Annah Björk

Premiär: Hanna Järver & Jonas Lundqvist ”C’mon”

Med samma fina överaskningsmoment som när man öppnar en julkalenderslucka så blir det premiär för Hanna Järver och Jonas Lundqvists gemensamma singel C’mon.

unspecified-3

Hanna Järver är P3 Guld-nominerad i för Årets Pop och Årets nykomling för EP:n Närke. Jonas Lundqvist är gammal trummis från Bad Cash Quartet och har släppt soloskivor i eget namn och som Jonas Game. I år kom Vissa nätter, andra skivan i eget namn. Deras gemensamma låt släpps i morgon och samarbetet mellan två av landets mest intressanta låtskrivare är ju en match gjord i himlen.
Den här snöflingan har de skrivit i hop, och Hanna har producerat. Rösterna, orden slingrar sig genom varandra som serpentiner som trasslat sig. Lågmält hittigt och melankoliskt euforiskt. Precis som det ska vara.

 

Mellan låtlyssningarna passade jag på att ställa några frågor till artisterna själva.

Jonas, Hur känner du Hanna? 

– Hon ringde och så snackade vi massa. Det var trevligt och på den vägen är det, en härlig väg att ta.

Hanna, hur känner du Jonas?

– Vi spelade en låt ihop i somras. Och sen ville jag skriva med honom så jag hörde av mig och så sågs vi. Sen har vi hängt en del i höst och det har varit väldigt fint.

Varför gör ni en låt ihop, Hanna?

– Jag gillar Jonas musik, och antar att han gillar min? Och sen funkade det bra bara. Jag gillar låten så himla mycket.

Jonas, vad gör Hannas musik unik?

– Sättet hon lägger orden, alltså värsta rytmen o melodi-skillsen. Och där är ju kul och vara med på ett hörn.

Vad handlar C’mon om, Hanna?

– Jag kan ju inte tala för oss båda, men för mig handlar den om att vara fri och att inte behöva vara så himla bra hela tiden – ish.

Jonas?

– Ja asså hmm ööö bestäm du.. Men korta stunder av FRIHET eller?

Hanna, har du en svag punkt för Göteborgspop…. Du har ju gjort en egen version av The Tough Alliances Koka Kola Veins tidigare..?

– Haha, jag vet inte om jag lyssnar på så mycket göteborgspop egentligen. Men det är klart, det kommer ju en hel del bra musik därifrån, bra texter.

Vad har ni två mer på gång tillsammans?

– Vi spelar på Pustervik och Mejeriet nu i december!

Okej, och vad händer 2017, Hanna?

– Det börjar i alla fall med P3 Guld vilket känns lyxigt. Sen hoppas jag att jag kommer att släppa bra musik och spela massa live. Har haft ett så himla nice live-år, vore kul om 2017 kunde toppa det.

Du då Jonas?

– Allt jag hoppas på är goda relationer.

cmon

Fotograf: Kristian Bengtsson

New Kids on the Top

I går satt jag i rutan (SVT Godmorgon, kolla hela klippet här, 2.20 in) och musikspanade på några brännheta 2016-aktuella artister som fått musiken med vällingen. Här är musiken jag delade med mig av.

IMG_7374

Gina Lee har inte släppt någonting än. Så det här är ett superexklusivt smakprov på henne, behind the scenes-bilder från plåtningen av singelomslaget. Gina-Lee har en pappa som heter Mats Ronander och är blueslegend. Jag har fått lyssna på några fler låtar ur hennes telefon i största hemlighet. Och den den här självklara attityden som syns i klippet överför hon snyggt i sin mjuka, urbana r’n’b på svenska. Jag utnämner henne härmed till 2016 års Lorentz. Första singel heter ”Dramaten” och släpps på Woah Dad! i början av februari.

– Min kille David Dahlgren gjorde beatet till mig när vi precis hade träffats för att han ville imponera på mig… Sen skrev jag en text och melodi, som en pik till honom att jag inte ville gå in i en relation för fort: ”Jag kan inte springa snabbare än så här”, säger Gina-Lee.

 

Artisten Mabel har alla ingredienser till att vara cirka universums undercoolaste person. Och det är hon också. I Gomorron Sverige visade jag ett klipp där hon uppträder på brittiska kanalen BBC, som satt henne på sin lista över artister de tror på under året. Ni vet, samma tv-kanal som hade ett program som heter Top of the Pops? Där det en gång i tiden filmades tidernas tuffaste framträdande? Neneh Cherry, gravid i sjunde månaden, dödar allt motstånd med Buffalo Stance (som fortfarande är en av historiens bästa låtar). Neneh är Mabels mamma och Camron McVey, som provat Massive Attack, är hennes pappa. Nu var det tyvärr inte Mabel som låg i magen i klippet 1989, utan hennes storasyster Tyson.

Men anyways. Mabel bor i London och gör mjuk r’n’b-pop med tydliga triphopflirtar. Ja, som om Massive Attack och Neneh Cherry skulle få barn.

Det här är hennes senaste singel My Boy My Town. Snart kommer en till.

På temat: En person som vi får se om han går i pappas fotspår – det är Adam Tenstas bebis. Ungen ligger fortfarande i sin mammas mage, men fick just en låt tillägnad sig. Den heter Svart bäbis och är Adam tenstas första låt på svenska och handlar om hur det är att växa upp som mörkhyad i Sverige.

Jag får återkomma om 15-20 år angående Baby Tenstas fortsatta karriär.

Lyssna också på Stings dotter Eliot Sumner, svinbra electropop med bråddjup.

Lyssna på Nina K’s album innan det släpps

Nina K har gjort ett album som jag inte hittar någon som helst anledning att stänga av eller ens på paus. On ice släpps på fredag, men här kan ni höra hela skivan i förväg:

On ice är ett engagerande, berörande och samtidigt mjukt behagligt och trösterikt album. R’n’b-pop i 2015-tappning med världsmusikaliska och plingande asiatiska influenser. Och det handlar om… döden. Jag intervjuade Nina K om musiken och det oundvikliga i livet.

– Jag började tänka mycket på döden när jag gifte mig. När jag hade lovat att älska min man kärlek tills dagen då någon av oss dör. Det är ju så absurt liksom. Jag kan ju omöjligt veta vem jag kommer att vara tills jag dör. Eller vem han kommer vara. Men det är det som är tjusningen kanske.

Varför ville du skriva om döden?

– För att döden har varit så närvarande i mitt liv de senaste åren. Det behövde bearbetas en del. Men kanske också för att jag har gjort en min mest r’n’b-iga skiva någonsin, och de r’n’b-skivor jag växte upp med innehöll minst en låt om någon som dött.

Vad har du för personliga erfarenheter av döden?

– Min bror fick ett barn som dog för några år sedan. Vi var samlade hela familjen när de livsuppehållande maskinerna stängdes av. Vi satt och väntade på att döden skulle komma till den lilla barnkroppen. Det går inte att beskriva det riktigt.. Isac hette han. Det betyder ”den som skrattar”. Skivan handlar mycket om det.

Pratar vi för lite om döden?

-Kanske, men jag tror det är meningen. Alla vet att den kommer. Och när den kommer är den en så sjuk bitch som tar alldeles för mycket plats, så vi behöver ju egentligen inte uppmuntra hen mer än vi gör.

Är det för lite av dödstemat i musiken tycker du?

– Döden i musiken gör ju kanske lite för ofta religiösa kopplingar. I r’n’b i alla fall. Men det kan ju fungera som tröst. Jag lyssnar för lite på death och black metal, de är ju rätt bra på det där.

1410_Nina Kinert_051_jp

Vilken musik har influerat skivan?

– Divorna jag växte upp med. Mariah var min första kärlek. Vid sidan om Enya. Framförallt de två har fungerat som mina levande skyddshelgon under arbetet. Att få till de nästan synthiga körerna som finns i Enyas musik kändes viktigt. Men också få waila mer som Mariah.

Vad händer nu?

– Livet fortsätter… Eller? Med förutsättningen att döden håller sig borta såklart. Jag ska inte ut på någon turné. Men det kommer bli en konsert. En exklusiv, i början av nästa år.

Nina K heter tidigare Nina Kinert. On Ice är hennes femte album och är producerat tillsammans med Daniel Fagge Fagerström (Optic Nest, The Skull Defects) och mixat av Alex ”Lexxx” Dromgoole (Björk, Jessie Ware, Angel Haze, Fatima Al Qadiri).

Popen vecka 41

Jag började med att drömma mig tillbaka till den här studion på Skeppsholmen. Sakarias, andra halvan av hiphopduon Lorentz och Sakarias, har spelat in sin soloskiva Atlanten där. Och en klar höstmorgon tog jag båten över från Slussen. Susade fram genom dimman som ännu låg över vattnet. Jag och Martin Sakarias tog en varsin kopp grönt te, och så spelade han upp hela skivan för mig.

Utan att säga för mycket är det en utökning av den musikaliska galax Sakarias hittat med med sin bror. På skivan sjunger han, blandar in ännu mer pop och till och med rock. Det är episkt och så samtida att det stundtals kändes som det var sidor ur min egen dagbok som omvandlats till ljud.

I måndags var det dags för en verklig debutant att göra sitt eldprov. Seinabo Sey knockade ju hela musikvärlden när hon släppte Younger förra året. Efter det har hon jobbat hårt för att färdigställa fler låtar. Och nu var det dags för henne att presentera dem för en större publik. Det är förstås unikt att göra sin första egna spelning i det innersta finrummet: Dramatens stora scen.

Seinabo hade med sig band, en lyxig kör, med bland annat Sabina Ddumba. Gäster som Salem al Fakir och Oskar Linnros. Hennes pondus som soulpopsångerska går inte att värja sig mot. Men glappet mellan mäktet i balladernas största stunder och hennes skolföreställningslika mellansnack är ännu lite för stort för att helheten ska få en att trilla av de hårda teaterstolarna. Möjligen är balladtempot fortfarande också lite för odynamiskt. Men Seinabo är en makalös artist som kommer, KOMMER, att gå hur långt som helst.

Hon sjöng bland annat en Halo-bekant ballad som jag längtar efter att höra igen.

Stort plus i finkulturkanten för den här magiska balettdansösen som agerade intro.

Sen har jag hängt med One Direction igen. Gruppen visar sin konsertfilm Where we are tour på bio i helgen. Jag har sett konserten … fyra gånger tidigare. Så det finaste jag fick ut av filmen var att se gullungen Niall sitta och omedvetet pilla upp ett hål på jeansens knä under intervjun. Som ett barn!

(Okej, jag sjöng med, speciellt Story of my life. Det var ju mörkt i salongen.)

Jag var ute på Lisen Stibecks 1700-talsgård och hade ett fint samtal om hennes Fotografiska-utställning och bok Daughters.

 

På kvällen spelade Kleerup upp sin ep As if we never won på Riche. Är ju redan tokig i den här. https://soundcloud.com/kleerup/kleerup-let-me-in-feat-susanne-sundfor

Och så såg jag Kitok live på Obaren. Med låten Sista utposten gjorde han norrländsk Beastie Boys-punk. De sista singlarna är liiiite farligt nära Markoolio-popen men jag har fortfarande full tro till att Kitok navigerar tillbaka mot Sista utposten-markerna igen.

I helgen öppnar Moderna Museet sin utställning Skulptur efter skulptur. Jag skrev en stor artikel om Jeff Koons här.  I går var det stort vernissage där jag roade mig med att försöka ta en ballonghundsselfie. Det var svårt pga den var så stor. En variant av Koons berömda hund som såldes för rekordsumman 58 miljoner dollar står nu på Skeppsholmen.

Finast på utställningen var Michael Jackson i porslin. Läskigast Charles Ray’s The New Beetle, som ett förstelnat spökbarn i utställningshallens mitt.