon.se har jag skrivit om musik och mode och det ska jag utveckla här. För i mina konsertrecensioner finns alltid artistens stil med i analysen av musiken. Och när jag intervjuar en modeskapare undrar jag vilka låtar hen influerats av.

 

Vad e det för mode ska jag recensera artisters stil, kika på modetendenser inom popvärlden och göra intervjuer med musiker och modeskapare. Och självklart tipsa om den bästa, knäppaste – och mest stylish – musiken just nu.

 

Men vi börjar med en enkät om mig, rippad ur en Mina Vänner-bok.

 

Jag heter: Annah Magdalena September Björk

Och kallas: Annah (har ALLTID velat ha smeknamn, men den önskan är tydligen omöjlig att uppfylla)

Min relation till ägaren av denna bok sajt: Har tidigare varit bland annat redaktionschef för Bon och chefredaktör och krönikör för bon.se. Nu är jag bloggare, yay!

Jag fyller: 34 sägs det.

Den: 5 juni 2014 (glöm aldrig det)

Stjärntecken: Tvilling.

Jag kommer från: Majorna i Göteborg.

Och bor nu i: Lägenhet med rosa sovrum i Stockholm.

annahrum

Här inne.

 

Så många barn har/vill jag ha: Har två knods.

Som heter/ska heta: Otis och Ivar. Om det fanns fler kunde de heta Lena, Mercedes eller Ali.

Jag har/vill ha katt/hund/häst/akvariefiskar/annat: Har köttätande växt. Vill ha en häst som heter Bosse.

Jag jobbar som/pluggar: Popkulturjournalist sedan 15 år tillbaka.

Arbetsuppgifter/kollegor/trivsel: Skriva om musik, mode, film, böcker, tendenser etc i Bon, Expressen (nöje och kulturen) och Fokus bland annat. Superkollegor finns, men bara på avstånd eftersom jag är frilans. Trivseln på mina pop up-kontor kan ibland vara lite väl hög.

jennywilson

En dag på jobbet.

 

På fritiden brukar jag: Äta ost, gå på galej, prata, köpa fina saker, springa, rida, bada, åka till nya ställen, försöka spela tv-spel, leka med lera.

(Men då får man tänka på att:)På jobbet brukar jag: Gå på konserter, film, läsa böcker, intervjua till exempel Justin Timberlake, Håkan Hellström, Jenny Wilson, Bobby Gillespie, Veronica Maggio.

annahmaggio

En annan dag på jobbet.

 

Men skulle vilja: Spela med mitt band.

För att stilla mitt samvete: Försöker jag bli bättre.

Jag har slutat:Vara morgonpigg tydligen.

Och börjat: Dricka kaffe.

Om fem år tror jag att jag (boende/arbete/familj/fritid): Gawd, vågar inte tänka så långt. Men hoppas jag har körkort och vinden i håret.

Om jag vann fem miljoner skulle jag: Våga testa ännu mer. Samt skicka mig själv på reportage/insporesa till musikfestivalen SXSW i Austin, Texas.

Jag skulle vilja vara bäst i världen på: Att skriva.

Jag hade velat uppfinna: Ett sätt att teleportera sig/de man tycker om som bor långt borta.

Tuug

 

Ett pinsamt minne: När jag intervjuade Saurabh Sinha och han bjöd mig på en chokladdessert så god att jag rodnade. Eller att jag ramlade på snön och bröt revbenen i helgen.

Jag blir glad av: Musik, omtanke, beröm och energi.

miley_500

Och för knäppa saker, som Mileys sjungande kattunge.

 

Jag blir förbannad av: Smärta.

Jag samlar på: Minnen.

Saker jag är stolt över: Mina kids. Att jag vågar och lyckas göra det jag vill även när det strider mot konventioner. Att jag kan skriva konsertrecensioner jättejättesnabbt i helt omöjliga miljöer. Att jag badade nästan varje dag till mitten av oktober.

Yrken jag kan tänka mig: Läkare. Popstar. Jurist. Plus att ekonomisk oberoende konstnär verkar soft.

Personer jag inte klarar av: Gubbjävlar i alla åldrar.

Favoritmaträtt: Ost såklart!

Favoritgrogg: Slushad champagne.

Favoritglass: B&J, alla med olika sorters kakdeg i.

Favoritbil: Eh, en som jag får sitta i passagerarsätet och vara dj i?

Favoritland: USA (obs även mitt hatland).

Favoritlag: Mets (baseball).

Favorituttryck: Sus och dus.

Favoritlögn: ”Jag är jättebra på XXXX (valfri sport/matlagning/instrument/yrke)”

Favorit-tvserie: Peppad på nya säsongerna av Girls och Mad Men som kommer nästa år.

Favoritbok: Vem ska trösta Knyttet? av Tove Jansson

Favorittidning: (Förutom Bon) Lula, Bullett, Rookie Yearbook.

Favoritreklamfilm: Kommer inte ihåg någon.

Favoritplagg: Min ljusblå mockajacka från Acne <3

Favoritaffär: OST på Götgatan.