Annah Björk

High by the Lana Del Reys Beach-hus

Om man åker längs Pacific Coast Highway och befinner sig i Malibu. Så står det mest ikoniska huset i mitt universum där. Strandhuset i videon till Lana Del Reys High by the Beach.

Det läskigaste är att jag är så pass tokig att jag kände igen huset utan att ens veta att det låg just här. I somras gjorde jag en plåtning vid Malibus klippor och åkte tillbaka mot Los Angeles längs den extremt kustnära vägen. Till vänster rasar bergen mot Topanga Canyon. Till höger bråkar det enorma blå i en vind jag tyckte var mycket bekant.
Den är den samma som tar tag i Lana Del Reys fladdriga klänning i videon till High by the Beach. Känslan typ avbröts av att jag såg det swisha förbi.
Huset.
På riktigt.

Det kändes genast som att jag levde i mina fantasier lite för mycket, så jag sa ingenting. Men jag satt där i bilen med vinden i håret och log för jag hade just sett huset.

Efter det försökte jag förgäves hitta (få min kille att hitta) hus på stranden i Malibu på airbnb – ville bara bara bo där och leka uttråkat och skygg Lana resten av resan. Men alla hus längs stranden kostar en miljon per natt så.

Och just High by the beach-huset fanns inte på airbnb.

När vi åkte tillbaka nu i vinter försökte jag med samma sak – ville bara bo där i Lana-videon. Blev inte så, blev andra superdrömmar till övernattningar istället.

Men letade upp huset och satte kartnålen på Google Maps.

Jag läser runt lite kring min besatthet. OCH DET VISAR SIG ATT LANA ÄGER HUSET, BOR I HUSET.

!!!!!

Gasen i botten nu, älskling. Visa vad den här lilla sportbilen går för.

Och sen stod jag där. Utanför. Utanför hennes brevlåda som en tokig stalker. Tänkte knacka på, men hejdade mig (ångrar mig). Hon är ju trots att helt sjukt tungt beväpnad.

(Ångrar mig ändå)

Huset ligger precis vid vägen och precis vid havet. Inklämt mellan två dunder. Läser på skvallersajter att hon köpt huset för tre miljoner dollar och att det var för att få privacy och komma ifrån. (…).

Få inga idéer nu, men man kan traska rakt fram och leta bland stenarna där hon rotar fram sitt gitarrfodral. Det ser ut som att man kan knacka på hennes källardörr och ba – Hey Lana ska vi get high by the beach?

Jag svävade i alla fall på små lätta moln resten av den dagen.

Senare en annan dag var vi nere på stranden bredvid och mötte solnedgången med de andra surfarna. En ”Till salu”-skylt i sanden. Huset ligger på Topanga Beach – kanske 100 meter från Lanas ensliga. Och alldeles bakom American Apparel.

”Nu har jag hittat ditt drömhus” sa min kille.

Men julafton var nästan redan slut.

 

Stilreleasen: Lana Del Rey ”High by the beach”

Med Lana Del Reys officiella första singel High by the beach som släpptes förra måndagen kom också den officiella stilen för hennes tredje album Honeymoon. Här är min recension – och lite förhoppningar inför albumet.

I bilderna och videon bär Lana svepande tunna tyger över en bikini. I kalla, färger. Turkos, ljusblå, mintgrönt, vitt. Det är Lanas lillasyster Chuck Grant som tagit bilderna. Chuck är Lanas husfotograf och står bakom nästan alla officiella bilder.

Jag är inte alls ett fan av stilen. Lana leker ofta med ett slags tacky mode. Hon klär sig i singoallatopp och jeanskjol på scen. Allt för den genuina trailer trash-stilen – med hennes inneboende glamour som edge. Det fungerar till en viss del, men jag tycker det blir bättre när hon följer det fullt ut, nästan överdriver det. Stilen i High by the beach är lite åt old school dekadent glamour-hållet, men utan twist. Lana glider runt i sitt strandhus som en modern version av Norma Desmond i film noir-klassikern Sunset Boulevard från 1950.

Ja, innan videon, med sitt urballade och oväntade slut, var jag verkligen superbesviken på det visuella. Väldigt kommersiellt gångbart, sure. Förstärkt kaliforniskt ljus, men egentligen bara tråkigt snyggt. Som någon Filippa K-tjej. Enda riktiga plusset är halsbandet, en hylsa som skvallrar om att det döljer sig någonting mer bakom den här pastelldonnan.

Heja, såja. Nu bryter det enorma maskingeväret det romantiska på ett absurt sätt och hela det där böljande får sin poäng.

Måste ju säga att förra albumets Springsteen-look inte heller var en favorit, även om stor skinnjacka och vi t-shirt aldrig kan vara HELT fel. Däremot var det en övertydlig flirt med den manliga rockpubliken, ett allt för simpelt sätt att vinna deras respekt.

 Men jag saknar good old times. När Lana lanserades för 100 år sedan med Video Games och mest var ett offer för diskussion om autenticitet och skönhetsoperationer kallade hon sig för ”Gangsta Nancy Sinatra”. Lite fånigt kanske, men det är just den delen av henne som är så fabulöst megasnygg. Mixen av ghetto, amerikansk collage och nostalgisk Hollywoodglamor.

Jag hoppas hon är på väg dit igen.

Den här hårfärgen. Dör för den. Lana, allvarligt skippa det där trista brunettstilen nue.

Om man fokuserar på det musikaliska i High by the beach är det en tillbakagång till den grymma, triphopiga mixen med Lanas drömska sång. Det rockiga från Ultraviolence är utsuddat och ersatt av syntar och madonna-rap. Attityden är mer förort än emo. Det är bra! Den här är så mycket mer direkt pop än vaga, men vackra Honeymoon som smygsläpptes tidigare i somnar.

Musikinriktningen i High by the beach lovar också gott rent stilmässigt.

Precis som det här. Postern för albumreleasen den 18 september, en klassiskt gammal amerikansk vy.

California, here we come, right back where we started from.