Annah Björk

Slaget vid Katy Perry

Ingen kommer tro mig nu…

Men just när jag hade tagit årets bild till rockjournalisternas Yearbook – kraschade min telefon och bilderna försvann?

Så tyvärr kan jag inte i bild visa vilket fantastiskt samtids-moment det var när Aftonbladet och Expressens respektive överrockkritiker Markus Larsson och Pappa Pop trängdes med influencers i selfiekön till Katy Perry.

Vet knappt var jag ska börja. Men detta var det förnedrande ögonblicket då gammal hederlig musikjournalistik mötte en ultramodern framtidsdystopi. För journalistiken, vill säga. För Katy Perry och influensers – strålande dagar i symbios.

”Den nya tidens musikkritiker” sa Katy efter att hon frågat om de verkligen var nöjda med att kallas influencers. (Nej Katy är inte heller nittiotalist).

Men nej nej NEJ sa influencersarna.

”Vi skriver, pratar, bloggar bara om den musiken vi gillar. Det handlar om kärlek och att lyfta fram varandra” sa en och de andra influencersarna nickade i samförstånd.

”Ja precis”

Clara Henry sa att det kändes mäktigt att kallas influencer.

Jag lajvar ofta att jag är 10 år yngre än vad jag är. Jag är typ sjukligt intresserad av vad som pågår i generationen som är efter mig. Men i detta skivbolagsrum packat av folk som ville ta en selfie med Katy Perry, utspelade sig verkligen slaget om framtidens popmusikcontent/dramaturgi. Och jag stod någonstans mitt emellan.

En kille med sjukt snygga tofflor från kanske Kenzo och håret flätat i korta flätor satte sig bredvid mig.

”Var jobbar du?” sa jag kollegialt.

Han sneglade på champagne-glasen.

”Jag är influenser” sa han och norpade en minicupcake.

”Jaha, kul. Var då?”

Så uppfriskande tänkte jag! Men han fattade inte ens frågan.

”Om mode, fashion. Han där är modefotograf.” sa han och pekade på sin lika snygga kompis, i färgat grått hår.

”Ah” sa jag.

Vi pratade inte samma språk, spelade ingen roll när jag ba:

”Jag har en blogg på Bon, det är ju en mode…”

Nej han hörde inte ens.

Jag ritade lite i mitt anteckningsblock. När Katy spelade upp sina sex låtar (av kommande albumet Witness 15) hon förhandsbjussade på, skrev jag ned sida efter sida om hur det lät, några textrader, hur det kändes.

Jag såg ingen annan anteckna.

Katy-tjejen då? Jo hon var nice, verkade helt okej smart, sjysst och allt det där man tänker sig. Försökte skoja lite med influencersarna och gammelmedian, men det mottogs mest med stift förskräckelse. Lite gulligt av oss.

Vi är snygga sa hon också, såklart.

Av låtarna som spelades tyckte jag mig kunna höra en delvis ny ton i hennes skala. Det var samtliga ballader, med tunga beats och lite nostalgiska techno och drum’n’base-vibbar och en del Christina Aguliera. Med Katy Perry-mått mätt.

Tuggummipopen har kastats till förmån för en mer sofistikerad look – och sound.

Bäst tyckte jag om en låt där autotunen används som ett instrument i refärngerna, det var en lekfull och kul produktion i den där technoinfluerade delen av hennes nya. Och vet att jag kommer hatälska att reta mig på låten Save as Draft, med samplade tangenttryckningar som ljudmatta – haha en låt om att maila.

Det var sött att stjärnan själv spelade upp låtarna, klickade fram dem på en Mac. Men en frågestund om alstren hade väl kanske inte varit så jättedumt.

Men nu vet jag i alla fall vad jag ska bli när jag blir stor.

Influencer.

Därför är Jeremy Scott bäst

I går visade Jeremy Scott sin s/s 2016 på New York Fashion Week. Jeremy Scott är min just nu allra bästa favvodesigner. Hans kläder får mig att vilja släppa det jag gör, råna en bank, köpa ALLT han gjort för pengarna och tillbringa resten av livet catwalkande på New Yorks gator och på olika fester med kreativa kreti och pleti.

Han har sin egen linje, skräddarsyr åt artister och är sedan 2013 creative director på Moschino. Jeremy Scott är lika visuellt urflippad som Miley Cyrus men på rätt sida smakfullt (om han har lika hög toleransnivå för det som jag har). Hans design är helt fokuserad på amerikansk sport och popkultur, bland mycket annat har han gjort kollektioner med bland annat Barbie, Svampbob Fyrkant och Looney Tunes.

Jeremy Scotts lekfulla kläder gillas också av artister som Katy Perry, Nicki Minaj och Lady Gaga. Och Miley såklart. Han har ett stort posse artister som hänger i hasorna. Och hans framgång startade faktisk med att Björk la in en stor order på hans fjärde kollektion.

Scotts mesta musa just nu är k-popstjärnan CL. Här är hon tillsammans med linslusdesignern själv i de Formula 1/motorcross-influerade kläderna ur Moschinos s/s 2016. Kläder som redan synts på bland annat Leigh Lezark i Misshapes.

Kommande Jeremy Scott-kollektionen var en färgbomb som gjorde ett besök hos 60-talets hemmafruar, de som levde då man fortfarande pratade om technicolor och fantiserade om framtiden som silvrig och högteknologisk. Mixat med ett klubbigt 80-tal. Jag har många måsten ur kollektionen, men mest det här:

Så här jag tänker gå klädd tills jag kommer på någonting bättre. Silver! Slippa tröja, skönt. Nätstrumpbyxorna tänker jag skaffa i dag, har redan skådats på bland annat Joy. Kjolen, perfektion i glansighet och plissering.

Make up:en är alltså påmålade fransar, lite A Clockwork Orange och väldigt mycket genväg till sextiotalsfeta fransar. Läppstiftnyansen är en något mer aprikos ton än det jag har, peachy! Och håret! En peruk här, men bara att tänka Birgitte Bardot vid stylingen! (perfekt för mig som blivit med ofrivillig lugg till följd av för mycket blekning…)

Mer älskvärd kuriosa är att det var Jeremy Scott som gjorde flygvärdinnedräkten till Britney Spears i Toxic. Snyggaste uniformen jag vet – älskar hela videon.

Stilintervju med Tove Lo


(Bild från spelningen på Debaser Medis lånad från Tove Los instagram)

Sverigeaktuella superstjärnan Tove Lo har gjort en på flera sätt osannolik karriär. På ett annat en helt logisk. Vid en första anblick kan 26-åringens antipopstjärneattityd och nonchiga rockmanér verka motsägelsefulla för en artist som legat trea på Billboard och turnerat med Katy Perry. Hennes ständiga drogromantiserande och eum… oblyga inställning till sin sexualitet kan verka svår att jämka med hits i Amerika. ALLS INTE. Tänk om. De flesta riktiga stjärnorna är verkliga personligheter som går mot strömmen och som sedan en ocean av wannabes försöker apa efter.
Nu är ju inte Tove Lo konstig på något sätt. Bara en ovanligt cool och begåvad person som skriver lika bra som hon sjunger.
Så har hon gjort en liten stilresa också. När jag frågade henne vad hon skulle ha på sig på turnén med Katy Perry (aka stilfreak) för mindre än ett år sedan hade hon inte en aning och brydde sig nästan inte.
Nu sportar Tove Lo både extravaganta och skitcoola scenoutfits. Vi pratade lite om det i går när hon var i Stockholm för att spela på Debaser Medis (läs min recension här).
– Jag känner att jag är exakt samma, fast uppgraderad. En Tove 2.0, stilmässigt. Det beror såklart på att folk numera vill ge mig massa fina kläder, det är kul. Men också för att en av mina bästa tjejkompisar har blivit min stylist.
Hur har din inställning till kläder förändrats?
– Jag kommer från en värld där allt annat än matematiskt rockband i smutsig t-shirt och slitna jeans är töntigt. Så tidigare har jag inte brytt mig. Men jag börjar tycka det är sjysst.
Vad gillar du att ha på scen nu?
– Någonting som syns och som ger något extra till giget. Jag är fortfarande bohem grunge, men en lyxigare variant. Jag älskar till exempel kläder som blänker, metallic, guld och silver.
Vad fick dig att ändra inställning till din stil?
– När det plötsligt fanns ett stort intresse för MIG. Folk började bry sig och ställa frågor om mina kläder. och när jag började se bilder på mig själv. Då blev jag mer medveten generellt om mitt utseende. Jag hade kunnat jobba emot den grejen och vägra, absolut. Men. Jag tycker det är kul också! Så länge jag får vara mig själv.
I vilka kläder är du dig själv?
– Jag kommer aldrig någonsin ta på min stilettklackar. Jag ska alltid vara barfota på scen.
Vilka är dina stilmässiga förebilder?
– En mix av en mild Courtney Love och Joni Mitchell.

Katy Perry + Jeremy Scott tog hem Super Bowl

Katy Perry och Jeremy Scotts magnifika mix av sport, mode och pop på Super Bowl är det slutliga beviset på att det är dags av uppvärdera idrotten i popvärlden.

Jag har aldrig varit något för sport. Alls. Har sett fotbollsmatcher som ett tillfälle att meditera och pitchade en gång ett radioprogram som skulle heta Sportmatch för P3. Det byggde på den briljanta idén ”sportprogram för ointresserade” och skulle fokusera på intressantare saker som kläderna och relationerna i laget. (Blev inget med det nä).

Men jag har konverterat. Ja, eftersom sport, pop och mode hänger ihop så fint visar det sig.

Det kan verka som en omöjlig kombination att få till alla tre delar med hedern i behåll. Varje år ska det försökas, på den amerikanska högtiden och tv/sport/pop-peaken Super Bowl. Historiskt sett har arrangemanget inte bjudit på några större finesser när det gäller att kombinera de tre elementen. Ja, Bruno Mars var klädd i Hedi Slimanes Saint Laurent i fjol och så vidare. Klass, stil och rock. Men var det sport?
Näpp.

Men hey! Katy Perrys kreationer av Moschino creative director och Perrys goda vän Jeremy Scott i årets upplaga blev en match gjord i popkulturhimlen.

Technicolorpopstjärnan inledde hela sin konceptuella modevisning med en presskonferens där hon var klädd i en outfit täckt av fler amerikanska fotbollar än själva Super Bowl. Den perfekta flirten med cheerleaderestetik och huvudsporten på plan (som dock designats av Ted Kim).

Själva halvtidsshowen inledde Perry med att rida in på en gigantisk tiger till sin (svenskproducerade) megahit Roar. Som en äppelkindat präktig version av Miley Cyrus. Lite gjort, men okej.

Sen kom den här tvådelade badbolls-klänningen och var ju helt fab. Hela scen förvandlades till en popkulturell seriestrip där sportestetiken smälte in som en glass på stranden.

Den lyxiga ädelstensbeströdda samt överdimensionerade jackan Katy Perry bar som tredje ombyte var också helt klockren.

Jeremy Scotts design satt som en smäck på Super Bowl-arenan. När idrottshennens lyxiga material och fyndiga funktionsdesign hamnar på en popstjärna, med en modeskapares twist täcker en enorm del av den kultur vi konsumerar. Och jag tycker vi tar det som ett startskott på att glömma gammal groll om hemska hockeyfrillor, endimensionella fotbollskillar och hopplöst ointressanta silhuetter i idrottens värld.

 (Bara en sådan sak som att AltewaiSaome, Sveriges främsta modedesignerduo, har gjort fotbollslanslagets VM-tröjor inför Kanada i sommar.)

 

Kära tomten

1016432_715723105139782_1724126294_n

 

Nästa vecka börjar min födelsedags vecka!!! Kanske tjuvstartar den redan på fredag med Mileys första Sverige-besök.

Helt superpassande nog släpptes Ashish x Topshop-samarbetet i dag, en kollektion som går under namnet Paradise Hotel. Plattformskorna med led-lampor längs sulorna kan vara det mest perfekta plagget i världshistorien. Som om någon tagit mina fantasier och gjort skor av dem.

De är förstås redan favoriter hos popstarsen.

 

Lily-Allen-trainers

Här gosar Lily Allen med dem.

 

Unknown

Och här sitter de och blinkar på Katy Perrys fötter och Instagram.

 

Jag har längtat mig sönder och samman efter dessa raveskor, och hängde på det digitala låset i morse.

Men de hann ändå ta slut.

Nu är depressionen enorm och kommer aldrig gå över.

Möjligtvis kommer den mildras med födelseveckans final– Håkan spelar på Ullevi.

 

dipdye

 

Som jag tänker gå på i denna tilltänka födelsedagspresent. Överfabulösa extrensions, som bland annat Tommie X brukar styla Little Jinder med.

Sabina Ddumbas debut!

 
hattcloseup

 

Jag överdriver inte när jag skriver att alla som någon gång hört Sabina Ddumba gått och väntat på det här. 

De flesta är bekanta med hennes djupa stämma utan att veta vem den tillhör  –  från Katy Perrys jättehit Walkning on Air. Andra har stenkoll på Sabina sedan hon och Adam Kanyama gjorde underverk med låten Golden Child för två år sedan.

I dag släpps Sabina Ddumbas första smakprov på egna musiken. Singeln Scarred for life  är en nästan överdrivet mäktig ballad – extra allt göttigt man kan tänka sig.

– Det finns så många som vill ha gospel i sina låtar. Jag har varit med så länge och gjort gospel-arr till andra. Men då är man ibland väldigt begränsad. Nu har jag äntligen kunnat använda det jag lärt mig för att göra vad jag själv vill. Om jag velat slänga in en hel gospelkör har jag gjort det. Jag har lekt med stämmor som jag velat. Om jag velat lägga majsjuackord har jag gjort det så mycket jag vill. För mig kan det inte bli för mycket, säger Sabina själv om låten i ett meddelande.

Just nu spelar hon in sitt debutalbum, som troligtvis kommer i år. Vad som är helt  hundraprocentigt säkert är att 20-åriga Sabina är en av de största svenska talangerna just nu. Och att kommer fortsätta loopa Scarred for life i lurarna i väntan på mer material.

 

 

Scarred for life får livepremiär på Kingsize galan ikväll. Om två veckor kommer en video.

 

Stilrelease#1 Markus Krunegård

Under vinjetten Stilrelease kommer jag recensera artisters nya kläder. Ofta kommer den första ledtråden till hur ett nytt album låter i ett pressmeddelande med tillhörande bild. En statementbild, som ska förstärka den nya looken och det nya soundet.

Tänk Katy Perrys Roar där eyelinern och den blå peruken bytts ut mot ljus ögonskugga och girl-next-door-rufs. Eller Håkan Hellströms Born to run-styling i John Scarisbricks fotografi.

Bilderna som får oss att fundera på vad artisten vill förmedla, vad vi har att vänta.

 

Först ut i Stilrelease-följetongen är Norrköpings mini-Lundell, Markus Krunegård, som i slutet av förra veckan skickade ut den här bilden:

 

xe2mavb9jycdd1cv1qhk

Oh, you’re so silent, Markus.

 

I ett skrattretande informationsfattigt pressmeddelande framkommer till slut att Krunegård jobbar med nytt och att han inviger Bråvallafestivalen i sommar. (En tradition att lokala hjältar får den äran, i somras föll lotten på Eldkvarn).

Rubriken i pressmeddelandet säger att Krunegård jobbar med ett ”nytt projekt” – vilket får mig att undra om det är ett nytt band. Eller, flummigare fantiserat, ett nytt koncept? Annars borde det hetat att han jobbar med en ny skiva…

Hur som helst poserar Krunis på den nya bilden på ett instagramsoftat foto i lång page och leopardkavaj. Ser ut som tidig morgon, på väg hem från Hela livet var ett disco – på väg någon annan stans.

Jag älskar blicken. Pagen. Det superknäppa och det ambitiösa i att Krunis klär ut sig leokavaj.

Att en gammal indierock/poppunk/emosynthare som han gestaltar sig så androgynt, vågat vackert och lustigt kitschigt är nästan lika oväntat som att Petter skulle sporta högklackat.
Stilen är sextiotalsglamourös och jag föreställer mig att att Mick Jagger eller den här herren är förebilder:

 

JOHN-LENNON-68-2_1781144a

John Lennon 1968

 

Eller så är det så enkelt att frugan jobbar i modebranschen och får använda sin rockstar som sminkdocka.

Frågan är vad bilden vill säga om hur Krunis kommande skiva låter.

Jag sätter mina guldpengar på att det nya är elektroniskt, drömskt, luftigt, eftertänksamt och eskapistiskt.