Annah Björk

Soffhäng med Leslie Tay

Leslie Tay är en stjärna som gör sig redo att födas i en mjuk explosion av svart glitter. Jag hängde lite med honom i soffan i en fotostudio på Södermalm medan hela det kreativa musikkollektivet RMH, som Leslie Tay är en del av, skulle plåtas för Café. (Jag gjorde en intervju med Silvana Imam, kolla in i nya numret!!!)

Leslie Tay nominerades till en grammis för årets nykomling och årets hiphop/soul i redan förra året. Då hade han ”bara” ep:n 12 år, som innehåller makalösa spåret Sofie och ett gästspel av Seinabo Sey. Han har också jobbat med Cherries debut Sherihan – ett av årets absoluta guldkorn. I somras kom en samling ”skisser och sms” på soundcloud. och han jobbar på ett debutalbum. Men formatet känns ganska orelevant – Leslie Tay tar sig an r’n’b och det svenska spåket med en mjukhet och passion som känns alldeles ny – helt kärleksfull. I vilken förpackning det kommer kvittar – bara det kommer nytt snart.

 

– Jo men jag jobbar på att ett album ska komma ut 2017. Jag har gjort en del bra låtar till det. Det är lite större låtar. Själva känslan är större, det är lyxigt.

Vad skriver du helst om?

–Inspirationen till mina texter kommer från minnen av kvinnor jag varit med och kvinnor jag är med i dag. Det mesta är verklighetbaserat. Det är enkelt att berätta historier, när man bara berättar sanningen.

Har du väldigt bra minne?

– Jag minns känslan mer än själva situationen. Känslan som sedan lever vidare i musiken.

Hur hittade du ditt språk?

– Det är något som växt fram under en lång tid, som jag nu lärt mig att hantera. Att skriva på svenska började som ett skämt. Jag och Sonny Falhberg (Norlie från Norlie & KKV) skojade fram lite låtar, men så blev det bra. Och vi ställde oss frågan, varför har ingen gjort det här? Tillslut blev det jättebra låtar och jag visste inte vem jag skulle ge dem till. Det var då jag kom på att jag skulle släppa det själv.

Varför är den här typen av  r’n’b på svenska en sådan smal genre, typ fram till nu?

– Ingen har vågat tidigare. För att göra det bra måste man ha självförtroendet att vara både sexig och sårbar – man får inte vara rädd för det.

Kan det inte vara svenska språkets fel då? Att det är lite… stift och fattigt?

– Jo, svenskan kan vara begränsande. Jag måste jobba en del kring språket för att den rätta känslan ska komma fram, det får inte bli för ”fint” heller, det blir stift. Men en bra sak är att jag är från Skåne. Då kommer man undan med mycket, språkligen.

Hm. Ge mig ett exempel!

– Jo men istället för att säga ”det här” säger jag ”denna hära”. Jag kan bryta det traditionella sättet att skriva på tack vare min dialekt.

 

Här är Leslie Tays senaste. Ett klubbigt samarbete med norska Unge Ferrari.

 

PREMIÄR: Shima ”Running out of time”

Shima Niavarani är en riktig renässanskvinna, som inte låter konstformen stå i vägen för vad hon vill uttrycka. Senast syntes hon i filmen She’s wild again tonight, julkalendern och tv-serien 30 grader i februari.

”Man måste inte välja mellan konstutrycken. Det är inte en romantisk pakt, att hålla sig till en grej resten av livet. Min pakt är med omvärlden.”

I morgon släpps hennes allra första singel, som hon både skrivit och gjort musiken till. Jag har den äran att premiära låten redan här och nu:

Det är en medryckande, superhittig låt som snirklar runt ett underbart Kate Bush-arv och hypermoderna produktioner. Running out of time är upplyftande och stärkande, men låten föddes ur en djup sorg. Och är från början ett sätt för Shima att hantera hur fyra av hennes närmaste personer plötsligt dog.

Jag har pratat med Shima om musiken, modet och skapandet.

Hej Shima. I dag släpps din debutsingel. Hur mår du just nu?

– Jag är exalterad! Jag skulle behöva en kokong att lägga mig i, eller en lämplig medicin. Jag är inget premiärlejon, mitt hjärta fladdrar och jag gör understatements på allt ”äsch, det går som det går”, men i själva verket är jag extremt förväntansfull.

Du är ju känd som skådespelare framför allt, men jag tänkte prata med dig om musiken – och lite om mode!

– Ja, vad kul. Det var så längesen vi hade kontakt och du skrev om min lila ögonskugga, hundra år sedan typ. Meningen fastnade i mitt huvud, det var så fint. Hade verkligen lila ögonskugga jämt då… What was I thinking?

Vad fint… Men tillbaka till låten! Vad var du i för mood när du skrev Running out of time?

– Jag var mig i studion i Los Angeles sent på kvällen, folk i studion var ganska dragna av whiskyn jag hade köpt. Jag var spiknykter, youtube:ade Janet Jacksons Rhythm Nation. Jag var i sorg efter flera nära personers bortgång, som hade gått bort tätt inpå efter varandra. Det var min mormor som jag växt upp med, min konstnärliga parhäst sen 8 år och så även min bästa vän som länge uppmuntrat mig till att ge ut min musik.

Oj, vad tungt. Jag beklagar.

– Jag var på en plats där ingen kände till det, vilket var skönt. Men jag var också som ett frö för vinden, eftersom mina stöttepelare tagits bort från mig. Jag ville skriva nytt kapitel, trött på att kompromissa med mina gränser, välja bort mig själv i prioriteringsskalan, bära bördor och ta ansvar.  Jag var på andra sidan jorden, och kände: fuck it, jag kan göra som jag vill. Jag hade inget att ångra, jag kanske var död i morgon. Jag låste in mig på toaletten, och började skriva raderna: ”No time to sleep tonight, wont wake up by your side, feel strangled when i’m spooned this tight, can’t help but to say goodbye, these sheet suffocate me, i’m not gonna lie this time, who knows what day i’ll die….”.

IMG_3099

Vad vill du säga med låten?

– Hela albumet, som kommer i höst, består av låtar som handlar om att resa sig upp, när man blivit nerslagen, att inte erkänna sig besegrad, att söka upprättelse. Den här låten är den sista i kapitlet, så att säga, det är en person som slutligen breder ut sina påfågelvingar för att hon har funnit sin frihet.

Vem ska lyssna på den?

– Den som blivit nerslagen, vill resa sig upp, sträcker ut en arm, sätter på en låt, det visar sig vara den här låten, börjar digga, börjar dansa, det börjar rycka i axlarna, börja tänka ”that’s right bitchez, i owned it!”.

 Vad fyller låtar som den här för funktion för kvinnlig frigörelse?

– Jag hoppas att låten blir ett soundtrack till ett mindset: ”Jag uppskattar min attityd och förhållningssätt även om jag inte passar in i förväntningarna”.

Would he feel slutshamed if he were a woman like me?” Berätta vad du vill säga med den textraden? 

– Frågan som ställs med meningen är retorisk. Det är kvinna som jagar, ingen kommer ifatt henne och då stör sig folk (läs:män) på henne, för hon blir ett hot istället för objekt för attraktion.

Vilka influenser har varit viktigast för dig?

– Prince naturligtvis, Depeche Mode, persiska sångerskan Googoosh, Björk, violinisten Izthak Perlman, Sammy Davis Jr, Annie Lennox, Janet Jackson.

Din kommande skiva är inspelad i LA – med vilka producenter? 

– En del låtar är inspelade där, då samarbetade jag med producenten Avyon. Många låtar är också inspelade i Stockholm i samarbetade med Nille Perned.

Hör man att låtarna är inspelade i LA?

– Jag vet inte, för det är fortfarande jag som gjort plattan och jag har skrivit den på vitt skilda ställen i världen. I Sverige plockade jag in en orientalisk violinist till en låt… De låtar jag skrev i Sverige kom till på ett ostämt piano hos min mamma, i LA skrev jag dem i studion. Där jobbade vi med tracks, och jag la stor emfas på sångrytm, och att sjunga rakare/poppigt. Det är olika varianter på hur jag tycker om att jobba.

IMG_3095

Vad spelar mode för roll i ditt liv?

– Jag uppskattar verkligen estetik genom kläder och attribut.

I din musik?

– Mycket. Jag tycker om helheten. Det visuella som bild till det man lyssnar på.

Vem eller vilka är dina favoritdesigners?

– Jean Paul Gaultier, Marc Jacobs, Ulyana Sergeenko, Dior. Och svenska designers som Diana Orving och Ida Sjöstedt.

Hur ser musikprojektet Shima ut, visuellt?

– Sensationellt, hemligt, mycket fantasi och androgynt.

Vilka är dina största stilikoner?

– Bianca Jagger, Prince, Isabella Rossellini.

 

Fotografi av Carl Thorborg, Styling Maggie Chinchilla

Sorgen att ens barn inte kommer uppleva kent

Min dotter kommer inte få uppleva kent. Det är redan helt sjukt deppigt att dagens 19-20-åringar som diggar kent snackar om nån skiva som släpptes de senaste fem åren. Jag växte upp med att om man inte hade hört en låt av Havsänglar var man inte ett riktigt kentfan. Att min dotter inte kommer leva med kent så som min generation levt med kent känns så jävla… trist.

Jag har inte brytt mig om kent sedan Vapen & Ammunition men jag sörjer deras slut förvånansvärt mycket. Alltså jag blev själv helt chockad över att jag ens brydde mig om detta slutet av en era (som egentligen tog slut för typ 10-15 år sedan). Jag vände mig mot min kille med förfasad blick och ba:
– Hur ska Bae ens bli människa utan varken kent eller Broder Daniel???
Han kunde inte svara på denna högst seriösa frågeställning utan att skämta bort den.
– My Chemical Romance? Höhöhöhö. Nä men asså hon kan väl lyssna i alla fall?
– Men det är ju inte samma sak!!!

Det är när ens tonårsidoler försvinner som man inser att man börjar bli som sin föräldrageneration. Jag är helt bakåtsträvande nu och kan inte tänka mig hur Bae ska klara av sitt finniga känsloliv utan kent. Trots att kent börjar bli lite gubbiga nu och kanske gått in i pensionsåldern lagom tills Bae blir tonåring så fanns det en betryggande grej i att de alltid har funnits. DE SKULLE JU ALLTID FINNAS.

De vinner Grammisar år efter år trots att man knappt hört dem. De har konserter fast man inte bryr sig. Men de är det sista som finns kvar av 90-talets svenska tonårsvemod!!!

Det är stunder som dessa man blir för jävla glad över att Solen finns. Tack, Solen! Lova att ni håller på i typ 15 år till så min dotter får känna hur det känns att gråta till lite gitarr och mörka ord.

RIP kent.

Videopremiär: Sophia Somajo ”Klein Blue”

2008 spelade hon in en skiva på sin laptop, sjöng allt genom mikrofonen på datorn. Den här låten definierar slutet av 00-talet bra för min del. Nu är hyperkreativa Sophia Somajo snart aktuell med ep:n Freudian Slip Vol. 1 och poesiboken  Overkligheten. I dag är det premiär för videon till hennes singel Klein Blue som har supermycket kommersiell potential. Självklart ar den regisserad av Sophia själv.

Jag tänkte just skriva någonting om att Sophia Somajo måste lida av DIY-ADHD, men hindrade mig. Det är lite okänsligt och överilat att skriva kanske. Men så besvarade hon själv min första fråga med nästan exakt de orden.

Du har gjort låten, spelat in den, sjunger och regisserat videon? Var får du all energi ifrån?

–  Jag har liksom oändligt med energi. Jag tackar min ADHD för det. Tack. ”Varsågod”.

Har du regisserat film förut?

– Jadå. Jag har regisserat alla mina musikvideor. Det skiftar lite budget och tid bara. =)

Har du till och med jobbat med film?

– Nej, inte utöver mina musikprojekt. Däremot är jag väldigt intresserad av film och framförallt filmredigering. Jag lär mig väldigt lätt om jag har intresse för något. Jag lärde mig musikproduktion på samma sätt… genom att bara sitta och pilla i timmar. Jag tror att jag har bra instinkt liksom, resten är trial and error.

Vad vill du säga med videon till Klein Blue?

– Jag har undermedvetet iscensatt situationer och bilder som jag nu själv ser är symboliska. Den maskerade balettdansaren (Giovanni Bucchieri från bandet SISTER) står för något hämmat, något som hålls tillbaka och vill ut… Något med livet sparkandes inom sig. Kvinnan i svart står för mörkret och vemodet. Modern. Tryggheten till det som är bekant. Ibland kan mörker vara tryggheten… Om det är det man är van vid. Jag tror det betyder att jag känner mig redo att ta mig ut i ljuset och visa mina verkliga färger.

 Vad berättar låten om?

– Jamen, typ det… Att jag inte är färglös och tung. Att jag sprakar i Klein-blått.

SophiaSomajo-Press15-1-1

Vilka är dina viktigaste inspirationer?

– Pappa ”Clownen”, Yves Klein, Anish Kapoor, Bruno K Öijer, 2pac, Patti Smith, Låtsas.

Hur matchar du kläder matchar till din musik?

– Mycket svart såklart… Men längst inunder är jag blå, lovar!.. Stilinspirationer just nu är Patti, Hendrix och Andy Warhol när ”The Factory” var som ballast. 50% Saint Laurent och 50% Lisa Larsson, alltid androgynt.

En annan förälder: Adam Tensta

Adams bäbis nuvarande hem a.k.a. omslaget till ”Svart Bäbis”.

Adam Tensta är kvadruppelt babyaktuell som kolumnist i Vi Föräldrar, stjärna i Gravid vecka för vecka, blivande pappa, samt med singeln ”Svart Bäbis som släpptes i lördags.

Först och främst, varför föredrar du att säga ”bäbis” framför ”bebis”?
– Bäbis känns sötare på något sätt. Vet inte varför. Samt att det är aningen irriterande att uttala bäbis som bEbis.

Jag deltar just nu i ett experiment som innebär att jag inte får lyssna på musik. Kan du förklara för mig hur ”Svart Bäbis” låter?
– ”Svart Bäbis” låter som ett allvarligt men hoppfullt snack mellan far och barn. Du vet när ens föräldrar talade med en som barn, med en seriös och kärleksfull ögonkontakt? Så ungefär.

Kommer jag gilla den?
– Ja.

Varför?
– För att du älskar bra musik. Och så vet jag sedan tidigare att du gillar min musik lite.

Du släpper låt på svenska. Har det något att göra med att du ska bli pappa?
– Nej egentligen inte. Har ofta skrivit på svenska. Mest handlar det nog om att jag är väldigt inspirerad av mina kollegor på RMH just nu. Erik Lundin, Silvana Imam, Michel Dida och Nebay Meles, alla dom släpper ju låtar på svenska just nu.

Förutom din påbörjade karriär som kändispappa, hur påverkar vetskapen om att du ska bli pappa dig, på ett existentiellt plan?
– Hmm. Skulle nog säga att den vetskapen påverkar allt jag gör. Allt från planering till utförande. Nu görs allt med lite mer mening eller vad man ska säga. Allt slit ska liksom resultera i något som är jävligt värt, ett barn man ska ta hand om, älska och uppfostra.

Kommer du vara pappaledig alls, och i så fall hur mycket?
– Det kommer jag. Så mycket som det går. Måste såklart komma överens med min flickvän Jenny om exakt hur mycket. Vi ska nog prata om det kommande vecka.

Hur viktigt tycker du att det är?
– Jag tycker att det är väldigt viktigt och bra med pappaledighet. Ett sant privilegium att få så mycket tid och umgänge med ens barn. Den som kom på pappaledighet är ett geni.

Jag står kluven inför att lägga upp för mycket bilder på mitt barn på internet. Till exempel delade jag aldrig vårt ultraljud på Facebook. (Och jag är inte ens känd.) Hur ser du på den grejen? Speciellt i egenskap av offentlig person. Finns det något som oroar dig kring det?
– Jag tror att det är en naturlig sak att tänka på och värna om saker som är privata. Samtidigt så är det lika naturligt att känna sig stolt över sånna nyheter och vilja dela med sig av det fina med hela världen. Jag och Jenny pratar såklart igenom varje liknande socialmediepost innan vi publicerar. Vi har pratat ganska mycket om hur vi ska göra när barnet väl är fött. Det återstår att se hur vi löser det helt enkelt.

Finns det något som känns extra viktigt att ha i åtanke när det gäller det?
– Att alla berörda parter ska ha sitt att säga till om saken, vilket i och för sig blir svårt då ett spädbarn kanske inte kan ge sitt medgivande om att vara med på bild på Insta typ, haha.

Vad blir nästa steg i din svenskrappande karriär?
– Att spela in mer musik och släppa den. Det är allt. Inte svårare än så.

Vad är du hands down mest peppad på när bäbisen kommer?
– Sjukt nog att vakna mitt i natten av barnskrik.

Lol. Jag såg en bild på dig och Jenny när ni höll hörlurar mot magen. Vilka är era top tre mest spelade låtar för bäbis?
–  Adam Tensta – ”Svart Bäbis”, Wizkid – ”Ojuelegba” remix (ft. Drake & Skepta)Erik Lundin – ”Suedi”.

Sweet! Grattis, och stort tack!

Musik für alle

Måndag är min bästa och sämsta dag. Måndag är skarven i sängen, sommarens sista och  höstens första dag, alla känslorna på en och samma gång etc etc. Därför är det extra viktigt att lyssna på bra musik. Som det här:

Chvrches Clearest Blue

Glasgowbandet bygger sitt succékoncept på influenserna från tre generationer musikälskare. Producenten Iain Cook från 70-talets början och syntmusikens födelse, keyboardisten, gitarristen och sångaren Martin Doherty har första halvan av 80-talets med sig och sångerskan Lauren Mayberry från andra halvan 80’s införlivar den moderna electropopen i mixen. Resultatet är ljuvligt mjukt, tillfredställande välgjort och snuskigt dansant. Särskilt kär är jag i breaket, där låten lämnar vokalerna och blir popig dans, dans, dans.

Lana Del Rey Freak

Jag delade ut en sällsynt 5:a i betyg till albumet Honeymoon i min recension i Expressen. Freak är en av alla mina favoriter på skivan. Inte bara för att raderna ”Baby, if you wanna leave, come to California, be a freak like me, too” tilltalar mig oroväckande mycket eller för att jag bara vill ha mer av de triphopiga beatsen. Det finns 1 000 orsaker till.

Ryan Adams 1989

Äe, just när jag trodde min Ryan-kärlek maxats lägger han in en ny växel. Hans senaste album Ryan Adams och den underbart nyckfulla och skitsnyggt inramade spelningen på Cirkus räckte inte. Nu har sursnubben gjort ett helt coveralbum av Taylor Swifts strålande 1989. Han ger inte bara den lättuggade popmusiken den ultimata upprättelse den alltid förtjänat (för de kretsar som inte fattat det än) – han gör dessutom en minst lika bra skiva som originalet. Så nu finns det två.

Det är bara att lyssna på This Love för att nästan kräkas av hans träffsäkerhet.

Eller på Style som egentligen säger ännu mer, eftersom den ligger så långt ifrån tuggummidoftande originalet.

New Order Restless

Första singeln från New Orders nya skiva Music Complete är så perfekt. Ett av den samtida musikens allra största inspirationskällor är fortfarande relevanta. Den här låten fick mig att vilja stega in på Way Out Wests kontor och skrika i megafon: ”HALLÅ VARFÖR BOKADE NI INTE NEW ORDER???”. Men jag skrev en krönika istället.

Stilreleasen: Joy

Det var ett tag sedan, men nu är Stilreleasen tillbaka. Den som granskas i dag är kvinnan som kallas Sveriges egen Nicki Minaj.

Det här är omslaget till hennes första ep, Glädjeflickan. Joy M’Batha gjorde entré med nu mera klassiska låtraden ”Joy är nåt som ingen annan är” i kaosbra Lorentz-singeln Där dit vinden vänder förra året.
Jag har skrivit en trudelutt om vad jag tycker om musiken här.

Men nu till väsentligheterna – Joys stil. Den är nämligen ÖHMAZING. Jag har just sett henne gästa Maskinen på Bråvallafestivalen. Klädd i knallgul/grön kjol, vita nätstrumpor och strassklädd behå.

För att bedöma omslaget och pressbilderna till ep:n måste vi göra en snabb koll på hur det kan se ut när Joy är med.

Det var hon som kom med fyra pojkar/kattungar i koppel till P3 Guld i vintras.

Klär i baddräkt och klättrar på bilar.

Eller går ut som någon kawaii goth/rap-Lolita.

Jeppz, Joy är landets enda riktiga scendiva och den enda i detta stilstiffa land jag sett bära upp världens bästa scenplagg – body/baddräkt. Och med den äran. Joys modesvängar är så väl tilltagna att man måste ha åksjukepiller för att se henne live. Och jag gillar ju bergochdalbanor.

Joy är tvärt emot både det svala svenska modet och den typiska svenska artisten är på scen. Hon är fri och självsäker. Och rolig! Hennes sexighet, hennes fallenhet för bakdelsdans, har ingenting med den inställsamma underkastade sexighet gamla popstjärnor som Britney var tvungen att traska runt i.

På omslaget och pressbilderna till ep’n bär Joy nunnedräkt. (Ja, och handbojor om man tittar nära) Någonting som i kontexten Joy har en poäng. Så snart man lyssnar på låtarna framgår att hennes stilmässiga kyskhet bara finns där för att kontrastera hennes helt barnförbjudna låtrader. Väldigt mycket Madonnas 80-tal.

Den sobra sminkningen på bilderna gör henne inte bara milt vacker (älskar de blekta ögonbrynen!). Den lyser också mer än någon neon-make skulle göra på hennes ansikte, eftersom det är så vi är vana att se henne.

Kul, smart.

 

Videopremiär: Noonie Bao ”I’m in Love”

Dignande körsbärsblomster och löjligt blå himmel. I dag är det värkänslor all over the place, eller hur? Det firar vi med att världspremiära videon till Noonie Baos eget vårtecken I’m In Love.

Videon är regisserad av Sebastian Mlynarski med en hysteriskt jetlaggad Noonie Bao i New York. Med i teamet var ett helt konstgäng som hjälpte till att få alla tricks och all magi i videon att fungera. Det var första gången Noonie Bao och Sebastian jobbade tillsammans.
– Jag hade letat länge efter någon som kunde få ut den här fanatsivärlden som jag ser i mitt huvud på film. Jag ville ha mycket färg, en Twin Peaks-känsla och att det skulle hända massor i videon. Vi fann varandra ganska direkt, säger Noonie Bao.
I’m in Love är första singeln på hennes andra album och låter som en jordgubbssmoothie smakar.
– Men det är bara vid en första anblick. För mig är låten mörk också. Den handlar om att vara så kär i någon att man inte känner sig helt frisk i huvudet. När man faktiskt kan gör exakt vad som helst bara för att få vara med en person och få den att gilla en tillbaka. Så det finns en del destruktivitet i låten, brevid det där glada, säger Noonie Bao.
Vi pratar i telefon inför videoreleasen. Hon har isolerat sig i ett hus i Veibystrand tillsammans med Linus ”Lotus” Wiklund för att göra de sista produktionerna på sitt kommande andra album. Hit åker hon ofta för att skriva. När hon inte är i Los Angeles och skriver musik till andra artister, med andra låtskrivare. Under åren har Noonie Bao bland annat skrivit hits åt Avicii, Clean Bandit och Tove Styrke. Men till den skånska längan åker hon för att skriva alla känslor och upplevelser hon inte pratar om, men behöver bearbeta. Det som blir hennes egna, högst personliga poplåtar.
– Jag har märkt att om jag isolerar mig och har riktigt tråkigt så kommer fantasin til mig. Det är som att jag har så trist att jag måste skapa mig en egen värld, det är den jag skriver. Så jag åker hit och väntar ut inspirationen, berättar hon.
Hur låter nya skivan jämfört med din första?
– Det är en gladare skiva! Troligen för att jag är gladare person. Jag har sedan jag spelade in den första skivan fått ägna mig åt jag tycker mest om i hela världen, skriva låtar. Den handlar om kärlek, det ryms så mycket inom det temat, Från att vara så där jävla kär som i I’m in love till … hat.
Vad har du inspirerats av ljudmässigt?
– Jag har lyssnat på väldigt mycket tv-spelsmusik från nittiotalet. Spirited Away– soundtracket. Och på klassiska artister som Joni Mitchell och Susanne Vega. Sedan har jag skapat någonting eget av de olika drömvärldarna.
Är musik drömmar?
– För mig är musik verklighetsflykt. Det var så jag började skriva låtar. Jag hade så tråkigt i skolan att jag satt och gjorde musik istället. Jag skapar något vackert av det som är trist.
Du skriver som terapi, är det inte läskigt att dina innersta tankar blir publik musik?
– Jo, otroligt läskigt. Mina låtar följer mitt liv, de är helt självbiografiska. När jag producerar låten går jag också in i känslan jag hade när jag skrev, det kan vara känslomässigt krävande. Men jag hade gått under om jag inte hade skrivit av mig alla känslor! Och det finns någonting vackert i att någon annan sedan lyssnar och kan känna igen sig.

När hon inte isolerar sig på den svenska landsbygden är Noonie Bao, eller Jonnali Parmenius som hon egentligen heter, som sagt i Los Angeles och jobbar med andra. En av de hon jobbar mest och bäst med är den engelska hitmakerskan och artisten Charli XCX, som bland annat skrivit Icona Pops I love it och Iggy Azaleas Fancy.
– Jag och Charli har blivit nära vänner genom att skriva låtar tillsammans. Vi delar mycket mer än musiken, det är så mycket känslor inblandat att man kommer varandra nära utan att prata på klassiskt sätt. Det låter klyschigt, men musiken talar. Jag vill göra musik 24 timmar om dygnet, så det är mitt enda sätt att träffa folk och vara social på.
Är det speciellt att jobba med kvinnliga låtskrivare?
– Egentligen tänker jag inte i kön när jag jobbar med folk. Men kvinnor har ofta fått kämpa hårdare för att komma dit de är, så de brukar vara väldigt grymma. Jag föredrar att jobba med tjejer faktiskt, det finns så många bra i dag!
Vad ska du göra mer i vår?
– Jag ska göra klart min ep. I maj åker jag till ett franskt slott för att vara med på en writing camp, med massa olika låtskrivarkompisar. Sedan åker jag till LA för att skriva med Charli. Det kommer släppas en låt med Carly Rae Jepsen som jag skrivit. Och Alesso-låten All this love, som jag skrivit och sjunger på.

LA – Dag 2

Jag steg upp tidigt och drack kaffe med LA-baserade fotografen Susanne Kindt-Wollam. Hon och jag gjorde under resan hela sex intervjuer. Vi drack kaffe nu på morgonen men det dröjde inte länge innan hon presenterade mig för en mycket mer typisk Los Angeles-dryck just nu.

Kombucha. Det är alltså fermenterat te och ska vara topp notch hälsodryck. Det smakade jäst, rutten juice. Jag som gick in 100% för att leva LA-liv tvingade i mig giftet men fick kväljningar av varje klunk.
Under resten av resan hände samma sak så fort jag kände lukten av Kombucha, vilken var ungefär lika frekvent som gräsdoft. (Så äckligt att kameralinsen inte kunde ställa in skärpan…)

Vi åkte till Jim Henson-studion, ett supergulligt litet gårdskomplex med legendariska studior. Henson är urfadern till Mupparna, det syntes på gården…  I de här lokalerna har bland mycket annat ”We are the world” med Michael Jackson och company spelats in.

Just nu jobbar Lady Gaga med nytt i en av studiorna. Hon tog en selfie på toan bara några dagar innan jag var där. Tyvärr såg jag inte skymten av henne den här gången.

Vi snirklade oss vidare upp i Hollywood Hills, förbi Laurel Canyon, bor Linnea Berg som jobbar med svenska artister i Los Angeles. Det här är hennes lilla utsikt över lilla staden.

Nästa stopp var Ocean Way Studios på Sunset Boulevard. Ännu en legendstudio där Radiohead, Madonna, Eminem, Joni Mitchell… spelat in. Vi hängde i studion som just nu besitts av producenten No I.D. , som bland annat jobbat med Kanye West och Common.

Jag intervjuade r’n’b-sångerskan Snoh Alegra, som har ett tungt kontaktnät bland amerikanska artister och bäddat för ett stort genombrott.

Sen fick man vara fotoassistent och hålla blixtar.

Efter en trevlig middag åkte jag och M till vårt nya hotell i Venice Beach och påbörjade vårt liv som unga surfare som gjorde musik om kvällarna. Gick sådär med surf och musik. Men Venice kändes som att komma hem.

Tre saker att göra

En film att se:

Palo Alto
Min girlscrush Emma Roberts och min kille James Franco i Gia Coppolas drömfina debutfilm. Jag såg den för ett år sedan, eftersom jag peppat sönder mig för den sedan jag hörde talas om de perfekta kompontenterna. Men nu har Palo Alto gått upp på svenska biografer också, så kila och se. Priviligerad uppväxtskildring i snyggaste high school-miljön – fotboll, fester, kärlekstrubbel. Baserad på Francos novellsamling om hans hemstad i Kalifornien. Dev Hynes och Jason Schwartsman har gjort musiken, så…

En låt att lyssna på:

Noonie Bao I’m in Love
Nu så! Noonie Bao är tillbaka med musik i eget namn. I’m in Love smakar sommar när hela lägenheten luktar schampoo.

En video att kolla in

Sakarias Bellagio
Sakarias går all in i sitt oberoende indieskap med sitt senaste släpp. Bellagio är en livevideo där både ljud och bild är nyinspelat i en lagerlokal i Sickla. Videoversionen av låten från soloalbumet Atlanten är en skitcool nästan åtta minuter lång och dånande autotuneorgie där Sakarias tar ut de konstnärliga svängarna. Han toppar det hela genom att vara klädd i motorcrosskläder, med handskar och allt.
Jag hoppas det här lekfulla förhållningssättet till musik är början på en trend.