Annah Björk

Kents begravning

Jag skriver det här sitter jag i solen på en gräsmatta i Neukölln, Berlin. Marken har just börjas tinas upp efter vintern och den ljuvliga doften av hägg blandas med en distinkt lukt av hundbajs och lera. I går satt jag i en lägenhet i Vasastan, under en rostig industrilampa som fick mig att tänka på Berlin. Men det vara bara det. Allt annat i det vitmålade rummet rimmade perfekt med Kent när Bandet med stort B spelade upp sin sista skiva för inbjudna journalister två veckor innan det släpps. Pianot med modemagasin istället för notböcker. Det stora fånget röda rosor dom fick bänken av typ drivved att likna ett altare.

Kents begravning.

13181119_10157139987265019_74857165_n

Och här kommer mina ord om Kents sista sånger. Kanske den minst känslosamma texten om Nu som då för alltid, som kommer att skrivas.

Min relation till Kent är helt neutral. Inte direkt likgiltig, det hyllade fenomenet Kent har alltid retat mig. Självgodheten som har slukat så stor del av syret i den svenska musikatmosfären. Den Stora Angelägenheten. Dessutom tyckte jag under deras tidiga år att Jocke Berg sjöng så svårhörbart. Det i kombination med att alla hyllade deras texter – jag var oförstående inför att skriva texter som ingen människa kunde höra.

Kanske är det Kents ständiga throwbacks till sin lilla småstad som skapar distans mellan oss. Småstadshatkärleken må vara den största drivkraften bakom de flesta svenska konstverk men den säger mig ingenting. Att vända sig mot svenssonliv i villa väcker ingen tomhet i mig, ty jag har aldrig varit där.

Jag har däremot alltid beundrat bandets konserter. Stora, lyxiga med ljusshow som förhöjer hela ljudbilden. Men det skulle dröja tills jag började älska ett oväntat Kent-fan innan jag stod och snyftade till bandets enorma spelningar. I dag lyssnar jag på Kent genom hans öron – och de betyder något annat för mig. De berättar hans historia, och då ser jag den plötsligt i Kentmusiken. Hans resa genom svennesverige och hans intresse i musiken Kent härstammar från återspeglas i Jocke Berg-gängets symfonier. Och så ser jag den med nytt intresse och förståelse.

13162395_10157139987275019_1206704896_n

Så konstig kan musik vara.

Då som nu för alltid är som en sammanfattning av Kent. Textmässigt återkommer hjärta, smärta, den bortskämda medelklassångesten och nostalgin. Med precision och svärta, men Jocke Berg öppnar ingen ny lyrikvärld. Första spåret Andromeda är ett bra exempel: ”Hjärtat blir aldrig fullt, även om det går i tusen bitar”. I Vi är för alltid  kommer en annan typisk finess – den underbart stiffa humorn. Jocke Berg vänder de inledande fraserna om att de kommer skriva böcker om oss, låtar om oss och filmer om oss till det motsatta: ”Jag bara skojar, ingen kommer skriva böcker om oss”. Älskar det.

En annan detalj jag aldrig kommer sluta tänka på är hur Jocke Berg sjunger på Förlåtelsen. Hans gnällande röst har flyttat ner i halsgropen, tar stöd i magen. Han verkligen sjunger orden med en djuphet man aldrig hört tidigare – extremt fint. Särskilt att det bara kommer på en enda låt, på den allra sista skivan. Eller är det en hint om hur en soloskiva skulle kunna låta?

På fantastiska knassidan finns också skitkonstiga låten Gigi där en rent pastisch-artad I love rock’n’roll-ig och tung rockrefräng mixas med mjuka tv-spelsblippande verser.

Om Skyll inte ifrån dig har jag antecknat ”Jocke Berg berätta saker om livet i dubbdränkt psalmsång”.

Och så har vi förstås Anna Ternheim-duetten, där hon för första gången sjunger på svenska. Oväntat men ändå så självklart.

Men trots att det är ett både spännande, kontemporärt (vocoderlekar och Avicii-influenser saknas ej) och känslomässigt starkt album saknas texter som säger någonting verkligt om i dag. Falska profeter ska vara en antirasistisk hymn men är mest hintande.

Den sista sången är lite väl kalkyerande för min smak. Att kunna se hur Eskilstunagrabbara sitter i studion och planerar för publikens känslohaveri när de ser sitt favoritband spela sin allra sista sång för dem får mig lite yr i onödan. Som att skriva fansen på näsan.

Men nu ska inte jag sabba festen.

Vi har samlats här i dag. I år, i höst. Kent ska jordfästas och begravningen, den blir svart och majestätisk, på en bädd av röda rosor.

13162140_10157139987325019_1939664712_n

GRAMMISGALAN MASTERPOST :)

IMG_7828_Fotor

Jävlar i min lilla låda vilka galatider det har varit på sistone! Förra veckan var det dags för Grammisgalan på Cirkus i Stockholm, och Rebecca & Fiona skulle dela ut pris i kategorin Electro/Dans (som de själva vunnit två ggr :)))). Vi checkade in på ett hotellrum i ABBA-museet och förvandlade om dem till två rave-Marie Antoinettes, jag gjorde håren och Miranda Wehlin sminket.

 

IMG_7899_Fotor

Här minglar jag tillsammans med härliga Josefin Lundgren!

 

IMG_7839_Fotor

Musikvideoregissören (bl.a!) Siri Hjorton Wagner var nominerad i Årets Musikvideo för sitt alster till Beatrice Eli, här tillsammans med flickvännen Adina Fohlin.

 

IMG_7847_Fotor

Vi gick in i salongen och tog våra platser, tyvärr satt jag av någon anledning längst framme vid scenen där det är helt ljust och de filmar hela tiden, och inte bredvid Rebecca & Fiona, så jag stal helt sonika en berömd svensk skådespelares plats så vi kunde sitta ihop :) Vågar inte skriva ut vem i bloggen, för jag har riktat kritik mot den på Twitter som jag ångrar och jag vill inte spä på den eventuella osämjan ytterligare. Slutet gott, allting gott :)

 

IMG_7853_Fotor

Halva galan gick, sen var det dags att dela ut priset för tjejerna. Jag följde såklart med bakom scenen för att hålla handväskor och göra last minute touch-ups på håren. Här ser man alla de ”vackra” Grammisstatyetterna stå och vänta på att bli utdelade.

 

IMG_7851_Fotor

Rebecca kollade sig i spegeln en sista gång och BAM!! så råkade jag ta omslagsbilden till hennes framtida självbiografi.

 

IMG_7855_Fotor

Så fint med Britney-headsets!

 

IMG_7880_Fotor

Efter galan åt vi middag på Café Opera, jag fick rara Amanda Winberg till bordet.

 

IMG_7883_Fotor

Vi lekte ”jag har aldrig” runt bordet, och stämningen blev ganska rowdy hahaha

 

IMG_7898_Fotor

Elvis Presley?? Nej det är bara underbara Thibo AKA Panda Da Panda som får sig en touch-up mitt i festligheterna!

 

IMG_7891_Fotor

Elliphant, Rebecca & Fiona och jag :) Jag ser ut som en svamp här, dock en glad svamp.

 

IMG_7926_Fotor

Zara Larsson och Awa Santesson-Sey!

 

IMG_7924_Fotor

Grammis blir alltid som en stor reunion för mig med alla fantastiska svenska kvinnor i popbranchen jag har jobbat med!

 

IMG_7935_Fotor

Jimmy-Ray och Carli höll låda inne på toaletten på Strandvägen 1 där Storken höll sin årliga inofficiella Grammisefterfest i år!

 

IMG_7900_Fotor

PARTY HARD feat. Paggan!

 

IMG_7920_Fotor

Jag träffade Jocke Berg i Sveriges kändaste och största rockband Kent och tjatade till mig att få ta bild eftersom det är min pojkväns absolut största idoler!

 

IMG_7941_Fotor

Puss puss från Grammis-Dudde!!!

 

#kentmode

Alla nördar vet att Jocke Berg har ett djupt modeintresse. På pressbilderna för nya skivan Tigerdrottningen har bandet jobbat med etablerat modefolk. Jag pratade lite om bilderna med Kents sångare och låtskrivare.

 

3258025_2048_1152

 

Bilden är tagen av modefotografen Peter Gehrke och de cyniskt skarpa rockmännen är stylade av Karin Smeds (som bland annat också jobbar med Veronica Maggio).

– Karin är sjukt duktig. Vi visste ungefär vad vi ville göra och hon tog det hela till nya nivåer. Det är magiskt när sådana samarbeten fungerar, säger Jocke Berg när jag träffar honom för en intervju i Expressen.

Idén med den skira, naturromantiska bilden bygger på humor, menar han.

– Den är rolig! Där står fyra vita medelålders män i vita kläder i en skog. Kläderna är egentligen lite av varje. En av oss har en skjorta och ett par gummistövlar, liksom.

Är det en blinkning till ”den vita konserten” på Stadion 2003?

– Ja, lite. Men också är den spöklik och vacker. Vi ser ju ut som andar där vi står.

Så vem är Tigerdrottningen?

– Bra fråga! Jag tänker mig henne som en gammal romersk krigare blandat med Helena Bonham Carter i Alice i Underlandet [Den röda drottningen]. Vansinne och total makt.

 

 

bild-10
PS. Det här är Jocke Bergs fantastiska handväska. Den ligger där i soffan. Jag smygfotade. Men eftersom man inte får smygfota saker så syns den inte på bilden.

 

 

 

Jah! Titiyo inviger MBFW

Den här mode/musik-bloggen är extra glad efter att ha nåtts av nyheten att Titiyo inviger Mercedes-Benz Fashion Week på måndag.

 

images-2

 

Ingen trökig prinsessa eller deppig minister. Utan istället en popkulturell kunglighet. Förutom att Titiyo har ett slags naturlig coolhet och alltid är stiligare än alla andra, samt är en trogen modemaskot, har hon lyckats med att dyka upp i lika rätt som oväntade musikaliska sammanhang under alla år. Allt från Jocke Berg och Peter Svensson-succén till gårdagens lilla magi i tv-rutan när Titiyo åkte till Nashville med Jill Johnsson (???), träffade Linda Martell och sjöng en Gillian Welch-låt på någon veranda.

Eller det här fina Theodor Jenssen-projektet Keep Company.

 

 

Rätt invigerska vann.