Annah Björk

High by the Lana Del Reys Beach-hus

Om man åker längs Pacific Coast Highway och befinner sig i Malibu. Så står det mest ikoniska huset i mitt universum där. Strandhuset i videon till Lana Del Reys High by the Beach.

Det läskigaste är att jag är så pass tokig att jag kände igen huset utan att ens veta att det låg just här. I somras gjorde jag en plåtning vid Malibus klippor och åkte tillbaka mot Los Angeles längs den extremt kustnära vägen. Till vänster rasar bergen mot Topanga Canyon. Till höger bråkar det enorma blå i en vind jag tyckte var mycket bekant.
Den är den samma som tar tag i Lana Del Reys fladdriga klänning i videon till High by the Beach. Känslan typ avbröts av att jag såg det swisha förbi.
Huset.
På riktigt.

Det kändes genast som att jag levde i mina fantasier lite för mycket, så jag sa ingenting. Men jag satt där i bilen med vinden i håret och log för jag hade just sett huset.

Efter det försökte jag förgäves hitta (få min kille att hitta) hus på stranden i Malibu på airbnb – ville bara bara bo där och leka uttråkat och skygg Lana resten av resan. Men alla hus längs stranden kostar en miljon per natt så.

Och just High by the beach-huset fanns inte på airbnb.

När vi åkte tillbaka nu i vinter försökte jag med samma sak – ville bara bo där i Lana-videon. Blev inte så, blev andra superdrömmar till övernattningar istället.

Men letade upp huset och satte kartnålen på Google Maps.

Jag läser runt lite kring min besatthet. OCH DET VISAR SIG ATT LANA ÄGER HUSET, BOR I HUSET.

!!!!!

Gasen i botten nu, älskling. Visa vad den här lilla sportbilen går för.

Och sen stod jag där. Utanför. Utanför hennes brevlåda som en tokig stalker. Tänkte knacka på, men hejdade mig (ångrar mig). Hon är ju trots att helt sjukt tungt beväpnad.

(Ångrar mig ändå)

Huset ligger precis vid vägen och precis vid havet. Inklämt mellan två dunder. Läser på skvallersajter att hon köpt huset för tre miljoner dollar och att det var för att få privacy och komma ifrån. (…).

Få inga idéer nu, men man kan traska rakt fram och leta bland stenarna där hon rotar fram sitt gitarrfodral. Det ser ut som att man kan knacka på hennes källardörr och ba – Hey Lana ska vi get high by the beach?

Jag svävade i alla fall på små lätta moln resten av den dagen.

Senare en annan dag var vi nere på stranden bredvid och mötte solnedgången med de andra surfarna. En ”Till salu”-skylt i sanden. Huset ligger på Topanga Beach – kanske 100 meter från Lanas ensliga. Och alldeles bakom American Apparel.

”Nu har jag hittat ditt drömhus” sa min kille.

Men julafton var nästan redan slut.

 

LA – Dag 4

Utflyktsdagen! Vi cabbade ner bilen och raceade i väg längs kusten, norr ut. Mellan vidunderliga berg och ett vilt hav sjöng jag högt i varje låt och lät håret fladdra fritt.

Vi stannade och köpte jordgubbar längs vägen och jag tänkte att snart blir det kanske sommar hemma också. Jordgubbslunchade på Zuma Beach utanför Malibu. Och så här går det när man tvingar med ett emo till stranden:

Det förblir emo.

Nåväl. Jag levde strandliv lite intensivt men blev snart för rastlös för att bara chilla. Fanns så mycket som väntade så vi åkte vidare.

Upp i bergen. Utsikter är inte fotogenique. Snarare experter på att bli dåliga på kort. Men jag försökte fånga lite.

Här gick en vandringsled som jag vid en första anblick blev sugen på att hikea. Sen läste jag på skylten: Man kunde stöta på lejon??? Och leden var en lite av en sommarstig rakt in i naturen???

Hoppade in i bilen och serpentinade oss fram till Topanga istället. Och. Det. Var. Det. Mest. Magiska.

Svängde av vägen, stängde av motorn. Och allt var plötsligt helt stilla och liksom en väldigt ödslig, sömnig stämning. Den här snubben spelade konstant gitarr mot en loopad slinga och förstärkte den stillastående stämningen. Topanga var på 60 och 70-talet hem, inspiration och häng för artister som Jim Morrison, Neil Young, Joni Mitchell, Stephen Stills, Canned Heat och Marvin Gaye. Och hippiekulturen har inte lämnat byn sedan dess.
Även om de boende, med sina lyxbilar, i dag, snarare verkar vara glamourhippies. Jag såg så många ultrasnygga damer i långt, grått hår som kopior av ledaren den där kvinnogruppen i Top of the Lake.

Vi kunde inte slita oss från den sömniga stämningen och stannade kvar i timmar. Gick runt och lyssnade förundrat till sagovärlden som parken av vindspel skapade. M spelade in det drömska ljudet. Lekte i roliga vintageaffären Hidden Treasures. Jag, som insett att varken hatt eller bandana handlar om mode utan om skydd från solen, letade hatt som inte fick mig att se ut som tonårig modebloggare.

Men det gick inte så jag fick knyta en sjal runt huvudet som Axl Rose för att skydda mig mot solen istället. Aja.

För att maxa och kontrastera det hela. Drog vi vidare till Down Town, hotellet The Standards rågrymma rooftop. Elliphant spelade mellan skyskraporna och det var svårt att behålla greppet om verkligheten.