Den optimala mammalooken

Mammabloggen goes modeblogg.
Mammabloggen goes modeblogg.

I samband med att Mammabloggen kom igång fick jag frågan hur en optimal mammalook ser ut. Jag svarade ”skjorta” eftersom en skjorta är stilig, samt rätt variant av skjorta kan göra under för figuren när en precis blivit mamma.

Men framförallt är skjortan lätt att öppna när ett bröst ska halas ut och ge föda åt avkomma. Jag ogillar nämligen att ta fram brösten iklädd linne eller annat ”ringat” plagg där huden mellan nyckelbensknotorna och bröstvårtorna är blottade. Hela amningsproceduren blir liksom alldeles för naken för min smak (detta gäller naturligtvis inte när jag vistas i mitt hem).

Observera att jag inte har några synpunkter på vad andra har på sig när de ammar. Var nakna om det får er att må bra!

Länge leve hälsan!

Ur bröstet, styrkan!

Befria kvinnokroppen!

Och så vidare.

Nu har dock den optimala mammalooken blivit en annan. Och det med råge! Jag har kommit till den punkt i mitt föräldraskap där brösten inte längre är mitt barns att få ta del av. Om skjortorna fortfarande skulle användas flitigt skulle de bli knapplösa, sönderrivna, uppsprättade, då min dotter inte förstår konceptet ”mitt är mitt och ditt är ditt” och tror således att min kropp endast är till för hennes behov och nöjen.

Låt mig därför presentera det optimala mammaplagget post-amning: polotröjan!

Wow! Polo!
Wow! Polo iklädd rädd blick!

Denna lilla skapelse som ej är gjord för att bäras i långärmad variant på sommaren (men såklart den enda variant jag äger) är PLAGGET jag numera alltid bär, dag som natt!

Polokragen är optimal för att stänga inne bröst-relaterade lukter vid halshöjd. Hela tröjan är som ett extra skinn: tight och heltäckande. En enastående bonus är att den kan användas som snuskig snutte (dränkt i moderns sovsvett och bröstläckage = det lilla barnets favoritparfym, ew!) när mjölken sinat och brösten inte längre påminner barnet om den forna ljuva tid som en gång var.

Det bästa med polotröjan är att den som metod för att avsluta amning faktiskt fungerar! Allt det där om att barn sover hela nätterna om de inte känner lukten av mjölk och att polotröjan hindrar dem från att komma åt: DET VERKAR SOM ATT DET FAKTISKT STÄMMER!

Svaret på mina tidigare funderingar angående att sluta amma har alltså legat i min garderob hela tiden.

Hur gör djur?

The animal kingdom, or zoological system, of the celebrated Sir Charles Linnæus (Pl. 54) (7064273219)
Däggdjur av J. Archer, Johann Friedrich Gmelin, Robert Kerr, Carl von Linné.

Det som kännetecknar däggdjuren är ju att vi människor, precis som bland annat grisar, kossor, valar, elefanter och delfiner, ammar våra barn (om en nu inte avstår amning, vilket är upp till var och en och det är helt okej!!!).

Jag är helt och hållet för amning om en gillar det, det fungerar och det får alla inblandade att må bra. Jag läste en artikel häromdagen om kvinnor som ammar sina småbarn, så kallad ”toddler nursing”, vilket innebär att man ammar sina barn längre än till tre års ålder – upp till fem, sex, sju års ålder – vilket, om det passar alla inblandade individer är fine det med ty jag är ej här för att döma! Det fick mig dock att fundera på vad som skiljer människan från övriga däggdjur. Och vilka anledningar det finns till att amma sina barn så länge.

Ett argument för toddler nursing är att förlängd amning bygger barnets självkänsla och ger barnet en förstärkt känsla av trygghet. Detta argument tycker jag är vagt. Människan skiljer ju sig från djuren på ett fundamentalt plan: vi är medvetna. Vi kan kommunicera med varandra med ord och trösta varandra med kramar. Det finns andra oxytocinfrämjande saker människor kan göra som inte omfattar bröst i mun. Massage, till exempel.

Så, jag undrar om förespråkare av toddler nursing inte är kapabla till att hjälpa barn efter tre års ålder att känna sig självsäkra och trygga utan tutte? Eller fyller de ett tomrum hos sina barn med magi? Hämmar våra sociala normer det som är bäst för våra barn? Jag är förvirrad.

Jag tycker att något av föräldrars främsta uppgift är att hjälpa sina barn att sätta ord på sina känslor. Att amma efter tre års ålder tycker jag kan vara en, vad ska jag kalla det, enkel lösning när ens barn behöver tröst. Det är liksom ingen fara om barn uttrycker att de är ledsna. Istället för att trycka in en tutte i munnen på en femåring kan man väl prata om hur femåringen känner, berätta att man finns där och liksom hjälpa barnet att bearbeta upplevelser med hjälp av sin medvetenhet? Please, rätta mig om jag är helt fel ute.

När jag skriver såhär låter det kanske som att jag är en person som sätter mig emot lösningar som gör livet enklare för småbarnsföräldrar, men det är jag inte. Jag tycker dock att det känns som att toddler nursing mer handlar om mammans behov än barnets.

Med tanke på ovan nämnda funderingar skulle jag gärna höra av någon med erfarenhet av detta som kan belysa ”fenomenet” med kunskap inifrån. Finns det någon där ute som blivit ammad av sin mamma längre än säg, fyra år? Eller någon som gärna ammar sina barn tills de börjar skolan? Maila mig gärna i så fall.

***

Jag diskuterade saken med en kompis som menar att så länge det inte är skadligt, vilket vi får anta, så är det väl bara att amma på hur många år som helst. Hon la också kommentaren: ”jag undrar hur de gjorde på stenåldern…” i syfte att det mest naturliga som finns är att amma, och kanske det bästa som finns tills dess att människobarnet klarar av att samla/göra föda utan hjälp av vuxen.

Personligen tror jag att stenåldersmänniskan ammade ett tag och gick successivt över till bär, vatten och kött. Några stenåldersbarn ammades kanske i ett år, några andra i tre. Hur vet man ens med säkerhet hur länge barn ammades för tusentals år sedan? Man kanske ammade sina barn tills man dog?

Allt detta bottnar i frågor som djurvärlden kanske har svar på ty allt handlar ju om ”vad som är naturligast.”

Så, hur gör andra däggdjur egentligen?

Här kommer några random exempel på däggdjur som står mer eller mindre nära människan fysiskt och psykiskt.

– Kalvar diar mellan 6 månader och ett år.

– Lamm diar upp till 6 månader.

– Griskultingar diar i cirka en månad.

– Delfinbarn diar runt 16 månader (1 år och 4 månader på klarspråk).

– Blåvalens ungar diar i 6 månader.

– Elefantungar diar i ca 18 månader (1,5 år på klarspråk).

– Schimpansbäbisar diar mellan 2 och 3 år.

Men, säger kompisen, de flesta av alla dessa djur ovan lever inte ens hälften så länge som människan och deras barn är betydligt mindre hjälplösa än människobarnet. Exempelvis är vissa apor vuxna vid 1,5 års ålder. ”De slutar ju dia då eftersom de är tillräckligt stora att gå ut och finna mat på egen hand.” Proportionerligt efter människans förmåga borde människobarnet då ammas tills hen är 8 år, säger kompisen. Kanske 18 år svarar jag, eftersom vi i människovärlden bestämt att man är vuxen vid 18 års ålder.

Sen berättar jag att blåvalen som kan bli över hundra år endast ammar i sex månader. Hon svarar att blåvalens barn kan simma när de föds. Jag svarar att blåvalens ungar går upp runt 90 kilo om dagen i vikt första tiden och att vi snarare bör hålla oss till att titta på primater. Hon svarar att åtta år då är rimligt. Jag menar att människobarn behöver fast föda, bland annat järn och fett som inte finns i modersmjölk efter 6 månaders ålder och bla bla bla.

Vi har kört fast. Inte ens naturen kan hjälpa oss.

***

Kan det vara så att jag ramlar ner i en social fälla? Att jag som anser mig själv vara öppen och intresserad egentligen är rätt dömande? Varför bryr jag mig ens? Det är väl allas egen ensak. Eller rör det folkhälsan?

Kompisen föreslår att istället för att titta på djur bör vi se efter hur människor i icke västerländska kulturer förhåller sig till amning. Självklart, säger jag, och 20 minuter senare har jag funnit att toddler nursing visst kanske är att föredra, om det passar alla inblandade. Internet berättar nämligen för mig att man i exempelvis Indien inte anser att barn får karma innan fem års ålder och ammar därför tills dess, och urbefolkningen i Kanada och på Grönland sägs amma till sex års ålder.

Är det alltså så att våra sociala normer för tidigt klipper av ett naturligt band mellan mor och barn? Men varför ska man inte ta hänsyn till social utveckling? När jag pratar om detta med en annan kompis undrar han om förespråkare till toddler nursing tror att samhället skulle vara en tryggare, bättre, varmare plats om alla barn ammades i flera år. Den här studien hävdar eventuellt det. Jag tror dock att man med ord och kroppsspråk och sättet att vara kan lära sina barn att vara varma och inkluderande.

En kvinna i artikeln om toddler nursing som gav upphov till alla dessa tankar säger att en bröstvårta i munnen egentligen inte är så mycket annorlunda från en kram. Varför då inte hålla sig till kramar? Och varför rör den lilla bröstvårtan i munnen upp så himla mycket känslor?

Mer funderingar kring amning hittar ni här

Att föda med doula, del 2: Efter

IMG_4626
Vår kompis Emil och Judy och Judys mage.

(Del 1: Före)

Min kompis Judy har ju blivit lite av ett återkommande moment i mammabloggen eftersom hon helt och hållet gått sin egen väg när det gäller barnafödande. Utifrån ett internationellt perspektiv är hennes förlossningsresa (doula, hemsfödsel, moderkaksätande, gödsla jord med moderkaka vid trädplantering) kanske inte jättespektakulär. Men tittar man på normen i Sverige har jag fått uppfattningen av att det hon gjort tillhör ovanligheten.
– Vi blev inspirerade av Ina May Gaskin och ville göra allt för att få en så positiv förlossning som möjligt, säger Judy. (Podcasttips om man vill höra mer om Ina May och ”naturlig födsel”).

Norm eller inte, Judys resa är onekligen intressant. Tanken från början var att Judy skulle föda med hjälp av en doula. Via en kompis blev hon rekommenderad en privat barnmorska som tillsammans med en kollega närvarade under förlossningen. Både Judys mamma och svärmor närvarade också. Så på ett sätt skulle man ju kunna säga att Judy fick privilegiet att föda i sällskap av fyra doulor, plus partner.

Förlossningen blev en positiv och trygg upplevelse för Judy, precis som hon hade hoppats. Om det berodde på barnmorskorna eller miljön eller en kombination av alltihop är ju svårt att veta. Men enligt Judy hade mycket att göra med att hon var omringad av människor hon litar på.

Tittar jag på min egen förlossning till exempel, där varken doula eller ett och samma vårdteam tog hand om mig under hela processen, är doula kanske något jag saknade. Inte för att jag har något att klaga på, men jag minns hur mycket lättare jag tyckte de delar av förlossningen var där jag kände värme och tillit till barnmorskan som hjälpte mig. Och samtidigt hur stressad jag blev av att en människa jag inte hade uppenbar personkemi med kom in i förlossningssalen.
– En doula vägleder ju inte bara den som ska föda, partnern får ju hjälp att stötta på ett bättre sätt också, säger Judy och pekar på hur involverad och bra hennes kille var under förlossningen.

Jag har inte lyckats hitta någon som är kritisk till att föda med stöd av en doula, vilket kanske inte är så konstigt.

Sveriges Radio rapporterade nyligen om en nationell satsning på kulturdoulor som ska stötta utrikesfödda kvinnor före, under och efter förlossning i Sverige.
– Det finns tyvärr ingen kontinuitet mellan mödravården och förlossningsvården i Sverige, sa sociologen Zaira Jagudina som forskar om migration och hälsa vid Göteborgs universitet till P4 Värmland då. De barnmorskor som kvinnorna träffar under graviditeten är inte med vid förlossningen. Men doulorna står för en större kontinuitet mellan de olika delarna i det svenska vårdsystemet.

Mer om doulor som doular: 

Kulturdoulorna

Avesta-doulan

Doulor allt viktigare 

Att sluta amma

IMG_2619
In i munnen ba.

Jag hamnar motvilligt (och bisarrt ofta) på clickbait ”content” av typen ”9 saker förstagångsföräldrar önskar att de vetat innan de fick barn”.

Konstig grej: Jag har inte funnit en enda clickbaitgrej om det enda jag (i detta skede av föräldraskapet) önskar att någon/alla förklarat detaljerat för mig precis innan jag blev mamma, nämligen ~ Att sluta amma.

Innan barn trodde jag att om man får igång amningen då ammar man baby i sex månader, sen börjar hen äta fast föda och jag kan välja om jag vill fortsätta deltidsamma, nattamma eller skita i det helt.

Men så är det ju inte alls!

Amningen är helt bortom min kontroll! Och eftersom jag blev matad (no pun intended) med information om att helamma är det bästa för alla parter var det aldrig tal om att flaskmata. (Försökte pumpa lite för att min kille skulle mata men jag tyckte pumpandet gjorde ont + var skitjobbigt.)

Detta har resulterat i att min comeback till den del av mitt liv där inte mitt barn står i fokus har försenats och kommer försenas ännu mer. :(

Plus, nattamningen är det svåraste att sluta med vilket betyder att mina nattliga äventyr får vänta.

Jag tycker att detta är fett orättvist ur biologisk synpunkt. Om jag hade vetat att det skulle vara såhär hade jag sett till att flaskan var en del av Baes mat- och trygghetsrutiner redan från start (eftersom det har visat sig att jag inte är av sådan sort som älskar att amma).

Så, här kommer ett helt klart subjektivt tips från mig till alla nyblivna föräldrar som tänker sig att helamma is the shit: flaskmata lite också vetja! + Låt ickeammande partner natta från start, om nu inte du är av sån sort att du alltid kommer sova med ditt barn och älskar att ha hen hängades på tutten och yada yada. Vad ska jag jag säga? Det var mysigt i några månader, men nu är jag liksom rätt less.

Det bästa på internet, del 3

image
Spirited Away.

Ta-daa – Mammabloggens viktigaste länkar, varsågoda!

Livet som funkisföräldrar. (SvD)

Att försöka bli gravid med hjälp av en främlings sperma. (VICE)

Om barns sexualitet. (Sydsvenskan)

Gå till biblioteket! (DN.)

Vem var Ellen Key? (SR)

Helicopter parenting a.k.a. curlingföräldraskap och dess konsekvenser. (Big Think)

Hur man uppfostrar barn i flyktingläger. (Broadly)

<3 Studio Ghibli. (i-D)

Tidigare: Del 1, del 2.

DIY: Placentasmoothie (Att äta moderkaka del 2)

Varning för blodiga bilder – ej för den lättäcklade!!!

Efter gårdagens inlägg om min kompis Judys placentasmoothie har efterfrågan på recept fyllt min inkorg.

Okej, det är en lögn. Men jag är säker på att många är nyfikna på vad en placentasmoothie kan innehålla. För att citera Judy, ”det skadar ju inte att prova.”

image
Färsk placenta.

För er som väntar barn och är intresserade av att äta moderkaka har jag fått tag på två recept på placentasmoothie som Judys kille Ben är upphovsman till. Det ser rätt gross ut, men är man köttätare är det enligt Ben inte värre än att stycka blodiga biffar…

image
Ben och placenta.

Efter förlossningen skar Ben moderkakan i mindre bitar som förvaras i frysen. Enligt Judy luktar det ingenting.

image
Placentasmoothie före smoothie.

Judy har druckit en smoothie om dagen i ett par dagar. Här är två favoriter:

Dag 1
3 skopor pekannöt- och colaglass
3 matskedar hallonsylt
1 frusen banan
200g färsk moderkaka

Dag 2
2 frusna bananer
2 dl grekisk yoghurt
2 dl frusna hallon
100g Nutella
250g färsk moderkaka

Det finns delade åsikter om det verkligen är nyttigt att äta moderkaka. I USA finns det företag som tar runt 250 dollar för att göra om moderkaka till pulver som ser lite mer aptitligt ut än färsk/rå moderkaka.

Enligt en studie som släpptes i juni 2015 av Northwestern University har förtäring av moderkaka inte några positiva hälsoeffekter varken för människor eller däggdjur. En teori är att vissa däggdjur äter moderkaka för att fiender inte ska kunna nosa upp att ett bebisdjur kommit till världen.

Men som sagt, man gör som man vill, och blodiga maträtter innehåller onekligen järn. Eller?

Mer DIY i Mammabloggen: Gör en lyxig blöjtårta (OBS, ej till för att ätas)

Att äta moderkaka

image
Smoothie á la placenta.

Min kompis Judy födde barn igår. Hon avslöjade nyheten på Facebook genom att posta en bild på sig själv med en smoothie, vilken hon kallade den ”nyttigaste smoothien en nybliven mamma kan tänka sig.”

Anledningen till att smoothien var så nyttig? Den var gjord av moderkaka a.k.a. placenta a.k.a. det ”organ” som baby får näring av när hen ligger i magen.

Jag hörde av mig omedelbart.

Varför äta placenta?
– Min privata barnmorska berättade om olika positiva hälsoeffekter moderkakan kan ha hos en nyförlöst mamma. Till exempel minskar risken för förlossningsdepression. Och den första bröstmjölken får en boost.

Okej, men varför?
– Varför inte? Många växtätande däggdjur gör det för att få i sig järn.

Det finns mycket som däggdjur gör som jag är rätt glad för att man som människa avstår…Var det knepigt att övertala vårdpersonal att du skulle få behålla den?
– Jag födde hemma så det var inga problem! Min barnmorska la den i en plastpåse och sen fick vi göra vad vi ville med den.

Hur smakade det?
– Min kille gjorde en smoothie med mycket hallon så jag kände inte smaken av själva moderkakan.

Ärligt, blev du inte det minsta äcklad?
– Om jag hade behövt skära i den själv så hade jag nog skippat det helt. Jag slapp hantera moderkakan överhuvudtaget, vilket jag är rätt glad för.

Ska ni tillaga resterna så att din kille också får smaka?
– Han smakade lite igår! Vi tänkte plantera ett träd med resterna eftersom vi har hört att placenta göder bra.

Rekommenderar du andra nyförlösta att äta moderkaka?
– Absolut, om de vill! Jag åt min igår så jag vet inte om den bidragit med något positivt än.

Spännande!

Mer om moderkaka som matig kaka:

Eating your placenta – is it healthy or just weird?

Girl eats placenta

Sanningen om svanskotan

image
Katten Hugos svans.

En sak som ingen berättade för mig varken före eller precis efter att jag födde barn var att svanskotan i många fall kan bli lidande. Svanskotan, som man kanske bara känt av vid några enstaka tillfällen när man provat på snowboard eller åkt stjärtlapp, får tydligen utstå högt tryck vid förlossning (i alla fall om man föder via ”där nere”).

Jag var helt oförberedd på detta. Och den smärtande svanskotan fick inte min uppmärksamhet förrän efter ett par veckor efter förlossningen när det andra jobbiga och smärtsamma hade lugnat ner sig.

Först trodde jag att svanskotan gjorde ont eftersom jag i stort sett hade bott i soffan i 10 dagar och min kropp var ovan vid sittande position så länge. Jag insåg dock snabbt att sitta inte egentligen var något nytt för mig. Sedan trodde jag att svanskotan blivit lidande i och med den nya sittställning jag regelbundet intagit eftersom jag ammade under 90 procent av min vakna tid. Jag klagade på svanskotan hela tiden. Min kille förstod inte alls. ”Ring vårdguiden,” vädjade han. Men jag envisades med att klaga och spekulera. Jag slutade tänka på annat än att något inuti mig hade gått sönder.

Svanskotan fortsatte att ömma otroligt mycket. Jag var tvungen att sitta på extra kuddar så att svanskotan inte skulle riskera beröring eller belastning. Efter ett par dagars oro ansåg jag mig inte ha något annat val än att vända mig till folkhälsans fiende nummer ett, Familjeliv. Jag läste forumtråd efter forumtråd efter forumtråd. Spenderade säkert 40 timmar i dess våld. Googlade enligt mig avancerade sökningar. Men förr eller senare ledde allt mig till Familjeliv och endast ett enda logiskt svar på vad som skulle kunna vara fel på svanskotan.

Med gråten i halsen ringde jag vårdcentralen, lämnade Bae med sin far, rusade ner för backen mot torget och vårdcentralens karga fasad. Jag haltade in i läkarens rum. Rödsprängda ögon, darrande underläpp.
– Hjälp mig! Snälla, vad ska jag göra? Familjeliv säger att jag har BRUTIT SVANSKOTAN!!!

Läkaren log ett milt leende. Hon frågade lugnt hur längesedan det var jag hade genomgått förlossning, ställde några frågor om när och hur svanskotan ömmade som mest. Sedan bad hon mig ställa mig upp, rulla ner byx- och troskant så att hon med ett par fingrar kunde känna på svanskotan. Den gjorde plötsligt inte så ont längre.
– Kroppen utsätts för en enorm påfrestning vid en förlossning. Och svanskotan sitter på ett sådant ställe att barnet trycker på den på vägen ut. Det finns ingen anledning att tro att svanskotan är bruten. Däremot är den nog lätt inflammerad. Ta en alvedon och en ipren tillsammans ett par gånger om dagen i några dagar så ska du se att det går över. Och oroa dig ej, det är ingen fara att ta ipren när man ammar. (Det får man inte göra när man är gravid.)

En tår rann ner för min kind av lättnad.
– Tack, tack, tack, tack!!! Ropade jag och halvsprang hem. Livet blev plötsligt lite enklare. Och mycket riktigt, smärtan försvann precis som läkaren sagt.

Jag skulle leverera en smart poäng här, men min trötta bebishjärna kommer inte ihåg den. Poänger som ploppar upp i huvudet: 1) Svanskotan kan göra ont efter förlossning men det betyder inte nödvändigtvis att den är bruten. 2) Innan jag födde barn var jag rädd för värktabletter pga att de känns läskiga och jag har fått för mig att människor missbrukar dem. ”Känner mig trött, tar en alvedon.” ”Ont i huvudet, tar en treo.” ”Orkar inte, tar en ipren.” Ja, ni fattar. Men efter att ha fött barn är enkla receptfria tabletter som en skänk från ovan/det som får en att må bra. OBS, när det krisar. 3) Vissa som skriver i Familjelivs forum är så jävla keffa!!!!! (Varför lär man sig _aldrig_?)

Moralisera på det rätta stället

IMG_8871
Bild från grej orsakad av fylla (innan jag fick barn).

Person kom till mig häromdagen och sa,
– Jag läste din mammablogg… Det där med alkohol och amning?! Det fattar du väl att alkoholen går ut i bröstmjölken? Livsmedelsverket skriver till och med att man ska ta det lugnt med flaskan! Du kan ju inte hitta på en massa grejer!!!”

Well, förutom den biologiska aspekten, det vill säga att alkohol inte går ut i bröstmjölk som alkohol – dricker du 14 procentigt vin så får inte bröstmjölken en 14 procentig alkoholhalt – så är detta en myt som är viktig att avliva utifrån ett socialt perspektiv. Precis som Agnes Wold sagt många gånger handlar alkohol- och amningsdebatten om ett moraliserande kring kvinnors beteende. Och vet ni, jag har personligen aldrig upplevt särskilt mycket problematik kring mitt kön…

Förrän jag blev morsa! Lägg av.

Ni har säkert tänkt sådana tankar själva, jag gjorde det innan jag blev mamma. Ni vet när ni hamnar på en efterfest och så sitter en tjej där och har fett kul, kanske är packad, tar för sig, lever loppan, och så viskar någon till någon annan att,
– Visste du att den där tjejen har barn?! Hon fick barn för bara några månader sen…
Och den andra ba,
– Fy fan va dark…
Och så förändras synen på den där tjejen. Hon är inte så ball längre, kanske mörk och tragisk till och med.

Men när pappan är ute och festar loss då firas han!
– Shit va nice, mannen! Det måste kännas fett för dig att komma bort från familjelivet för ett slag!?

Ni ser skillnaden. Ni vet om skillnaden. Det händer hela tiden. Mammor ska vara skötsamma, ansvarstagande. Pappor kan ha kul utan att det har negativa konsekvenser för någon. Det är bara nice.

Jag tycker inte att någon förälder ska vara packad runt sitt/sina barn. Det handlar inte om det. Det handlar om att samhället tycker att mamman har ett större moraliskt ansvar gentemot sin avkomma än vad pappan har. Och det är helt whack! I Sverige 2016 är det faktiskt helt absurt.

Ammande människor ska få dricka hur mycket de vill utan att det görs skillnad på dem på grund av att de ammar eller är mammor. Det är så tröttsamt att ständigt behöva försvara varför det är okej att dricka några glas när både partner och andra närstående nyktra vuxna vistas runt barnet, och det inte finns den minsta anledning att oroa sig för barnets välbefinnande.

Dessutom är det sällan mammorna som bär ansvar för alkoholproblematik i ett hushåll. I en undersökning från 2009 visade det sig att elva procent av småbarnspappor i Stockholm dricker så mycket alkohol att det kan klassas som riskbruk jämfört med tre procent av mammor. TRE PROCENT.

– Man beter sig annorlunda, man luktar annorlunda. Om man har riktigt små barn finns det risk att man inte handskas med det späda barnet på ett riktigt sätt. Man kan tappa barnet, sa Margareta Blennow, barnhälsovårdsöverläkare på Södersjukhuset, till Drugnews i samband med att undersökningen publicerades.
– En slutsats är att kvinnor överlag ändrar sina alkoholvanor när de har småbarn, medan män ofta dricker som tidigare.

Så. Låt oss gemensamt komma överens om att OM det över huvudtaget ska moraliseras kring alkohol, så är det pappors alkoholvanor som bör uppmärksammas, inte mammors (förutom i tre procent av fallen).

Saker jag lärt mig av att resa med spädbarn

image

Vi befinner oss för tillfället i Thailand på en resa vi bokade i samband med att vi blev föräldrar. Ända sedan vi bokade resan började jag oroa mig över hur det här skulle gå. Här är ett urval av tankar som snurrade i mitt huvud fram till avresa:

– Tänk om Bae får jätteont i öronen när vi flyger på grund av lock och skriker non stop hela vägen.

– Tänk om amningen börjar krångla.

– Tänk om Bae får solsting.

– Tänk om vårt bagage försvinner.

– Tänk om vagnen går sönder på vägen.

– Tänk om Bae blir sjuk.

Osv. Osv.

Som med allt man gör första gången har jag lärt mig saker. Till exempel var det helt onödigt att ta med ett babyskydd hit eftersom få taxibilar har bälten som är kompatibla med babyskyddet. Jag upplever att det bästa har varit att ha Bae i bärsele på min kropp.

Jag har också lärt mig att Airshells är det bästa som hänt småbarnsfamiljer som diggar vagn. (Det här är inte ett sponsrat inlägg.) Airshell är en specialväska du hyr och plockar upp på flygplatsen i vilken du skyddar din vagn och får plats med babyskydd, blöjor och allt barnrelaterat du kan tänkas vilja ha med utan att ta upp plats i dina ordinarie väskor. Du betalar inget extra för att checka in den som specialbagage och den är relativt enkel att vika ihop. OBS! Ej ideal att ha med om du planerar backpacking med barn, men det är inte vagn heller.

För övrigt så känns resan hittills som ett enda långt varför-oroade-jag-mig-så-mycket? Inget av det jag oroade mig för har hänt. Här är ett urval av lättnader:

– Så länge vi följer Baes flow går allt bra.

– Vi packade alldeles för mycket.

– All hail skugga.

– Tycka vad man vill om amning och dess för/nackdelar, men det är så nice i värmen eftersom det tar bort två stora orosmoment: uttorkning och konstiga saker i maten.

– Mildison gör mirakel för ung hud som utsatts för sol/bad/sand.

Alltså, gör en resa med spädis om ni kan. Vi väntade tills efter femmånadersvaccinet så Bae skulle ha ett så optimalt skydd som möjligt. Innan fem månader kändes det som att Bae var lite för liten för att vi skulle göra annat än ligga på rummet. Men alla som skriver i Familjelivs forum att det är helt whack att resa till Thailand med litet barn: lägg av, det är fett nice!