Annah Björk

Årets låtar 2014

Vi är låtgenerationen. Spotifygenerationen. MP3-generationen. Vi lyssnar på musik låtvis, därför är listan över dem mer relevant än årets album. Men det finns andra orsaker till att summeringen av årets enstaka låtar smäller högst.

Det sägs ju att doftminnet är det starkaste. Men jag undrar om inte låtminnet är snäppet skarpare ändå. Det finns nu mera så många låtar jag inte längre kan lyssna på utan att någonting rasar lite inom mig, fast de hör till mina bästa. (Läs: exempelvis Transatlanticism med Death Cab For Cutie, Fidelity med Regina Spektor eller Försent för Edelweiss och Klubbland med Håkan Hellström.) Och så är det låtarna som direkt tar en tillbaka till en specifik stund. När jag hör I got 5 on it med Luniz från 1996 är jag tillbaka i min bästis Marias lägenhet i Majorna. Vi är 15 år. Solljuset lyser in genom alla fönster, dörren till den franska balkongen står på vid gavel. Det luktar starkt av blandningen av fimpar, gårdagens hootch och Ajax rengöringsmedel. Vi har snowboard-goggles på huvudet, Björnes Magasin-tishor och trosor. Och vi städar. Luniz går på repeat för det är vår dagen-efter-fest-låt, ända sedan den dagen en kille glömde kvar den på partyt. För alltid en av mina minneslåtar.
När jag i framtiden kommer se tillbaka och minnas 2014 genom låtar tror jag mig veta exakt vad jag kommer höra och vilka minnesbilder jag kommer få upp:

CEOs Whorehouse på högsta volym under förälskade förfester i en Söder-lägenhet så liten att den knappast klarar EU-måtten för vad som kan klassas som en lägenhet. Eric Berglunds neonfärgade tripp gränsar nästan till schlager i sin catchyhet. Men de vridna pitchade rösterna mot det skrämmande mörka placerar den långt ifrån Christer Björkmans grepp. Jag höjer och dansar och han som är med mig tittar oförstående. Men sedan sjunger vi låten i månader efteråt.

Lana Del Reys West Coast är kanske inte juvelen på albumet Ultraviolence. Men det är den, hennes första singel, som skvallrar om hur Lana modigt lämnat den hiphopinfluerade popmusiken för en flummigare rockvariant. Jag hör den i det vackraste hotellrum jag varit i, i Shoreditch, östra London. Det är regning vår, molnen utanför ligger lika tunga som basgången i låten. Lana väser fram s-ljud som Dana Scully och jag förflyttas många hundra mil västerut.

Några månader tidigare avslutar jag min avhållsamhet från de flesta former av gitarrrock. Ja, jag har smyglyssnat lite under de sista åren, men annars har mitt musikaliska fokus legat på hybrider av hiphop, r’nb och elektronisk pop. The War On Drugs fulländade låt Red Eyes sätter stopp för det. Tillsammans med Ryan Adams som gör ett oväntat men välkommet gästspel i mina Molami-lurar med
Shadows. Jag springer och springer och springer längs grusvägarna i Vinterviken, runt sjön Trekanten och upp för mördarbackar med rockmännen i öronen. Jag springer med Taylor Swifts Shake it off och Tove Los Stay High på högsta volym.

Lykke Lis Just Like a Dream hör jag första gången på en flygbuss fast i vägarbeten på
väg från Arlanda. Älskar pga är den sorgligaste låten med de gladaste tonerna.
Iggy Azaleas Fancy kommer för alltid påminna mig om den globala take overn av kvinnliga rappare under året. Bråken med Azealia Banks, bråken om rätten till rappen, bråken om rövarna.

Karamellerna Rebecca och Fiona och Candy Love gör Ibiza-sommar av vilken grå dag och vilket hopplöst samhälle som helst. Och just den förmågan är vad som gör duon så bra, de motar allt ont med sitt eviga disko. Glitter, Buffalo, vitt vin och cigg.
Lorentz Där dit vinden vänder är kaos och lugn i en bitterljuv hipstersymfoni i sommaren som aldrig ville ta slut. ”Alla ville leva life den här sommaren”, sa Lorentz när jag intervjuade honom.
Tru dat.

Ett fett hedersomnämnade tilldelas Linda Pira. Hon väckte en armé av hiphop och soul-tjejer med sin remix av Knäpper mina fingrar. Och vips fanns inte det gamla argumentet ” det finns ju inga rappande tjejer” att använda som försvar för de som förbisett dem. En dörröppnare och tidsmarkör mer än ett musikaliskt mästerverk. Men det finns ett före och ett efter.

Årets låt
Årets skiva
Årets konsert
Årets resa
Årets scenstil
Årets sämsta
Och en liten spaning på 2015

Just because it’s black in the dark…

Det var Sakarias som droppade det. Silverjackan. Och nu måste jag ha en.

Han sa:

– En silvrig täckjacka. En sån Robyn..?

Jag veeeet!!! Då pratade vi om Wang för H&M-kollektionen. Men det finns en ännu bättre. Ann-Sofie Backs uppsättning vinterplagg för försäkringsbolaget If. Watch your BACK består av vantar, väskor, mössor och jackor helt eller delvis i reflexmaterial.

Inte bara dödligt snygg och smyghyllning till Robyns tonår. Utan också ett sätt att lösa mörkerproblematiken på ju. Självlysande jacka.

ÅH, och så flourecerande makeup till det. (Som Linda Pira)

 

Och så LED-skorna. (Som Lily Allen)

 

Vinterlooken är klar.

 

Hon har så många gäris

piragang

Skriver i ett slags rus. Tittade just på den nya remixen av Linda Piras Knäpper mina fingrar.
Och. Håller. På. Att. Svimmy.

Först tog jag tag i en stolsrygg för att inte trilla baklänges.

Sen fick jag sätta mig ned.

Nästan så jag ville be någon om en papperspåse att sluta hyperventilera i.

Så övermäktigt fett.

 

Videon gästas av sju andra grymma rappare/sångerskor: Rawda, Vanessa Falk, Julia Spada, Sep, Rosh, Joy, Kumba och Cleo. Var och en glänser med sin talang och knockar med sin utstrålning. En sån stenhård spark i skrevet på den historiskt sett kvinnofattiga genren. En sån jävla ljus framtidsvision.

 

Jag må vara en kvinna under påverkan just nu. Men den här videon kan vara en sådan historisk milstolpe. Jämställdhetsmässig och kulturell.

Jag tänker på alla unga brudar som ser den, tappar andan precis som jag. Och får hela sin popkulturella uppväxt färgad av just exakt den här videon. Girl power som är på rikt.

Fucking äntligen.

 

 

Jag har skrivit flera artiklar i ämnet. Längst och mest djupgående är Matriarkerna, om den kvinnliga hiphopscenen, i nyhetsmagasinet Fokus. Och i veckan skrev 157 kvinnliga artister ett upprop i Aftonbladet.

 

ps. ursäkta svordomar. dumt.

 

SNAP SNAP SNAP!

photo 5För en vecka sedan spelade vi in videon till Linda Piras ‘Knäpper mina fingrar’ och jag gjorde hår och make, helt i UV. Var typ nervös innan för UV ser, som man kanske kan tro, inte alls neonigt ut i verkligheten (förutom löshåret då) utan är typ transparent på huden. Satt och kladdade hemma med UV-smink i 2 veckor och begås ett brott någonsin hemma hos mig och någon kommer och lyser med en UV-lampa kommer de fan tro att mitt hem servat som gangbang center of sthlm, lol.

Detta handikapp åsido så var det typ den roligaste inspelningen jag har varit på! BEST TEAM EVER. Älskaaaar Linda, älskaaaar Redline, älskaaaar alla coola dansarbrudar! *going Jonas Hallberg on y’all*. Det krävs liksom för att man ska orka jobba 17 timmar utan att sagga ihop totalt och fortfarande vara chirpy när man skuttar hem med sin 50-kilosresväska!

 

Frida Kahlo headpiece

Eftersom det var sjukt tajt med tid och Linda skulle ha olika frisyrer så byggde jag en Frida Kahlo-headpiece med inbyggt hår och flätor på donuts och neontyg och neonhår och annat fint lysigt krimskrams (bland annat min lilla handmålade lysmask från Mexiko och min bästa 80-talshårsnodd!) som bara var att hiva på! Blev sjukt nöjd med den men nu är den lite trött som ni ser, ligger och konvalecerar i min garderob.

 

photo 3Uv-smink är som sagt det jävligaste ”sminket” jag har jobbat med. Tänk om du vaknade en morgon och bara fick använda lysande smör i ansiktet. SÅ ÄR DET. Alla var för övrigt asroliga att sminka för att alla hade typ samma preferenser som en själv – typ utmålade läppar och kattiga ögon! Jag har fan respekt för det mesta här i livet men inte naturliga läpplinjer?!

 

photo 1Meta Velander. Stor hade suttit uppe hela natten och målat i ordning en assnygg bandare, kassettband, kassettbandsomslag till Linda.

mavala-mavawhite

Som lovat så ska jag berätta mitt hemliga trick för hur man får vita tänder i UV! Tricket är att man slår ut alla tänder och sätter dit nya coola i plast! Skoja. Man torkar av tänderna med en handduk och applicerar sedan Mava-White från Mavala på tänderna. Det fina i kråksången, som det ju ändå måste räkans som att ha negellack på tänderna, är att det sitter kvar asbra och när man vill ha bort det skrapar man bara lite på det så ramlar det av direkt – no aceton needed – bra va! #ekologisktsmink

 

photo 1

Linda får en touch up av Doktor Emma inför en närbild. Kände mig seriöst som en tandläkare, väldigt intimt, haha. Innan alla fattade att det egentligen var till för naglarna var alla ba’ -VAAA, VAR HAR DU KÖPT SÅNT? VAR KAN MAN KÖPA UV-LACK FÖR TÄNDERNA, JAG VILL HA. Jag ba’ -EEH, HITTADE DEN PÅ ÅHLÉNS…?

 

photo 4

 

Här är en backstagevideo från inspelningen som Mig-L gjort. Videon kommer on en vecka, försöker as we speak hetsa för en releasefest *nom*  >>

 

Och de nominerade är…

I går offentliggjordes årets grammisnomineringar.  Det var ju kul och allt. Jenny Wilson sju stycken, heja heja.

Men hallå! Juryn har ju glömt en av de viktigaste kategorierna – Årets stil.

Eftersom ingen verkar rätta till misstaget gör jag det och utser här enväldigt de nominerade till Grammis 2014 i kategorin Årets Stil. 

 

linda-pira-matriarken-ep-S

Linda Pira

 

felswe003288-000014_1-583x390

Little Jinder

 

Daniel_Adams_Ray2

Daniel Adams-Ray

 

Unknown

Watain

 

JW_demand2

Jenny Wilson

 

images-4-300x126_2

Yohio