Annah Björk

Kim Gordon och feminismens fallgropar

Det är internationella kvinnodagen och jag firar genom att skriva om hur Kim Gordon berättar den feministiska musikhistorien genom sina utmärkta memoarer Girl in a band.

Det yr en feministisk orkan över musikvärlden. På 90-talet hette rörelsen Riot Grrrrl och var alternativ och edgy. Nu är den istället så trendig att till och med inbitna manliga musiker över 40 anser sig tvungna att annektera och gotta sig i jämställdhet.

När Kim Gordon startade Sonic Youth tillsammans med sin pojkvän Thurston Moore 1981 var hon rent statistiskt en udda fågel. Hon var ”a girl in a band”. Inte popstjärna. Utan basist i ett rockband. Titeln på hennes memoarer Girl in a band syftar på frågan hon upprepade gånger fick då Sonic Youth åkte på sin första turné i Storbritannien: ”Hur är det att vara en tjej som spelar i ett band?” undrade journalisterna gång på gång. Det var 1980-tal och de engelska murvlarna kunde inte placera den amerikanska basisten i något fack – det förbryllade och skrämde dem. De ”gick hem och skrev elaka, sexistiska, åldersfixerade saker”, skriver Kim Gordon i boken.

I dag, i Sverige 8 mars 2015, klingar frågan de brittiska journalisterna vid en första anblick overkligt dum. Årets nyligen avverkade musikgalor har visat att är det någonting man är i ett band så är det just tjej. På P3 Guld var åtta av de nio prisade artisterna kvinnor. På Grammis dominerades de tunga priserna av kvinnliga pristagare. Den kanadensiska artisten Grimes publicerade en text i Elle om att vara kvinna, boss och musiker. I texten beskrev hon bland annat hur kvinnor placeras i fack, om de inte kan sexualiseras så infantiliseras de. När Kent arrangerade festivalen Kentfest på Ullevi förra sommaren var de det enda manliga bandet. Zara Larsson har blivit ett internationellt namn genom att posta raka feministiska budskap på sin twitter och Instagram… Stoppa mig innan tidningen fylls av en lista över konkreta exempel på hur mäktiga kvinnliga musiker blivit bara under de två sista åren.
För det var inte länge sedan man pratade i termer som tjejband (Hej Sahara Hotnights!) eller då kvinnliga musiker ifrågasattes då de åkte på turné fastän de hade barn.

Kim Gordon reflekterade över det redan på 80-talet och skrev om ”male bonding”, om hur män samlas kring en hobby eftersom de är så dåliga på att umgås på tu man hand. Att starta ett band var den perfekta ”male bondingen”.
Girl in a band beskriver Gordons resa genom manliga maktstrukturer och hur popvärlden på vägen faktiskt förändras.

Hon är ständigt närvarande i den relevanta musikscenen, ständigt cool. Hon verkade inte i den synligaste delen av riot grrrl-rörelsen, var aldrig konfrontativ mot allt och alla, som Kathleen Hannah eller Courtney Love.
Gordon har istället överlevt i branschen i över 30 år, troligtvis just tack vare sitt diplomatiska lugn. Men kanske har de nya tiderna som förändrat henne. Kanske är det turbulensen i hennes privatliv. För i Girl in a band är hon plötsligt lika benägen att lyfta fram kvinnliga musiker – ett tag spelade hon bara med kvinnor för att slippa att hamna i sexistiska situationer – som att prickskjuta på de hon anser är dåliga förebilder.
Gordon gör en poäng av att Spice Girls kidnappat uttrycket ”girl power” och hur hennes dotter Coco var den enda på dagis som inte kände till den brittiska tjejgruppen (”skapad av män, byggt på manliga idéer om schabloner”).
Hon döljer inte sitt förakt för Kurt Cobains änka Courtney Love. Kim och Kurt hade en nära relation, hon ömmade och oroade sig för honom. Kim producerade  Loves band Holes första album och kallar henne manupulativ. Hole gav ut sin skiva Live Through This fyra dagar efter Cobains självmord – ”bra PR” skriver Gordon sarkastiskt.
”Lana Del Rey vet inte ens vad feminism är, hon tror det betyder att kvinnor kan göra vad de vill, vilket i hennes värld lutar mot självdestruktivitet…” skriver Kim Gordon vidare i uppenbar affekt.
I efterhand har det framkommit att det handlar hur Gordon beskyddar Cobain och Loves dotter Frances Bean Cobain, nästan jämnårig med hennes egen Coco. Frances Bean twittrade upprört mot Lana efter att hon romantiserat döden i en intervju och sa ”Jag önskar jag redan var död”.
Men när en kvinna kritiserar en annan kvinna – blir det garanterat klickvänligt skvallerstoff. (Snacka om manliga maktstrukturer).
”Den stora frågan är varför folk är så förtjusta i kvinnliga catfights.” säger Kim Gordon i en intervju i amerikanska Huffington Post.
Och det är just det som är vår tids feministiska fallgrop, kvinnorörelsens moderna moment 22.
Det finns bevingade ord som säger att ”det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. Det är ett riktigt skitcitat, slår det mig när jag läser ”Girl in a band”. Inte för att det på något sätt kan vara dåligt för kvinnor att hålla varandra om ryggen, stötta, lyfta, rekrytera. Det är livsviktigt.
Men att skrämmas med skärselden för de kvinnor som inte första hand alltid hjälper alla andra kvinnor är ett lika stort hot mot jämställdhetsutvecklingen som det man kämpar mot. Att kvinnor alltid jämförs med varandra och ställs mot varandra är en del av konstruktionen.

Girl in a band är en odyssé över alternativkulturen i New York i slutet av förra decenniet. Och precis som Patti Smiths Just Kids är det en riktig sidvändare. För utöver feminismens och postpunkens historia skriver Kim Gordon också sin egen, djupt personliga. Berättelsen om tjejen som spelade bas i ett band som aldrig klättrade på några hitlistor men ändå är ett av världens viktigaste – Sonic Youth föddes på Manhattan där konst mötte musik. Deras kompromisslösa oljudsrock har influerat många. Hon som en dag stod där på scen och gjorde bandets sista spelning. Efter 27 år. Med sin nyblivna ex-make vid sin sida och sitt söndertrasade hjärta innanför blusen.
Girl in a band börjar där. I slutet. För Sonic Youth och för ett av rockvärldens mest ikoniska äktenskap. Han har träffat en ny kvinna och lämnat USA, band och barn för till England. Hon lever kvar i New York och i Massachussets med Coco. Kim Gordon skriver kärlekshistoriens bittra, fula, så allmängitligt klassiska slut medan hon ännu är mitt i det. Innan hon kan hantera ord kring honom utan att då och då fylla dem med bitterhet och en vilja att förminska och demonisera sin ex-man. ”Drogen som var hon hade fått honom till en tvångsmässig lögnare, till slut ville två av våra goda vänner inte längre hälsa på oss på grund av vad de kallade Thurstons ”mörker””.
Kim Gordon berättar om hans otrohet och om hur hon snokar reda på den i illa dolda mail och bilder i papperskorgen i hans laptop. Ett snörpligt slut på ett äktenskap.
Desto bättre i en bok.

Men allt det där är bara salt på steken. Kim Gordon har, med ett krossat hjärta som bensin övergett den övervakande, distansierade gudmodern och släppt fram ilskan. Den behövs för att slutligen riva populärkulturens patriarkala murar.

Det här är en text jag skrivit för Göteborgs-Postens kultursidor som är publicerad i dag, internationella kvinnodagen 8 mars.

Mitt liv som Riot Grrrl-halsband

Ja, nu har man gått och blivit ett smycke! Inte vilket smycke som helst utan ett halsband i sällskap av världens mest framstående riot grrrls – Courtney Love, Kathleen Hannah, Kim Gordon och många andra. Omåttligt mallig över detta, även om just mitt halsband ju är en personlig one shot.

De ascoola halsbanden kommer från bloggen Grrrlcollection och är skapade av Emilia Henriksson. Bloggen, som hon driver tillsammans med Malin Ringsby, skriver ”herstory” – någonting som jag själv försöker ägna det mesta av mitt skrivande åt. Att lyfta kvinnor inom musikindustrin, att skriva ut ett annat perspektiv än det klassiskt rockmanliga och att aktivt jobba för jämställdhet när det kommer till vilka det skrivs om och hur.
Jag är inte (längre) så ensam. Det är som om hela riot grrrl-rörelsen är tillbaka. Men i tiotalets form verkar hon utanför den smalare genren. Filmstjärnan Emma Watson håller feministiska tal i FN, P3 Guld prisade åta kvinnor och en man och och mainstreamartisten Zara Larsson tar alla tillfällen att tala om jämställdhet. Grrrlcollection är ett av flera initiativ som för ett korståg mot den snedskrivna kulturhistorien och samlar musik, film och konst skapande av riot grrrls. Skapelsen gör en liknande sak, Anna Charlotta Gunnarsson kommer fokusera sommarens Pop och politik åt att lyfta fram kvinnor ur i historien, precis som projektet Historiskan.

Jag chattade med Emilia Henriksson om Grrrlcollections smyckeskollektion.

Hej Emilia! Först, berätta vad Grrrlcollection är?
– En är en blogg om musik, film och konst skapade av riot grrrls. Vi samlar på allt från nittiotalets riot grrrl-rörelse samt ger plats åt de som vanligtvis inte syns i media och i historieböckerna. Vi brukar säga att vi skriver herstory.
Varför började ni göra egen merchendise?
– Vi älskar merch, och D.I.Y är en självklar del i riotgrrrlrörelsen. Malin har gjort våra tröjor och väskor. Jag gör smycken! Jag hade precis gjort ett Sorceress-halsband (en av karaktärerna i He-man) till min dotter och kom på att jag kunde göra fler halsband med kick-ass brudar.
 Hur har ni valt brudarna?
– Jag började med att göra några självklara riot grrrl-ikoner som Kathleen Hanna och Carrie Brownstein, nu får jag önskemål från våra följare så jag inspireras av dem, de har bra smak.
 Är fler på gång?
– Jag har gjort Courtney Love, JD Samson, M.I.A och Rosa Parks som jag inte lagt upp ännu. Jag kommer ocksp att lägga upp möjligheten att beställa custom made-halsband.
Om ni skulle göra en på en svensk artist – vem skulle det vara?
– Silvana Imam, hon är en klockren nutida riot grrrl.

Silvana Imam som halsbandsskiss.

Ni gör halsbanden för att finansiera ett webbtvprojekt om jag förstår det rätt?
– Ja, smyckena föddes ur det projektet, vars mål är att göra Grrrlcollection-tv.
Hur kommer ni utveckla merchen?
–  Det är jättekul att göra smycken och lite beroendeframkallande. Jag vill testa nya grejer, material och arbetssätt. Vi får se hur det utvecklar sig. När det kommer till våra tröjor och väskor så är fokus nu på att trycka upp ett gäng av de vi säljer i kampanjen. Malin trycker all vår merch för hand och vanligtvis hyr hon en lokal där hon gör det. Nästa vecka har vi preliminärbokat att köra lite tryckverkstad i hennes vardagsrum. Det ser jag fram emot.
Hur har produktionen av halsbanden gått till?
– Jag gör dem för hand i liten upplaga, så länge jag tycker att det är kul och så länge det finns ett intresse. Jag gjorde exempelvis enbart fem stycken Kathleen Hanna-halsband men de sålde slut på en gång så nu har jag gjort några till.
Jag tycker det finns en uppdaterad Riot Grrrl-rörelse i dag – kan du också se det?
– Absolut! I mina ögon har vi en stark riot grrrl-rörelse idag. Initiativ som Rättviseförmedlingen, Jämställdfestival, Femtastic, Equalizer, Ladyfest och nätverket Jag är musiker och kvinna tycker jag faller inom ramarna för vad riot grrrl står för. Jag vet inte om de själva kallar sig riot grrrls och egentligen är det inte det viktigast heller. Vi har en gemensamt mål, en jämställd kulturscen. Sedan finns det band som Solanas Cunts samt grupper som E-town grrrl gang och Sthlm grrrl gang som dessutom definierar sig som riot grrrls själva.
Vad har Grrrlcollection mer i pipen?
– Vi hoppas på att ro våra webb-tv-planer i land med avstamp i New York. Den 8 mars spelar vi skivor på Nalen klubb, Dolores Haze och Könsförrädare spelar live.

Original Riot Grrrl – Kathleen Hannah.

Här säljer Grrrlcollection sina smycken.

the soundtrack of girls life

 

 

I morgon söndag har den tredje säsongen av Girls premiär i USA, det är veckans största IH! I både ettan och tvåan har en svensk låt en avgörande roll i varsin scen. I säsong två är det Hannahs kväll på droger som urartar i en dans som får mig att vilja bli den partyknarkare jag aldrig varit (och aldrig kommer bli pga för gammal och klok). Med öronbedövande megahit från Icona Pop i huvudrollen.

Den första är Robyns Dancing on my own i scenen där Hannah och Marnie har ett förlösande disco i sovrummet efter att de varit ute på varsitt äventyr.

 

d7c8175f

 

I nya säsongen spelas enligt en intervju med seriens musikläggare Manish Raval på radio.com helt nya låtar. Artisterna på soundtracket ska vara Miguel, Beck, Jenny Lewis, Lily Allen och Christina Perri.

Allt låter fullständigt logiskt, och som jag uppfattat det är alla utom Becklåten orginallåtar skrivna för serien. Det är fett. Men är uppställningen inte lite…. trist?

Vi får se hur den utökas. Vi får även se hur väl ryktet från i somras stämmer, att Kim Gordon gästar serien med en roll.

Och den stora frågan kvarstår. Vilken blir årets svenska electrobomb som får explodera över en hel scen?

För två är en trend, right?

Valet är inte lika givet som i föregående säsonger. Om Lykke Li hade hunnit släppa sitt nya hade det varit en lågoddsare. Men det är fel timing. Så kanske Lune. Eller BBC-hypade systrarna Say Lou Lou. Frida Sundemo. Gärna Elliphant, The Knife eller Jenny Wilson. Eller varför inte minirapparen Young Lean?

Vem tror du?