Annah Björk

Därför är Jeremy Scott bäst

I går visade Jeremy Scott sin s/s 2016 på New York Fashion Week. Jeremy Scott är min just nu allra bästa favvodesigner. Hans kläder får mig att vilja släppa det jag gör, råna en bank, köpa ALLT han gjort för pengarna och tillbringa resten av livet catwalkande på New Yorks gator och på olika fester med kreativa kreti och pleti.

Han har sin egen linje, skräddarsyr åt artister och är sedan 2013 creative director på Moschino. Jeremy Scott är lika visuellt urflippad som Miley Cyrus men på rätt sida smakfullt (om han har lika hög toleransnivå för det som jag har). Hans design är helt fokuserad på amerikansk sport och popkultur, bland mycket annat har han gjort kollektioner med bland annat Barbie, Svampbob Fyrkant och Looney Tunes.

Jeremy Scotts lekfulla kläder gillas också av artister som Katy Perry, Nicki Minaj och Lady Gaga. Och Miley såklart. Han har ett stort posse artister som hänger i hasorna. Och hans framgång startade faktisk med att Björk la in en stor order på hans fjärde kollektion.

Scotts mesta musa just nu är k-popstjärnan CL. Här är hon tillsammans med linslusdesignern själv i de Formula 1/motorcross-influerade kläderna ur Moschinos s/s 2016. Kläder som redan synts på bland annat Leigh Lezark i Misshapes.

Kommande Jeremy Scott-kollektionen var en färgbomb som gjorde ett besök hos 60-talets hemmafruar, de som levde då man fortfarande pratade om technicolor och fantiserade om framtiden som silvrig och högteknologisk. Mixat med ett klubbigt 80-tal. Jag har många måsten ur kollektionen, men mest det här:

Så här jag tänker gå klädd tills jag kommer på någonting bättre. Silver! Slippa tröja, skönt. Nätstrumpbyxorna tänker jag skaffa i dag, har redan skådats på bland annat Joy. Kjolen, perfektion i glansighet och plissering.

Make up:en är alltså påmålade fransar, lite A Clockwork Orange och väldigt mycket genväg till sextiotalsfeta fransar. Läppstiftnyansen är en något mer aprikos ton än det jag har, peachy! Och håret! En peruk här, men bara att tänka Birgitte Bardot vid stylingen! (perfekt för mig som blivit med ofrivillig lugg till följd av för mycket blekning…)

Mer älskvärd kuriosa är att det var Jeremy Scott som gjorde flygvärdinnedräkten till Britney Spears i Toxic. Snyggaste uniformen jag vet – älskar hela videon.

Stilreleasen: Joy

Det var ett tag sedan, men nu är Stilreleasen tillbaka. Den som granskas i dag är kvinnan som kallas Sveriges egen Nicki Minaj.

Det här är omslaget till hennes första ep, Glädjeflickan. Joy M’Batha gjorde entré med nu mera klassiska låtraden ”Joy är nåt som ingen annan är” i kaosbra Lorentz-singeln Där dit vinden vänder förra året.
Jag har skrivit en trudelutt om vad jag tycker om musiken här.

Men nu till väsentligheterna – Joys stil. Den är nämligen ÖHMAZING. Jag har just sett henne gästa Maskinen på Bråvallafestivalen. Klädd i knallgul/grön kjol, vita nätstrumpor och strassklädd behå.

För att bedöma omslaget och pressbilderna till ep:n måste vi göra en snabb koll på hur det kan se ut när Joy är med.

Det var hon som kom med fyra pojkar/kattungar i koppel till P3 Guld i vintras.

Klär i baddräkt och klättrar på bilar.

Eller går ut som någon kawaii goth/rap-Lolita.

Jeppz, Joy är landets enda riktiga scendiva och den enda i detta stilstiffa land jag sett bära upp världens bästa scenplagg – body/baddräkt. Och med den äran. Joys modesvängar är så väl tilltagna att man måste ha åksjukepiller för att se henne live. Och jag gillar ju bergochdalbanor.

Joy är tvärt emot både det svala svenska modet och den typiska svenska artisten är på scen. Hon är fri och självsäker. Och rolig! Hennes sexighet, hennes fallenhet för bakdelsdans, har ingenting med den inställsamma underkastade sexighet gamla popstjärnor som Britney var tvungen att traska runt i.

På omslaget och pressbilderna till ep’n bär Joy nunnedräkt. (Ja, och handbojor om man tittar nära) Någonting som i kontexten Joy har en poäng. Så snart man lyssnar på låtarna framgår att hennes stilmässiga kyskhet bara finns där för att kontrastera hennes helt barnförbjudna låtrader. Väldigt mycket Madonnas 80-tal.

Den sobra sminkningen på bilderna gör henne inte bara milt vacker (älskar de blekta ögonbrynen!). Den lyser också mer än någon neon-make skulle göra på hennes ansikte, eftersom det är så vi är vana att se henne.

Kul, smart.

 

Queen av fakkin allt

I går såg jag Nicki Minajs världspremiär för The Pink Print-turnén i Globen. Det är så coolt och snyggt hur hon hoppar mellan rap och sång så där sömlöst och galant. Nicki är overkligt och totalt onödigt snygg förstås. Och vid det här laget (eller någonsin om jag ska vara ärlig) kan ingen chocka mig med några stringkläder eller helttransparenta kroppsstrumpor. Absolut inte med några juck eller fula ord. Istället var det finaste på spelningen faktiskt de inledande, allvarligare, mjuka rap/poplåtarna från senaste skivan The Pink Print. Saknade dock Skylar Grey-samarbetet Bed of Lies. Men nu ska jag inte göra en recension av konserten här, det gjorde jag redan i Expressen i går natt (läs här).

Nej, jag vill hylla publiken. Det finns några få spelningar här i stan där fansen klär upp sig och blir så sjukt snygga. Oftast är det dresscode flanellskjorta på konserter och när Lady Gaga kommer vill några leka cosplay. Det är ytterligheterna. Och fina på sitt sätt.
Men Nicki Minaj-publiken kan ha varit den snyggaste publik jag sett utanför en hipsterfestival. På Globen i går såg jag BLAND MYCKET ANNAT följande:
– En tjej med silvriga miniryggsäcken of my dreams.
– En långpaljettjacka/kavaj med luva.
– En gnistrande grön minikjol på den typen av tjej som vanligtvis inte glider runt i minikjol och blottad mage.
– Jag såg magiska håruppsättningar med flätor och tofsar i ett enda mishmash.
– Alla var helt översminkade på ett helt underbart sätt. Ett sätt som alla kunniga skulle avfärda som trashigt. Jag tyckte det var fakkin lovle.

Man kan säga att kvällens dresscode var: ”Kom som du ser ut i dina drömmar – i en värld utan normer, Jantelagar eller maktstrukturer”.
En jävla bra dresscode, som jag ska sno till nästa fest. Och den som satte dresscoden för kvällen var förstås stjärnan på scen själv. Nicki Minaj är en förebild när det kommer till att be sober minimalism dra åt helvete. Hon är beviset på att det går att behålla makten över sin sexualitet även om man blottar både det ena och det andra och är snuskig och pratar om sina och andras könsdelar.
Det är så svårt det här med objekt och sex och popstjärnor att jag efter 15 år ännu inte kan formulera vad det är som är själva skillnaden i en enkel mening.
Men de vrålsnygga, uppklädda fansen i alla former och färger och kön på Globen i går behövde inga smarta meningar.

De visade genom sig själva vad en riktig förebild faktiskt gör.

Say no more.

En röv, röv värld

Om man är i magasinsbranschen och således mentalt månader i förväg är det dags att summera året på olika sätt. Skulle man tro det kinesiska horoskopet är det hästens år. Men det mesta inom popmusiken pekar på att 2014 blev rövens år.

Major Lazer visste inte hur profetisk hans video Bubble Butt var när den kom förra våren. I filmen invaderas jorden av en gigantisk kvinna från yttre rymden. Hon blåser upp tre unga brudars rövar till ballongsize. Sedan går de på en fest där det verkar pågå ett rumpskaksmästerskap.
Nu har det nästan blivit verklighet. Den senaste tiden har jag blivit helt vimmelkantig av de cirkulära bakdelsrörelsernas take-over i popvärlden.
Lady Gagas stringshow i Globen för ett par veckor sedan hade chockfaktor noll efter att vi härdats av Nicki Minaj, en eh, mer promiskuöst lagd amerikansk artist, och hennes video Anaconda. Om ni mot förmodan inte redan sett den extremt virala filmen, som visats över 212 miljoner gånger på YouTube, så är det är en provokativ och parodisk orgie i naket rövskak i djungelmiljö.
(På tal om profetisk så är Nicki Minajs låt en blinkning till en snubbe som heter Sir Mix-A-Lot och hans låt ”Baby’s got back” från 1992)
Efter den har rumpan dykt upp som en framgångsfaktor på flera ställen.
Det är ingen vild gissning att omfattningen av Miley Cyrus genomslag på förra årets VMA-gala är upphovet till att ingen vill bära byxor. Om twerkandet, Mileys skakande av sin lilla stjärt, kunde förvandla en barnstjärna till en av världens största popartister – vem vill då inte vifta med baken?

Redan efter twerk-skandalen startade en komplex exotifieringsdebatt kring Mileys bleka arsle. Dansen var kapad och gick hem i stugorna just eftersom så att säga bakdelsaken i det här fallet satt på en liten vit tjej. Miley svarade genom skämta bort kritiken med en enorm lösrumpa.
Svårigheten ligger i att hålla sig på rätt sida av den hårfina gränsen mellan påläst satir och rasistisk historelöshet. Eller kvinnlig frigörelse kontra sexism.

En som missade alla poänger var Jennifer Lopez – en gång Jenny from the Block och numera Jenny in the 40-årskris. Som att hon bara inte orkade krångla det med något så tidkrävande som finess? Comebacklåten fick kort och gott heta ”Booty”. Och för att vara på den säkra sidan bjöd J.Lo in unga, bootylicious-rapparen och Vad e det för mode-favoriten Iggy Azalea att gästa med sina behag.

Sedan slog rövtrenden slagit knut på sig själv. Säg hej till hårdrocksbandet: Mastodon och deras låt  ”The Motherload”.

Med lite dålig humor kan man låtsas att metalmännen leker att de hamnat mitt i en annan poptjejs utmanande videoinspelning.
– Vilken är det mest bisarra grejen, som folk aldrig skulle vänta sig i en Mastodon-video? Då kom jag att tänka på twerking, försvarade sig bandets Bran Dailor i en intervju med Pitchfork.

Men det är när en grupp vita medelåldersmän drunknar i kvinnors vibrerande kroppsdelar som man vet att det inte är fråga om var gränsen går längre.
Bandet utnyttjar bara poptrenden – som ett tag var riktigt uppfriskande – till att vända tillbaka den kvinnliga baken till den position som sedan alltid reserverats för den i popvärlden.
Det är en röv-värld där ute.