Annah Björk

Om detta må ni berätta

Mina ben vek sig under mig i min långklänning och jag satte mig för att inte svimma. Fick inte fram ett ljud. Jag hade just sett bilder på drunknade barn i min Facebook-feed för första gången. En flicka i min egen sons ålder och en liten pojke som var så där liten som min yngsta var alldeles nyss.

AFP / OZAN KOSEOZAN KOSE/AFP/Getty Images
AFP / OZAN KOSEOZAN KOSE/AFP/Getty Images

Döda, kalla. Helt plötsligt, rakt upp i ansiktet på mig.

Jag skulle just stiga på planet hem från en semestervecka på Sardinien. De döda barnen hade drunknat tillsammans med hundratals andra i exakt samma hav som låg så vidunderligt blått och vackert runt italienska ön.

Inte särskilt långt ifrån oss ens.

Några dagar senare kom bilden på Alan Kurdi och det gjorde lika ont att se men chocken var inte lika överväldigande den här gången.

Bildposterna gjorde mig arg. Jag behövde inte se de döda barnen, jag förstod mycket väl att det hände ändå.

Det gjorde jag. Men bilderna bleknade aldrig, så som siffrorna.

Och några månader senare stod jag inte ut med att bara höra om hur människor drunknade i hundratal, vecka ut och vecka in.

Jag kastade skygglapparna och nu jag kan aldrig dra på dem igen.

FullSizeRender-6-680x759

Jag åkte till Lesbos för att arbeta med att ta emot flyktingbåtarna så säkert och bra som möjligt och hitta de som inte kommit i land i närheten av civilisationen. Ytterligare någon månad senare jag åkte till Turkiet för att jobba därifrån. Och till Tyskland. Allt jag såg, allt jag förstod tänker jag berätta om för alla som tror att livet kan pågå som vanligt medan det bara slutar för andra.

Sedan 2014 har 9 548 människor dött under sin flykt över Medelhavet. En siffra som vi alla ska skämmas över, för det har skett i onödan.

Med vår vetskap.

Bakom exakt varje tal i den siffran finns en människa. Ett skolbarn som vill lära sig räkna, en bebis som är knubbig, en mamma, en pappa, en tonårig fotbollsspelare som inte längre har varken hem eller föräldrar.

 

A German rescuer from the humanitarian organisation Sea-Watch holds a drowned migrant baby, off the Libyan cost May 27, 2016. Christian Buettner/Eikon Nord GmbH Germany/Handout via REUTERS
Foto: Christian Buettner/Eikon Nord GmbH Germany/Handout via REUTERS

I går postade jag den här bilden på en död baby i en hjälparbetares armar. Den lilla var en av de upp till 1 000 personer som dog på vägen mellan Libyen och Italien förra veckan.

Den sliter sönder hjärtat, jag bara gråter. Det är den vidrigaste bilden man kan tänka sig. Men den är inte i närheten av så vidrig som döden på Medelhavet är.

Och nej, bebisens anhöriga har inte medgivit till att den ska publiceras, det är jag ganska säker på. De lever troligen inte ens längre, eftersom barnet hittades flytandes mitt på havet där båten sjunkit.

Alan Kurdis pappa hann inte heller godkänna att hans son fick symbolisera hela situationen som tog hela hans familj i från honom. Men Kurdi blev en liten hjälte. För jag vet inte hur många miljoner kronor uppvaknandet av hans lilla kropp på Bodrums strand har dragit in. Eller hur många organisationer som startats efter den kallduschen. Men det är många. Och jag vet med säkerhet att antalet volontärarbetare som, liksom jag, för alltid fått fullständigt nog av att vara en del av EU som inte gör någonting, det är enormt.

Min Facebook-feed är numera helt vedervärdig. Ni skulle bara veta vad det postas för bilder i några av de irakiska och syriska grupper jag följer. Barn som blivit bombade ser inte lika fridfulla ut som bebisen i armarna på frivilligarbetaren.

Men de postas för att det är den ondskefulla verkligheten. För att ingen ska ge upp kampen för att de här barnen och människorna ska ha rätt till ett liv som de kan leva.

Av alla de drabbade anhöriga jag träffat. Pappan som förlorade sina tre barn och sin fru, mannen som saknar sin bror, han som såg sin kusin och bästa vän frysa ihjäl i vattnet på Egeiska havet. Alla de vill att vi ska berätta deras historia, ge deras förlorade upprättelse.

De vill ha en röst.

Det strålar en stjärna över Egeiska havet

12431190_10156591682975019_1471105690_n

Gläns över sjö och strand, stjärna ur fjärran.

Vi sjöng så nästan varje natt när vi körde längs kustremsan på södra Lesbos. Vi sjöng sången för att det strålade så många stjärnor där över det svarta havet varje natt. För att det var december och det inte gick att mota bort tanken på det där lilla jesusbarnet i den kalla natten för 2015 år sedan. Jag som inte ens tror på Gud, jag är varken döpt, konfirmerad eller med i svenska kyrkan. Men jag kan väl historien om Jesusbarnet. Flyktingbarnet.

Och alla de där emoklingande, dovt stämningsfulla psalmerna vi alltid sjunger när det snart är jul. De får mig att tänka på alla dagens jesubarn i armarna på sin mödrar ute på vattnet. I skogarna vid Turkiets kustband, i väntan på en båt över till EU. De små inbäddade i filtar i lägren som inte fyller kraven på mänsklig standard, om man inte räknar den medmänskliga, den mellanmänskliga. Den finns i överflöd. Men den räcker inte när murar byggs, när ID-kontroller ger kalla handen, när de inte har någonstans att ta vägen och skydd.

Det är julaftons kväll och jag ser ut genom fönstret till lägenheten. Ser en himmel som är stjärnklar och tänker att det är samma stjärnor som ser så ensamma ut när de tindrar över Medelhavet med Turkiet som nedsläckt fond. Jag skriver några rader om den musik som brukar engagera mig så djupt. Men det är svårt. Det är svårt att återvända, att släppa nätterna när jag vet vad som händer där ute. Tidigare under dagen har jag varit på ett Berlinskt spa som har likheter med ett rejv. Min kropp har blivit masserad i en timme och när jag tyngdlöst flyter runt i en enorm, mörk saltvattenspool, andas jag ut för första gången sedan vi kom hem.

Men under natten kommer det meddelanden om en båt som behöver assistans där ute under stjärnorna som ser så ensamma ut. En båt som färdas mot något som ska vara frihet. Vi passar vidare det till en kontakt på Lesbos. Men jag kan inte somna.

12435796_10156591687575019_1430964709_n

Jag kommer snart gå till sängs i ett hus där vi från vår säng ser hela stjärnhimlen breda ut sig över Östersjön. Månen lyser alltid upp en gata i vitt sken. Den står annorlunda här än vid gränsen mellan den grekiska ö-världen och Turkiet. Natten är kallare i norr, men den verkar inte lika mörk.

Vi bestämmer oss för att ge oss och varandra en resa tillbaka istället för julklappar. Sen ska vi hem igen. Men vi ska tillbaka.

Och jag ska fortsätta sjunga att stjärnan. Den leder ej bort, men hem.

 

Vi är i det här tillsammans

Min resa till Lesbos började här. Var börjar din?

12336318_10153364990326298_767175923_n-2

Här, i ett skypesamtal från vår nya lägenhet i Berlin. Jag hade just skrivit klart en artikel om Little Jinder. Mattias hade tjafsat med något elbolag på telefon på tyska. Vi pratade med Damian från I AM YOU, det pirrade och mina frågor kom i 10 000-tal. Han berättade. Vi hade bestämt oss, vi ville bara åka. Samtidigt övervägde vi alla tänkbara risker. Ingen av oss hade tidigare gjort något liknande.

Jag minns hur jag superfånigt målade naglarna helt rituellt kvällen innan vi åkte. En tanke om att ”det här är sista gången”. Inte sista gången som i att något skulle hända mig. Utan sista gången som i sista gången jag tycker det är livsviktigt med skönhetsprodukter, smink, mode och pop. Supertöntigt.

Jag visste att resan skulle förändra mig.

Nu är jag hemma. Jag tycker fortfarande det går bra att sminka. Men meningslösheten i det mesta är överväldigande. Jag måste fortsätta det här. Resan till Lesbos var bara början, en dörr jag öppnade. För mig finns ingen återvändo, det finns bara en väg fram och den går jag från och med nu utan skygglappar.

12348448_10156535164280019_1434947482_n

Jag är så glad och tacksam för att ni läst och för alla vackra mess, mail och meddelanden ni skickat. Er uppmuntran värmer och stärker. Men vet ni vad? Vi kan alla göra någonting. Det är liksom dags att välja och våga att se. Allt annat är faktiskt trams.

Jag skrev innan lite ursäktande jag inte är läkare eller så. Och läkarna på plats, de var naturligtvis ovärderliga när det väl gäller. Men alla andra: Akira, dansare och dj. Sebastian, turnéledare. Emma, student. Damian, artist. Jag själv, popkulturjournalist och småbarnsmamma. Vi behövdes nästan mer. Vi gjorde och gör skillnad, varje timme. Och vi var där. Istället för här.

hearts

Det här är meddelanden i en Whatsapp-chat från passagerarna i en båt, efter att vi tagit emot dem.

Nu utmanar jag alla som vill den här världen något bättre att öppna ögonen. Ta en vecka och lägg den på att hjälpa, se och sprida kunskap. Ta tjänstledigt, skippa att göra den där reklamfilmen just den här veckan, lägg en veckas semester på att hjälpa några av de som desperat behöver dig. Och alla chefer – ja, jag pratar med DIG – erbjud alla dina anställda en extra vecka betald semester om de lägger den på att volontärarbeta.

På Lesbos. Chios. Samos. I Athen. Vid Ideomeni. Calais. Izmir.

Vi är i det här tillsammans. Oavsett vi vill eller inte.

I går kontaktades jag av Fathima, en läkare som kom med båten som drev i land efter sex timmar på havet. Vi kom varandra nära, blev vänner där i väntan på bussen. Fast hon flytt ett helt sönderbombat hem i en stad i skräck, så hade hon hade svårt att identifiera sig som en flykting i nöd. Precis så som du och jag skulle ha reagerat om vi plötsligt tvingades på flykt. Fathima var i Athen när hon skrev, hon hade klarat dygnen i Moria. De sista orden i hennes sitt mail var:
”I wish one day to see you again and helping the refugees together”

Sörj inte – organisera er

Skärmavbild 2015-12-11 kl. 12.05.03

MATTIAS: Jag får plötsligt meddelanden på arabiska. Google Translate gör ett dåligt jobb, men jag lyckas förstå att meddelandena handlar om koordinater, telefonnummer och varningar. Jag inser att jag är intaggad som del av en konversation mellan flyktingar som klarat resan och de som snart ska lämna stränderna i Turkiet. En känsla av samhörighet i hjärtat när jag förstår delar av innebörden och känner igen geografin, tipsen, erfarenheterna. Flyktingarna organiserar sig. Hjälper varandra. Det gör resan mindre riskfylld och oddsen något bättre.

Vädret är sämre, och jag ser till att ha ännu bättre koll på skärmen med vår Whatsappgrupp som koordinerar båtmottagandet, läkarna, bussarna. Det är ett system nu, ett digitalt processtöd. Volontärerna organiserar sig allt bättre, vi synkroniserar med UNHCR, med kustbevakningen, med lägren på ön. Vi har organiserat oss.

När SvD granskar det svenska flyktingmottagandet, står det klart att de rikaste kommunerna är de som tar emot lägst antal flyktingar per capita. Sverige är till ytan EUs tredje största land, mer än tio gånger så stort som Danmark. I Malmö är det fullt på flyktingboenden, men Göteborgs Posten rapporterar om att det finns massor med plats på ett transitboende i Göteborg. Det tar lika lång tid att transportera flyktingar med tåg mellan Malmö och Göteborg som det tar att köra den plågade Fiatbussen bergsvägarna mellan Lesbos norra kust till flyktinglägren söderut. Jag tror på staten, jag tror på de offentliga institutionerna, men det offentliga kanske inte räcker?

Jag lämnade mina stövlar kvar på Moria. Dom kommer passa perfekt på flyktingar med storlek 46. Mina andra skor slänger jag på Arlanda, de är förstörda av salt och berg. Min telefon är sönder. Min telefonräkning är femsiffrig. Jag sluddrar av trötthet. Jag vill bara tillbaka, men måste jobba. I ett konferensrum i Lysekil.

Vi är inte dom vi var när vi åkte ner. Men vi är precis som du, och du är precis som Amin, Redhwan, Fares, Fatima och dom andra på stränderna. Alla kan göra det här. Sörj inte, allt är inte kört, det går att förändra. Tack för att ni har läst. Organisera er.

IMG_4975 kopia

Bebisarna har inga flytvästar

12366901_10156534743410019_1448922844_n

ANNAH: Den här lilla flickan är inte ett år gammal än. Jag bar henne när hennes mamma inte orkade längre. Efter en stund kom mamman fram och viftade med en napp. Hon satte den upprört under min näsa. Den starkaste stank av bensin jag någonsin känt. På en bebisflickas napp.

Jag blev helt snurrig av ondskan som måste ligga bakom. Jag och flickans mamma kunde inte prata så bra med varandra. Hon var från Afghanistan och jag från Göteborg.

Men som jag förstod det på vår kroppspråkskonversation hade smugglarna på båten doppat nappen i bensin medvetet. För att få bebisen att sova tyst eller för att kräva mer pengar av familjen. Vilket det än var…

När det gäller barnen på Lesbos skapade jag mig genast en barriär av realism framför det verkliga känslolivet. Det räckte att se en familj med barn i mina egna barns ålder komma gåendes längs vägen för att mitt hjärta skulle knyta sig till en krampande boll. Så jag bestämde mig för att tänka på barnen bara där och då. Leka med dem som jag leker med mina barns kompisar, förstå vad de tänkte precis när de klivit av en båt eller när de åkte bil genom vackra hamnstaden Mytilini första gången. Det fungerade bra.

12386681_10156534744790019_1548287163_n

Och under vår vecka mådde alla som steg iland efter omständigheterna bra. Ingen behövde akut läkarvård. Ingen båt kapsejsade, inte på grekiskt vatten. Men varje gång de klev i land från de här illegala båtresorna de tvingas ta, eftersom det inte finns ett tryggt och legalt sätt att resa in i EU. Varje gång jag ser en sådan här fruktansvärd bild dyker det automatiskt upp en tanke i mitt huvud. Skräckmeningarna:

”Spädbarnen, bebisarna. De har inga flytvästar. De ligger i sina mammors famnar på båten. Men de har inga flytvästar.”

Den här går ut till papporna, bröderna, mor/farfäderna

ANNAH: Redhwan talar ingen engelska. Han har just klivit i land ur en gummibåt på Lesbos, klockan är 01.45. Vi hittar en man som kan tolka. Redhwan berättar för mig att hans gravida fru Rewa och fyra barn skjutsats i väg direkt till lägret Kara Tepe, för syriska familjer. Han är väldigt orolig för sin fru och jag undrar hur långt gången graviditeten är.

– Hon är i nionde månaden, beräknat födelsedatum är den 12 december. Men det är vårt femte barn, så det kommer säkert tidigare, säger han sammanbitet.

Sen berättar Redhwan att Rewa börjat blöda innan de lämnade Turkiet. Han är lugn, men väldigt orolig och vill åka till henne. Jag väntar otåligt på att det ska komma en bil med plats för honom, eftersom han i ett stort och konventionsbrytande misstag blivit separerad från familjen precis när de klivit i land på stranden.

12336299_10156529689745019_1943053434_n

Han visar mig den här bilden på hela familjen, han har den i sin telefon. Just innan de klev på båten i Turkiet kvällen innan. Jag ringer en brittisk läkare som snabbt åker till Kara Tepe för att se hur Redhwans fru mår. Det visar sig att hon ligger med värkar. Snart kommer två norska barnmorskor och efter att jag förklarat situationen kör de Redhwan till sin fru. De återförenas.

Redhwan är bara en av alla kärleksfulla pappor, morfäder och bröder jag träffat under de här nätterna på Lesbos. Känslomässigt är det lätt att fastna vid barnen som är med om den här mardrömmen. Deras blöta små fötter som snabbt måste få torra strumpor. Deras gråt, deras förvirring, deras onaturliga lugn och men också deras närhet till skratt när de väl kommit i land. Eller att känna med mammorna, som tvingats sätta sig i en platsbåt med sitt spädbarn i knät och ge sig ut på en horribel resa mot ett ovisst mål.

Men när jag skulle lägga mig efter den här långa natten var det bilderna av männen som inte lämnade mig i fred.

12358040_10156529714490019_1248473267_n

Kocken Amin som visade mig bilder i sin mobil i väntan på skjuts till Moria. I kockklädsel, en bild på hans mamma som ung, en bild på hans häst. Innan vi sa hejdå, lycka till vid portarna till den nedlagda anstalten som lägret är inrättat i, tog han av sig sitt armband och tryckte det i min hand.

Och nere i hamnen, enligt klockan var det säkert snart lunchtid. Jag gick förbi fyra män på ett café. En grät så att han skakade, en av de andra la armen om honom. Då kände jag igen dem. De vinkade! Det var pojken Leifs pappa och morbror (tror jag han var). Leif med böckerna. Familjen som jag bara några nätter tidigare kramat, lugnat och tagit in i bilen för att köra till Moria, blöta, chockade och kalla.

12358267_10156529687105019_1583320245_n

Vi skrattade tillsammans och så förevigade de stunden med en härlig selfie (man har varit med på många selfies senaste veckan kan jag berätta).

12358004_10156529683710019_938431360_n

När vi vinkat hejdå satte jag mig ned på närmsta trottoarkant. Grät så jag skakade.

Nu hoppas jag innerligt att de får fortsätta sin resa, ta sig över gränser och till slut landa i säkerhet. Så vi kan ses på ett café och kan ta en tredje bild. Kanske i Stockholm.

Det finns hopp i Moria

12355168_10156526604945019_958527739_n

MATTIAS: Moria. Alla som kan Tolkien och Sagan om Ringen vet vad namnet symboliserar, och kan bara skaka på huvudet inför att Lesbos största flyktingläger har samma namn som den underjordiska staden. Men det är kanske ingen slump. Moria har nämligen varit ett fängelse. Taggtråden, vakttornen och den övriga layouten på stället skriker mer fångläger än en plats för flyktingar att vänta på att få rätt stämpel i rätt dokument.

Jag och Annah har fått äran att arbeta med de som sliter i den del av Moria som tar emot familjer när de klarat färden över Medelhavet. Rebecca, Peter, Akira, Cyril och alla andra är inget annat än hjältar. Punkt slut. De sätter sin mentala hälsa på spel för att hjälpa flyktingarna som iskalla, blöta, hjälplösa kommer dit mitt i natten. De har mycket begränsat stöd av den grekiska polisen som egentligen ska sköta lägret. De är ofta underbemannade och har för lite av allt. De gör det repetitiva, nötande, arbetet. Natt efter natt. Vi som åker runt och hjälper till på stränderna har också ett tungt arbete, men det är peanuts mot deras insats.

Vi har beskrivit vår första natt i Moria tidigare. Det är först nu, efter lite tid, som vi helt och hållet förstår den enorma skillnad som I AM YOUs volontärer gör för familjerna. Vi fullständigt öser dit människor – i egna minibussar eller med UNHCRs större transporter. Dygn efter dygn. Dom säger aldrig stopp, gnäller aldrig, koordinerar läkare samtidigt som de ser till att barnen får nya strumpor och skor.

Jag känner att jag vill skriva (igen) att någon annan borde driva ett sånt här läger, att volontärer inte kan vara ansvariga. Men jag vet inte. Jag tror inte jag skulle vara lika trygg som när Rebecca och I AM YOU håller i planering och genomförande uppe på Morias höjder.

För Moria på Lesbos ligger inte under jord. Det ligger på en kulle, nästan ett berg. Och jag vet varför man vill stanna kvar trots att man gjort sina timmar. När nattpasset blir dagpass är det där man ser solen gå upp först. Man får se det tillsammans med flyktingarna man hjälpt, se dom gå ut genom grinden mot registreringen. I nya kläder, med mat i magen, rakare i ryggen och med känslan av att det finns några i Europa som vill vara deras medmänniskor.

12246976_1022060511169010_4181391259715990631_n

Tusentals båtar på våra axlar

ANNAH: Ledsen för tystnaden. Men vi har inte haft en endaste minut över de senaste dagarna. Vi har jobbat 20 timmar om dygnet. När vi varit på väg hem för att sova ett par timmar har det dykt upp en ny båt. När vi tänkt åka och äta har vi sett en prick i havet, en båt som varit på väg helt fel. Eller så har det glimtat till en orange flytväst i fjärran, när vi följt den… ett 70-tal iskalla och genomblöta människor.

12355077_10156523837300019_3155875_n

Jag visste inte hur den här resan skulle vara innan jag åkte. Men jag visste att vi skulle jobba tillsammans med organisationen I AM YOU, som sköter lägret Moria på Lesbos. Vi skulle jobba i skift, kanske ta två skift på varandra. Hjälpa till att ge flyktingarna där mat, torra kläder, filtar att värma sig med, någon att prata med, läkarhjälp om de behöver, identifiera de få som kan sova under tak (fortfarande utan värme eller ljus, ofta direkt på golvet), se till att det inte blir bråk i de spända köerna till registreringen…

Men den där posten på Facebook om en båt som kommit in mitt i natten, vår första natt förändrade allt och placerade mig och Mattias i mitten av ett nytt mönster, ett avgörande skifte på ön.

Tidigare har nästan alla båtar kommit till den norra sidan av Lesbos, till Skala Sykaminea och Oxy. Där finns sedan månader tillbaka jättebra hjälp. Volontärorganisationer som har satt upp rent mysiga transitläger som är båtflyktingarnas första anhalt där de får torra kläder, läkarhjälp och det de behöver innan de åker vidare till Moria för registrering. Där finns livräddarteam och mycket rutinerat folk.

Plötsligt slutade båtarna komma där. Det sammanföll med EU och Turkiets överenskommelse tidigare i veckan och en gissning är att smugglarna som ordnar båtresorna inte längre kunde köra över sundet just där. De bytte plats, till en längre och farligare resa.

Efter den där första natten började vi patrullera vägen längs flygplatsen nattetid. Damian, Emma, Igor, Mattias och jag. Ett fåtal andra volontärer dök upp då och då. Varje natt kom fler och fler överfulla båtar med förtvivlade, vettskrämda och chockade människor till stranden på den södra sidan av ön där vi var stationerade.

12336414_10156523837310019_1423006485_n

Jag och Mattias började se mönster, försökte läsa tecken och lägga ihop pusslet av de små delar vi hade. Genom att prata med de iskalla flyktingar vi körde från stranden till lägret fick vi ledtrådar till vad som hände. Deras egen kommunikation genom chattar i Whatsapp hjälte oss. Men vi var ändå hela tiden steget efter.

När vi trodde vi visste vart båtarna anlände, stötte vi på en ny, på ett helt nytt ställe. En tidig morgon körde vi en ny väg längs Mytilinis hamnkvarter när vi anade att något inte stod rätt till längre fram. Långt nere i en bergsreva stod 50 flyktingar, de allra flesta barn. Jag kastade mig ner till dem, med de få blänkande emergencyfiltar vi hade i bilen med mig. De var från Afghanistan och flera av dem skakade fast solen gått upp. De var blöta upp till midjan och kalla som snö. Jag frågade om båten tagit in vatten och de berättade att den golvet på den fyllts redan vid avresan i Turkiet, fyra timmar tidigare. Det var tio grader ute den natten de färdades genom havet. En tvåårig pojke hade feber och stirrade rakt ut. En gammal dam, likblek i ansiktet, hostade plågat och hennes barnbarn berättade att hon haft influensa i en vecka.

12358498_10156523837305019_26865274_n

Samma morgon hittade vi två ännu längre norr ut 100 afghaner, syrier och pakistanier som kommit med båtar där ingen sett dem. De starkaste av dem, unga män, hade tagit sig upp för berget och ut på vägen, så vi kunde lokalisera dem och försöka få en buss att hämta upp dem. Efter 20 minuter kom en volontär från Mercy International. Och ytterligare tio minuter senare en buss från UNHCR som kunde köra de flesta av dem till Moria. Innan dess, bara vi två. Precis som vid de flesta båtmottagningarna vi var på.

12351020_10156523813750019_249033729_n

Innan vi åkte hem och sov den dagen tog vi en sista sväng. Längst bort. En omhändertagen familj med ett spädbarn fick bananer av en volontär och UNHCR-representanten Carol. Vi bytte nummer med henne, när en grekisk man signalerade till mig. ”Babies” sa han gång på gång och pekade läns med kustremsan, där ingen väg gick. Jag sprang ner, hittade ingen. Mattias kom efter och vi hittade blöta flytvästar i en kaosig hög, men inga människor. Plötsligt hörde vi röster. Vi klättrade upp för berget, in genom skogen och tillslut ut på vägen. Där gick hela sällskapet från båten. Vi kollade så alla var okej, sa åt dem att fortsätta gå ner mot parkeringen, så att en buss kunde hämta upp dem. Sen åkte vi vidare längs kusten. Vi testade att köra ner längs en grusväg, långt ner till vattnet. Och där. En båt till.

Jag fick svindel av tanken på att det bara kommer båtar, på helt otillgänliga platser, som ingen vet om.

Våra volontärkollegor hade gått och lagt sig, klockan var efter lunchtid och vi hade jobbat hela natten. Vi fick inte tag på någon. På väg ner mot havet försvann mottagningen på mobiltelefonen.

12358066_10156523813710019_1113389091_n

Där nere bland stenarna var en kvinna som svimmat och kräkts av chocken. En 15-årig flicka som också var i chock. Två bebisar som bara var en månad. Massor av barn. En ensam 15-årig pojke som gått från Pakistan, han hade ingen han var på väg till. Han var bara på väg bort.
12319573_10156523837320019_1715461944_n
Deras gummibåt hade börjat läcka ut luft på ena sidan när de var ute till havs, de fick trängas på den andra sidan för att den inte skulle sjunka. När de närmade sig land slutade motorn fungera, och de började driva. Efter sex timmar kunde de gå i land på den här avlägsna stenstrandkanten, långt från närmsta väg.

Vi fick upp alla till vägen, efter att vi haft en läkare på telefon som instruerat hur vi skulle ta hand om den chockade kvinnan, som började må bättre.

Men igen. Bara jag och Mattias. En popkulturjournalist och en entrepenör inom analys och strategi. Med nästan inga timmars sömn de senaste dygnen. Inga utbildade, inga proffs, inga sjukvårdare, inga stora globala hjälporganisationer.

lesbosannah1

Det var ren tur att vi hade fått numret till Carol på UNHCR bara någon timme tidigare. När lyckades hitta mobiltäckning kunde vi kontakta henne på Whatsapp och hon ordnade så en buss kom. Efter två timmars väntan. Men det var vi som var otåliga, båtflyktingarna var lite oroliga men allra mest väldigt tacksamma och lugna.

12348674_10156523813700019_641741768_n

Nästa dag kom en grupp som strandat ännu längre bort längskustremsan. Jag och Mattias bestämde oss för att följa stranden på udden och se om vi hittade fler landningsställen. Och överallt låg flytvästar i högar.

12355308_10156523813745019_1399531617_n

Tillslut kom vi inte längre. Då klättrade vi upp för berget. Lösa stenar, hundratals meter och branta klippväggar. Jag, som är duktig på att klättra, hade svårt att klara det. Hur kan en gravid, gammal eller ett barn ta sig upp här? Omöjligt. Men där uppe låg barnflytvästar, fortfarande fuktiga. Här har de tagit sig upp efter den farliga resan. Och vi hade ingen aning. Har sällan varit så arg som när vi traskade tillbaka genom bergen.

12325198_10156523813725019_1165401772_n

Nere vid flygplatsstranden samlades fler och fler volontärer under veckan. Varje dag ökade antalet båtar, de landsteg med allt större geografisk och tidsmässig spridning. Jag och Mattias jagade metodiskt fakta och försökte ge dem till de som är kvar på ön, till UNHCR. Men det går inte att beskriva känslan av att det här hänger på oss två, på de få men helt fantastiska volontärer som är ute hela nätterna och bistår med det lilla de kan, på minimala välgörenhetsorganisationer.

När bomberna fortsätter falla över oskyldiga människors liv. De kommer fortsätta fly, de kommer fortsätta tvingas riskera livet för att ta sig över havet.

Vi måste finnas där för att ta emot dem.

Men det är orimligt att det är vi som enskilda personer som ska hitta båtar på nya, farliga platser varje natt och ta dem i säkerhet. EU, hallå? FN? Är det någon som hör mig?

Vänner för livet. Men vi kommer aldrig ses igen.

IMG_5009

 

MATTIAS: Jag vill först varna för otäcka saker i videon

Vid tangentbordet inser jag att det nog verkar som att samma mönster upprepas hela tiden, och att vi liksom tjatar om det här: vi får reda på att en båt kommer, vi möter upp, och sen kör vi flyktingarna till lägret. En metodisk och kontrollerad process. Så är det inte. Allt är kaos.

Och de som är viktigast i det här kaoset är människorna i båtarna. En båt igår hade varit fem timmar på havet. I mörkret. Japp, jag tjatar om det där mörkret, men alla som varit på havet i mörkret vet hur det känns. Ta bort den fina segelbåt eller den mysiga familjestämningen ni hade, och lägg till det här istället. Blunda. Lyssna.

Alla som gnyr om tiggare utanför Konsum, flyktingar som måste placeras i närheten av där ni rastar hunden eller sporthallar som ni inte kan spela fredagsbadminton i längre – ta om videon ovan. Gör det igen i fem timmar tills ni fattar. Jag föreslår att ni som tycker att ”vi måste tänka på oss också” och annat trams pallrar er hit och åker här längs stränderna med oss en natt. Sedan pratar vi. Orkar inte ert tjafs längre.

Japp. Jag är arg nu. Trött. Ledsen.

Båtarna kommer mest till det som börjat kallas för ”South Beach” eller ”Airport beach”. Vi vet inte varför riktigt. Det började med det där Facebook-nödropet i söndags som jag och Annah snappade upp precis när vi skulle lägga oss. Sedan har det liksom inte slutat. Vi vet inte varför smugglarna har bytt taktik, men det har dom. Den här båten kom till en del av beachen som ligger väldigt dumt till – berg på sidan, och en liten strandplätt. Vi var inte så många som lyckades möta upp – typ jag, Annah, Sebastian, Damian, Emma och två personer från Medical Relief. Det är iofs bra – det blir väldigt kaosigt när för många vill för mycket.

Men en tanke ligger hela tiden och gror: Det är inte vi volontärer som ska göra det här. Varför tar inte UNHCR, EU, Grekland, Sverige ett större ansvar? Varför har man bara vräkt över det på amatörer som i många fall är mer fokuserade på sin egen upplevelse än att verkligen fokusera på vad som är bäst för de flyende? Jag och Annah har haft tur – I AM YOU har en grundfilosofi som är sund, och rekryterar personer aktivt – du måste kunna bidra för att få vara med. Det här är ingen lek. Jag önskar jag hade haft mer utbildning, mer träning, mer kunskaper, för människorna i båtarna är människor. Men vi lär oss – varje båt gör att vi gör färre misstag och ger bättre hjälp. Människorna vi möter blir vänner för livet. Men vi kommer aldrig ses igen.

Båt efter båt

”The boat is near to your location. But if you can change your position to the port, it would be better. If you can not – also please send to me, but that will be high risk.”

MATTIAS: Rösten kommer från en kontakt i ett europeiskt land. Vi har fått instruktioner på en ljudfild skickad via en messengingapp. Han är via Whatsapp i kontakt med en av båtarna på väg från Turkiet, och vi kommunicerar med honom där. De har valt en sträcka som är lite längre, antagligen för att de mer inarbetade rutterna bevakas hårdare nu. Han rapporterade tidigare om motorproblem och att det finns lite vatten i båten, men man kommer framåt och alla ”are in a good state”. Vårt syfte är naturligtvis inte att hjälpa smugglarna – vi vill se till att alla på båten kommer i land säkert och får vård om så behövs.

Vi får en karta som visar den rutt man tänker ta till oss. Den kommer som en skärmdump.

IMG_4828

Vi har väntat i flera timmar, och spanar ut i natten. Då och då ser vi olika ljus – laser, ficklampor, kustbevakningens snabba båtar – och vi försöker förstå vilka ljus som är vad, hur långt bort man är och var man kommer att komma i land. Vi har bara kontakt med en båt, de andra måste vi spana efter.

Plötsligt inser vi att det det kommer att komma flera båtar ungefär samtidigt. Jag och Annah slänger oss i en minibuss, och kör mot den plats där vi tror att båtarna kommer. Vi kommer fram när en båt precis ska komma i land. Många barn (som vanligt) och det är en stressad stämning. Vi kör en familj till lägret där en enda person tar emot. Volontär, såklart. Ingen läkare, trots att det är gravida kvinnor och nedkylda barn bland de vi kör.

Under natten tar vi emot sex båtar på olika platser på öns södra sida, och koordinerar med I AM YOU-gruppen och andra volontärer via Whatsapp. På en plats stoppar vi en stor buss för att ta en grupp på ca 50 personer från Afghanistan till lägret Moria. Chauffören vill ha betalt, trots att hans betalda jobb är att köra flyktingar. Jag känner att jag (för att tala svenska) blir riktigt jävla förbannad, men tar upp 50 euro. Det finns barn som är totalt genomblöta i gruppen, och de måste få nya kläder och värmen i bussen.

IMG_4861

Vi arbetar mellan 23.00 till 10.00. Nu förbereder vi oss för natten. Inget pekar på att det blir lugnare i natt.