Annah Björk

Surfar med hajar

Är sommaren slut? Jag har skrivit en bok i Berlin och haft lite lov i Los Angeles. Nu har jag massor härligt att fylla hösten med på bloggen. Men först måste vi prata om det lyckligaste som hänt denna sommar.

14017882_10157558138655019_681953495_n

Jag har surfat i LA! Wiii. Bucketlist, barndomsdröm, vildaste fantasi etc. Allt det där. (Med den här surferdejten aka min lärare).

14017939_10157558133780019_1157293431_n

Jag var helt Tomas Ledinsk och vaknade först av alla, pussade dem hejdå medan de sov. Jag överdriver inte när jag skriver att jag log hela tiden när jag drog på mig våtdräkten. Gick ut i morgondiset, kände hur luften redan var fuktig och len mot min kind när jag hoppade upp på min Venicecykel och trampade Marina del Rey-stranden fram för en surfdejt i morgondyningarna. Drömmar kan vara samma sak som verkligheten en kort stund.

14030814_10157558133950019_405757831_n

En säl hängde med oss bland vågorna. Två irriterade sjölejon skällde på varandra en liten bit bort. Och jag surfade. Visste att det var min grej att surfa, det har jag alltid vetat. I vattnet, i samma hastighet som vågorna sköljde timmarna sköljde lika evigt havet. Det kunde gått en dag, det kunde varit min första våg innan jag var klar för den morgonen. Men jag har bara börjat.

14017615_10157558133980019_408183866_n

Det enda jag var rädd för inför surfingen var hajar. När jag senare den eftermiddagen gick i havet och badade några hundra meter bort, simmade plötsligt två hajar bland mina ben. De var små, troligen barnhajar. Men ändå! HAJAR. Jag har, precis som alla andra 80-talister som är sett Hajen i för unga år och för många gånger, universums största hajskräck (och fascination). Är paniskt rädd för hajar när jag badar i viken i Gävle… Men när jag väl stod där, med hajarna snirklande simmandes decimeter i från mig ville jag bara jaga vidare efter dem. Följde dem förtjust fnittrande tills jag kom ut på djupare vatten och började tänka på att deras mamma kanske var i närheten. Då hade jag badat klart för den dagen.

14012215_10157558138540019_1856703893_n

När nere i bukten surfade jag med små hajar… Men det vara bara en av massa naturupplevelser denna stadsunge fick i denna enorma stad under Kalifornien-resan. De näst sötaste efter hajbebisarna var kolibris. Livs levande! Jag som bara trodde de fanns i Disneyfilmer.

14017922_10157558133655019_949155372_n

Men pyttefåglarna svärmade som pigga, busiga humlor i träden i en av trädgårdarna vi bodde i. Och en dag hade jag en alldeles tam liten vän som sällskap vid hotellpoolen.

14011949_10157558133305019_489668892_n

LA – sista dagen

Jo… jag har dragit mig för att skriva det här inlägget. För när bokstäverna träffar skärmen är det ett faktum att min Los Angeles-resa är slut. Att jag inte är där längre, utan hemma.
Men det låter så fånigt, det var ju en månad sedan jag landade i Stockholm igen. Men det är SÅ deppigt.
Sedan LA är borta har Stockholm förlorat hela sin glittrande kraft. Jag som alltid, mer eller mindre ljudligt, säger orden ”Jag är priviligerad som bor här” när mitt tåg/flyg/bil rullar in i/över Stockholm. Har varenda gång jag anläder påminnts om vilken tillhörighet jag känner med den här himla staden.
Nu, ingenting. Tomhet. Irritation över att ingenting, INGET, ens påminner det minsta gnuttigaste om Kalifornien. Jag skulle på en dejt med den LA:igaste stockholmaren jag känner och försökte få henne att avslöja var man tankar LA i Stockholm. Men det närmsta hon kommit drömstaden var nåt sjapp på Folkungagatan, men det var nog deras pastelliga inredning eller något sådant.

Jag inser att jag låter som en korkad tonåring när jag pratar om en vecka jag tillbringade i en stad långt hemifrån. Men jag är också medveten om att känslan av att komma hem till Stockholm inte längre finns där av så många anledningar.

När jag flyttade hit hade jag gått igenom mina första 20 år som en ailien utan att fatta. Inte förrän jag dödslycklig satt på Expressens nöjesredaktion med andrahandstvåa på Kungsklippan med utsikt över hustaken föll poletten ned. Jag hade bara varit på helt fel ställe i alla dessa år. Sedan dess har jag njutit av att höra hemma.

Eller, kanske inte lika mycket de senaste åren. Kanske för att jag inte är lika hungrig på stan längre. Ska inte kalla mig mätt men.
Och så har så många av mina vänner packat, tackat för sig och gett sig av.

Varning för tönt igen. Men när vi låg på en blåsig strand utanför Malibu, min kille och jag, en av alla de där magiska dagarna. Han, trulig i uppdragen luvtröja och svarta jeans. Jag i karamellfärgad bikini, insupande varenda Stilla Havs-vind som kylde min bara kropp.

Då sa jag: ”Jag tror jag är här i från. Jag här hemma här.”
Antar att han suckade stort inombords. Hörde inte för havet dånade och bergen bakom oss var helt vilda och i horisonten låg popkulturens huvudstad så det var inte så långt borta att känna sig hemma.
Men jag ville typ bara bli bortglömd och lämnad där. (Fast att mina barn också var det dårå)
Så jag skulle smälta in och bli en del av den där stadens vardag.

Men vi hoppade in i bilen igen och kramade ur de sista dropparna av vår resa.

 

Jag shoppade butikerna på Melrose helt tomma. Neonfärgade kjolar för 100 spänn. Hittade äntligen plastryggsäcken ur mina drömmar. Köpte på mig massor av pastellig hårfärg på Manic Panic. Little Twin Stars-tröja på Japan-LA och så vidare.

Det bästa var när jag kom på att jag har ett band och då kan man köpa kläder och motivera sig själv genom att högt säga ”scenkläder” när man vill ha typ en body med luva. Ganska svårburet annars vid dagishämtning eller vid fotbollsplan eller på Konsum. Min kille köpte en overall på American Vintage. Har aldrig varit så kär.

Jag klädde mig i revj och gick ut i Down Town-natten. Dock hade jag inget leg (obs kära fellow journalister att press-leg ej räknas som internationellt ID, blev nekad flera gånger i New York också tidigare i år). Så jag kom inte in någonstans.

Åt en sista sorglig lunch, blev varnad att det var kött i min killes Quiche Lorraine <3. Sen lämnade vi cabben och åkte vi hem. Och nu sitter jag här i köket i min närförort och känner mig som den där Markus Krunegård-låten och som E.T och räknar på hur jag ska kunna komma hem igen.

LA – Dag 3

Vaknade av vågorna utanför vårt Venice-hotell. Så ska man alltid vakna.

Klockan var väl 05.30 eller något liknande när vi gick ut och sprang och gick och spanade på surfarskolor på beachen. Jag lekte Mitch Buchannon från en av mina favoritserier ur ungdomen, Baywatch. På Venice ser allt ut exakt som Baywatch. Livräddartornen, de gula livräddarbilarna, de röda livräddarbojarna, livräddarna. Nästan så att man hör themesongen I’m always here spelas över sandstranden.

Det är en av orsakerna till att jag är så kär i Los Angeles. Allt är som en tv-serie, en låt, ett skivomslag, en musikvideo. Från att en stadsdel heter Beverly Hills till det alldeles förtrollande ljuset. Eller 70-talsmusikervibbarna i Topanga. LA är popkulturen i kvadrat. Nöjesvärldens urmoder. Och jag som är fullständigt nerträskad och förälskad i just amerikansk populärkultur är förstås på hemma plan i denna drömmarnas stad. Så är det.

Vi åt frukost på Gjelina på Abbot Kinney Blvd, som är Venices hippaste och nytrendigaste gata. Skitfin restaurang, men vi ville sitta ute eftersom vi är svenskar och det är vad man vill när man kommer utomlands. Fint att det fanns en öppen eld att värma sig vid. En av de andra magiska sakerna med LA är maten. Veganskt och vegetariskt är nästan vanligare än kött. Det finns smootihies och juicer på så många olika knasiga grönsaksingidienser att jag inte ens kunnat hitta på dem i min egen fantasi. Här en avokadosmoothie. Veg är så grundläggande i det Los Angeleska köket att en servitris varnade för köttinnehåll när M beställde en Quiche Lorraine. I love it.

Jag tog på silverkjolen och mötte upp med foto-Susanne igen, så kunde lilla arbetsdagen börja.

(Foto Susanne Kindt-Wollam)

 Den här gången för för att intervjua världsomseglande dj:n Anna Korsgren. Vi fortsatte dagens tema att dricka gröna smoothies – den här gången på veganska Café Gratitude.

Jag avslutade dagen med häng hemma hos Ellinor Olovsdotter, mer känd under sitt artistnamn Elliphant. Det eh… ösregnade utanför. Jag satt uppkrupen i hennes amerikanskt gigantiska soffa medan hon stod i dörröppningen och rökte. Elli hade varit uppe sedan klockan 03 för att spela in en video. Jag sedan 03 för att… för att det var tiden jag vaknade hela veckan. Så vi var på ett slags samma nivå.

Endless summer

Det yr snöflingor utanför fönstret men jag bryr mig inte för mitt sikte är inställt på det här.

Jag åker alldeles strax till Los Angeles och det är så drömmigt att jag inte vågar nypa mig i armen. Jag tänkte göra en sån här lökig turnédagbok – så kommande vecka tas bloggen över av Vad e det för mode i LA (#VadedetförmodeiLA).
Resan är mycket schizad och går ut på leva life, bestiga berg, lajva Venice-skejtare, dricka hälsojuice, hänga vid Melroce Place-pool, åka bil i färgglad bikini, hänga i musikstudior, träffa en och annan popstar, lajva Lana De Rey i olika videor, gå i Rebecca och Fiona och Little Jinders stylist Tommie X’s shoppingfotspår, rita hjärtan i sanden, lajva 70-talsmusiker i Topanga och ha någon spelning med mitt band (ha!).
Tyvärr inte åka på Coachella.
Men sen kom det här pressmeddelandet i går:

 Lana Del Reys USA-turné blev just ännu bättre. För hon får sällskap av universums bästa Grimes. Nej jag kan inte ta in det. Hjärtat sprängs. Så mycket stil, smak, mörker, dröm, verklighet och female power på en och samma kväll. Sedan innan var det klart att Courney Love gör Lana sällskap på de senare datumen. Det fick mig att tänka på när Love kommenterade Lanas cover på Nirvanas låt Heart-Shaped Box så här:
”You do know the song is about my vagina, right? ‘Throw down your umbilical noose so i can climb right back,’ umm. On top of which some of the lyrics about my vagina I contributed. So umm next time you sing it, think about my vagina will you? lol xc. You are gorgeous and very talented. It was all in good humor, love. It is true, however.”
Det var skoj.

Ja, som alla (SÄRSKILT DU ÄLSKLING♡) ser ligger turnén lagom till min födelsedag. Den fortsätter till Europa, men hittills utan support. Och hittills utan Sverige-datum. Way Out West? Please? Hela trion tack.