Annah Björk

Videopremiär: Noonie Bao ”I’m in Love”

Dignande körsbärsblomster och löjligt blå himmel. I dag är det värkänslor all over the place, eller hur? Det firar vi med att världspremiära videon till Noonie Baos eget vårtecken I’m In Love.

Videon är regisserad av Sebastian Mlynarski med en hysteriskt jetlaggad Noonie Bao i New York. Med i teamet var ett helt konstgäng som hjälpte till att få alla tricks och all magi i videon att fungera. Det var första gången Noonie Bao och Sebastian jobbade tillsammans.
– Jag hade letat länge efter någon som kunde få ut den här fanatsivärlden som jag ser i mitt huvud på film. Jag ville ha mycket färg, en Twin Peaks-känsla och att det skulle hända massor i videon. Vi fann varandra ganska direkt, säger Noonie Bao.
I’m in Love är första singeln på hennes andra album och låter som en jordgubbssmoothie smakar.
– Men det är bara vid en första anblick. För mig är låten mörk också. Den handlar om att vara så kär i någon att man inte känner sig helt frisk i huvudet. När man faktiskt kan gör exakt vad som helst bara för att få vara med en person och få den att gilla en tillbaka. Så det finns en del destruktivitet i låten, brevid det där glada, säger Noonie Bao.
Vi pratar i telefon inför videoreleasen. Hon har isolerat sig i ett hus i Veibystrand tillsammans med Linus ”Lotus” Wiklund för att göra de sista produktionerna på sitt kommande andra album. Hit åker hon ofta för att skriva. När hon inte är i Los Angeles och skriver musik till andra artister, med andra låtskrivare. Under åren har Noonie Bao bland annat skrivit hits åt Avicii, Clean Bandit och Tove Styrke. Men till den skånska längan åker hon för att skriva alla känslor och upplevelser hon inte pratar om, men behöver bearbeta. Det som blir hennes egna, högst personliga poplåtar.
– Jag har märkt att om jag isolerar mig och har riktigt tråkigt så kommer fantasin til mig. Det är som att jag har så trist att jag måste skapa mig en egen värld, det är den jag skriver. Så jag åker hit och väntar ut inspirationen, berättar hon.
Hur låter nya skivan jämfört med din första?
– Det är en gladare skiva! Troligen för att jag är gladare person. Jag har sedan jag spelade in den första skivan fått ägna mig åt jag tycker mest om i hela världen, skriva låtar. Den handlar om kärlek, det ryms så mycket inom det temat, Från att vara så där jävla kär som i I’m in love till … hat.
Vad har du inspirerats av ljudmässigt?
– Jag har lyssnat på väldigt mycket tv-spelsmusik från nittiotalet. Spirited Away– soundtracket. Och på klassiska artister som Joni Mitchell och Susanne Vega. Sedan har jag skapat någonting eget av de olika drömvärldarna.
Är musik drömmar?
– För mig är musik verklighetsflykt. Det var så jag började skriva låtar. Jag hade så tråkigt i skolan att jag satt och gjorde musik istället. Jag skapar något vackert av det som är trist.
Du skriver som terapi, är det inte läskigt att dina innersta tankar blir publik musik?
– Jo, otroligt läskigt. Mina låtar följer mitt liv, de är helt självbiografiska. När jag producerar låten går jag också in i känslan jag hade när jag skrev, det kan vara känslomässigt krävande. Men jag hade gått under om jag inte hade skrivit av mig alla känslor! Och det finns någonting vackert i att någon annan sedan lyssnar och kan känna igen sig.

När hon inte isolerar sig på den svenska landsbygden är Noonie Bao, eller Jonnali Parmenius som hon egentligen heter, som sagt i Los Angeles och jobbar med andra. En av de hon jobbar mest och bäst med är den engelska hitmakerskan och artisten Charli XCX, som bland annat skrivit Icona Pops I love it och Iggy Azaleas Fancy.
– Jag och Charli har blivit nära vänner genom att skriva låtar tillsammans. Vi delar mycket mer än musiken, det är så mycket känslor inblandat att man kommer varandra nära utan att prata på klassiskt sätt. Det låter klyschigt, men musiken talar. Jag vill göra musik 24 timmar om dygnet, så det är mitt enda sätt att träffa folk och vara social på.
Är det speciellt att jobba med kvinnliga låtskrivare?
– Egentligen tänker jag inte i kön när jag jobbar med folk. Men kvinnor har ofta fått kämpa hårdare för att komma dit de är, så de brukar vara väldigt grymma. Jag föredrar att jobba med tjejer faktiskt, det finns så många bra i dag!
Vad ska du göra mer i vår?
– Jag ska göra klart min ep. I maj åker jag till ett franskt slott för att vara med på en writing camp, med massa olika låtskrivarkompisar. Sedan åker jag till LA för att skriva med Charli. Det kommer släppas en låt med Carly Rae Jepsen som jag skrivit. Och Alesso-låten All this love, som jag skrivit och sjunger på.

Årets låtar 2014

Vi är låtgenerationen. Spotifygenerationen. MP3-generationen. Vi lyssnar på musik låtvis, därför är listan över dem mer relevant än årets album. Men det finns andra orsaker till att summeringen av årets enstaka låtar smäller högst.

Det sägs ju att doftminnet är det starkaste. Men jag undrar om inte låtminnet är snäppet skarpare ändå. Det finns nu mera så många låtar jag inte längre kan lyssna på utan att någonting rasar lite inom mig, fast de hör till mina bästa. (Läs: exempelvis Transatlanticism med Death Cab For Cutie, Fidelity med Regina Spektor eller Försent för Edelweiss och Klubbland med Håkan Hellström.) Och så är det låtarna som direkt tar en tillbaka till en specifik stund. När jag hör I got 5 on it med Luniz från 1996 är jag tillbaka i min bästis Marias lägenhet i Majorna. Vi är 15 år. Solljuset lyser in genom alla fönster, dörren till den franska balkongen står på vid gavel. Det luktar starkt av blandningen av fimpar, gårdagens hootch och Ajax rengöringsmedel. Vi har snowboard-goggles på huvudet, Björnes Magasin-tishor och trosor. Och vi städar. Luniz går på repeat för det är vår dagen-efter-fest-låt, ända sedan den dagen en kille glömde kvar den på partyt. För alltid en av mina minneslåtar.
När jag i framtiden kommer se tillbaka och minnas 2014 genom låtar tror jag mig veta exakt vad jag kommer höra och vilka minnesbilder jag kommer få upp:

CEOs Whorehouse på högsta volym under förälskade förfester i en Söder-lägenhet så liten att den knappast klarar EU-måtten för vad som kan klassas som en lägenhet. Eric Berglunds neonfärgade tripp gränsar nästan till schlager i sin catchyhet. Men de vridna pitchade rösterna mot det skrämmande mörka placerar den långt ifrån Christer Björkmans grepp. Jag höjer och dansar och han som är med mig tittar oförstående. Men sedan sjunger vi låten i månader efteråt.

Lana Del Reys West Coast är kanske inte juvelen på albumet Ultraviolence. Men det är den, hennes första singel, som skvallrar om hur Lana modigt lämnat den hiphopinfluerade popmusiken för en flummigare rockvariant. Jag hör den i det vackraste hotellrum jag varit i, i Shoreditch, östra London. Det är regning vår, molnen utanför ligger lika tunga som basgången i låten. Lana väser fram s-ljud som Dana Scully och jag förflyttas många hundra mil västerut.

Några månader tidigare avslutar jag min avhållsamhet från de flesta former av gitarrrock. Ja, jag har smyglyssnat lite under de sista åren, men annars har mitt musikaliska fokus legat på hybrider av hiphop, r’nb och elektronisk pop. The War On Drugs fulländade låt Red Eyes sätter stopp för det. Tillsammans med Ryan Adams som gör ett oväntat men välkommet gästspel i mina Molami-lurar med
Shadows. Jag springer och springer och springer längs grusvägarna i Vinterviken, runt sjön Trekanten och upp för mördarbackar med rockmännen i öronen. Jag springer med Taylor Swifts Shake it off och Tove Los Stay High på högsta volym.

Lykke Lis Just Like a Dream hör jag första gången på en flygbuss fast i vägarbeten på
väg från Arlanda. Älskar pga är den sorgligaste låten med de gladaste tonerna.
Iggy Azaleas Fancy kommer för alltid påminna mig om den globala take overn av kvinnliga rappare under året. Bråken med Azealia Banks, bråken om rätten till rappen, bråken om rövarna.

Karamellerna Rebecca och Fiona och Candy Love gör Ibiza-sommar av vilken grå dag och vilket hopplöst samhälle som helst. Och just den förmågan är vad som gör duon så bra, de motar allt ont med sitt eviga disko. Glitter, Buffalo, vitt vin och cigg.
Lorentz Där dit vinden vänder är kaos och lugn i en bitterljuv hipstersymfoni i sommaren som aldrig ville ta slut. ”Alla ville leva life den här sommaren”, sa Lorentz när jag intervjuade honom.
Tru dat.

Ett fett hedersomnämnade tilldelas Linda Pira. Hon väckte en armé av hiphop och soul-tjejer med sin remix av Knäpper mina fingrar. Och vips fanns inte det gamla argumentet ” det finns ju inga rappande tjejer” att använda som försvar för de som förbisett dem. En dörröppnare och tidsmarkör mer än ett musikaliskt mästerverk. Men det finns ett före och ett efter.

Årets låt
Årets skiva
Årets konsert
Årets resa
Årets scenstil
Årets sämsta
Och en liten spaning på 2015

En röv, röv värld

Om man är i magasinsbranschen och således mentalt månader i förväg är det dags att summera året på olika sätt. Skulle man tro det kinesiska horoskopet är det hästens år. Men det mesta inom popmusiken pekar på att 2014 blev rövens år.

Major Lazer visste inte hur profetisk hans video Bubble Butt var när den kom förra våren. I filmen invaderas jorden av en gigantisk kvinna från yttre rymden. Hon blåser upp tre unga brudars rövar till ballongsize. Sedan går de på en fest där det verkar pågå ett rumpskaksmästerskap.
Nu har det nästan blivit verklighet. Den senaste tiden har jag blivit helt vimmelkantig av de cirkulära bakdelsrörelsernas take-over i popvärlden.
Lady Gagas stringshow i Globen för ett par veckor sedan hade chockfaktor noll efter att vi härdats av Nicki Minaj, en eh, mer promiskuöst lagd amerikansk artist, och hennes video Anaconda. Om ni mot förmodan inte redan sett den extremt virala filmen, som visats över 212 miljoner gånger på YouTube, så är det är en provokativ och parodisk orgie i naket rövskak i djungelmiljö.
(På tal om profetisk så är Nicki Minajs låt en blinkning till en snubbe som heter Sir Mix-A-Lot och hans låt ”Baby’s got back” från 1992)
Efter den har rumpan dykt upp som en framgångsfaktor på flera ställen.
Det är ingen vild gissning att omfattningen av Miley Cyrus genomslag på förra årets VMA-gala är upphovet till att ingen vill bära byxor. Om twerkandet, Mileys skakande av sin lilla stjärt, kunde förvandla en barnstjärna till en av världens största popartister – vem vill då inte vifta med baken?

Redan efter twerk-skandalen startade en komplex exotifieringsdebatt kring Mileys bleka arsle. Dansen var kapad och gick hem i stugorna just eftersom så att säga bakdelsaken i det här fallet satt på en liten vit tjej. Miley svarade genom skämta bort kritiken med en enorm lösrumpa.
Svårigheten ligger i att hålla sig på rätt sida av den hårfina gränsen mellan påläst satir och rasistisk historelöshet. Eller kvinnlig frigörelse kontra sexism.

En som missade alla poänger var Jennifer Lopez – en gång Jenny from the Block och numera Jenny in the 40-årskris. Som att hon bara inte orkade krångla det med något så tidkrävande som finess? Comebacklåten fick kort och gott heta ”Booty”. Och för att vara på den säkra sidan bjöd J.Lo in unga, bootylicious-rapparen och Vad e det för mode-favoriten Iggy Azalea att gästa med sina behag.

Sedan slog rövtrenden slagit knut på sig själv. Säg hej till hårdrocksbandet: Mastodon och deras låt  ”The Motherload”.

Med lite dålig humor kan man låtsas att metalmännen leker att de hamnat mitt i en annan poptjejs utmanande videoinspelning.
– Vilken är det mest bisarra grejen, som folk aldrig skulle vänta sig i en Mastodon-video? Då kom jag att tänka på twerking, försvarade sig bandets Bran Dailor i en intervju med Pitchfork.

Men det är när en grupp vita medelåldersmän drunknar i kvinnors vibrerande kroppsdelar som man vet att det inte är fråga om var gränsen går längre.
Bandet utnyttjar bara poptrenden – som ett tag var riktigt uppfriskande – till att vända tillbaka den kvinnliga baken till den position som sedan alltid reserverats för den i popvärlden.
Det är en röv-värld där ute.

Iggy Cheerleader

Iggy Azalea är ett australiskt modelejon, som klär sig i kreationer från Alexander McQueen, Elie Saab,  Moschino, Kenzo och annat fint. Allra helst glider hiphopartisten, precis som de flesta stora kvinnliga popstarsen, runt i bodys eller baddräkter som jag brukar kalla dem. Jag anser att baddräkten som scenklädsel är ultimat – det är ett plagg som är omöjligt att bära någon annan stans än på stranden och scenen. Vilket gör själva stilen exklusiv och onåbar =stjärnstatus.

Men de senaste veckorna har Iggy sportat en annan av mina bästa stilar, nämligen cheerleader-dräkten.

iggy-azalea-charli-xcx-billboard-awards

På Billboardgalan hade hon och Charli XCX de här rutiga plaggen med ”REBEL” skrivet över bröstet, medan dansarna hade ”FANCY” på sina svarta dräkter. Själva numret bygger faktiskt på en hiphopifierad dans av den amerikanska sporten. Mycket bra.

 

  (Ber om ursäkt för fulklippet)

 

20121202-113522-150x150

 

Sen har Iggy-tjejen kört på lite mer drogliberala tyck på cheerleader-kläderna också. Det kan vi ju skippa. Men annars väntar jag på att hon ska lägga upp ”FANCY”-kläderna på sin webbshop, det är ju givet. Fancy är en av singlarna från albumet The New Classic, videon till den har jag skrivit om här – en hyllning till ständiga stilinspirationen och filmen Clueless.

 

bild-1.PNG

 

Jag har letat de perfekta cheer-plaggen sedan jag gick i högstadiet. En gång hittade jag en polotröja med tillhörande kjol på vintage-himlen Beacons Closet i Williamsburg, New York. Men kjolen var så klart tillverkad för ett barn (tonåring iaf) och gick inte att få över höfterna. Tröjan älskar jag fortfarande.

Just den här säsongen har faktiskt flera kedjor kjolar med cheerleader-snittet, men de jag sett har tagit ett steg för långt ifrån det sportiga med plagget.

Eftersom det är ett problem för en vuxen person, som inte tränar pyramidbygge varje dag, att komma i avlagda kjolar och tröjor från RIKTIGA cheerleaders blev jag helt orimligt glad när jag hittade en hel avdelning med cheerleaderkläder på Americana Classic Store på Gamla Brogatan i Stockholm. Jag provade 15 stycken och kom försent till min dejt.

Men jag hittade den perfekta röda. Som dessutom blir bäst när man kombinerar kjolen med annan tröja och toppen med kanske byxor – för att komma ifrån maskeradkänslan (som jag i och för sig inte har några problem med alls men men).

Goooooo Iggy!

 

 

Älskar när Iggy Azalea & MØ hyllar 90’s

Är helt uppe i förberedelserna inför kvällens stora Miley Night. Dresscode är Bangerz så… Men vill hinna posta de här två 90-talshyllningarna ändå.

Iggy Azaleas Fancy, som fått en en fantastisk Clueless-video. Och MØ, som gör en cover på Spice Girls Say You’ll be There.

Ett popkulturellt 90-tal sett med en 80-talists ögon (Iggy är född 90, vet, men folk kallar min 70-talist fast jag är född på 80-talet…).

Lovin’.