Annah Björk

SINGELPREMIÄR: Itsabrightlight: ”Weaken Me”

Ett fönster på glänt till våren, varma täcken, mittemellan sömn och vaken. Itsabrightlights debutsingel är en flummig dröm på nästan fem minuter, men hade lika gärna hade kunnat pågå dubbelt så länge. Soulig mjukhet och poppig melodikänsla i ett syntkalejdoskop – Weaken me låter som ett rejv i slow motion.
Itsabrightlight består av Sarah Frey, kallas artpop, och är signad till nya bolaget Woah Dad! (Dolores Haze, The Tarantula Waltz och Jonas Bergsten).

För att fira premiären av Itsabrightlights första singel intervjuade jag Sarah Frey, som är kvinnan bakom artistnamnet.

Beskriv Itsabrightlight med tre ord?

– Pop, Pop, Pop. Fast det är väl egentligen redan taget av Rickie Lee Jones, så:

Musik, stämning och visuals.

Vad har du gjort tidigare?

– Turnerat som musiker bakom Frida Hyvönen med flera. Jag har släppt lite grejer tidigare, som jag spelat in hos och med Petter Winnberg..

Vad handlar Weaken me om?

– Gränslandet mellan skymning, gryning, natten och fullmånen, när alla energier blir lite mångalna… Lägga band på sig själv och längtan.. Ett kvalmigt febrigt tillstånd där man inte vet om man drömmer eller är vaken och därför inte heller kan lita på sitt omdöme.. Jag hade precis sett ett avsnitt av Hitlåtens historia om Take my breath away och den har den där stämningen över sig som är så kvalmig och filmisk, och blev lite inspirerad.

Du har skrivit, spelat in och producerat själv, hur gick processen till?

– Jag hade en massa plug-ins till synthen inför turnéer som jag inte hade hunnit utforska prova fullt ut, och så kom den till. Typ så.

Vad händer härnäst?

– Jag ska göra performances med denna låt, jobba på nästa singel och video, nya moodboards och nya visuals…

Vad inspireras du av?

– Konst, musik, mode, design, doft, städer, kontraster, stora tomma ljusa rum.

 

Videopremiär: Sirena ”Lunar Lights”

Foto: Saga Wendotte

Sirena kan vara vår nästa Tove Lo-succé. Med sin lättillgängliga och emotionella pop har hon redan ett litet knippe hits i bagaget. Hon har fått sitt artistnamn av en sjöjungfru, har pluggat musik i Barcelona och har Phoebe i Vänner som stilikon. Hon skriver sina låtar tillsammans med Noonie Bao – och har siktet inställt på en internationell karriär. Senare i vår kommer en ep. Men först:
Här är premiären för Sirenas helt färska video till magiska Lunar Lights.

Hej, hur föddes Sirena?
– Min kompis började kalla mig Sirena, som betyder sjöjungfru på spanska, när jag bodde i Barcelona. Namnet följde med mig i flera år och till slut blev det mitt artistnamn.
Du pluggade musik i Barcelona – vad fick du med dig därifrån?
– Det var där jag förstod att jag inte ville plugga musik, utan skriva egna låtar och uttrycka min vision.
Hur skrev du låten Lunar Lights?
– Jag skrev den när vintern hade kommit till Stockholm och jag hade vridit på dygnet, så när jag inte befann mig i studion så brukade jag långa nattpromenader och månen kändes som en kompis. Lunar Lights beskriver känslan jag hade i kroppen just då.
Hur ser Sirenas visuella universum ut?
– Mystik, gränslöshet, magi, djup..
Vad har du för förhållande till mode och stil?
– Det känns naturligt att uttrycka mina visioner med kläder. Jag brukar inte ha koll på trender och den officiella modevärlden, utan dras till subkulturer. Jag gillar att se gamla filmer,hämta inspiration från kostymerna och sen hitta på egna kombinationer.
Vilka stilförebilder har du?
– Just nu Phoebe från Vänner.
Vilka är dina musikaliska och textmässiga ikoner?
– Nina Kinert, Bob Dylan, Radiohead, Coldplay, Lana Del Rey.

Premiär: Death Team ”Fucking bitches in the hood”

Duon Death Team hittade sin namn när de skrev en låt om ett ondskefullt cheerleaderlag. De gillar delfiner och strävar efter att vara den perfekta mötet mellan ABBA och Eminem. I dag är det premiär för deras debutsingel Fucking bitches in the hood här på Vad e det för mode-bloggen.

Death Team består av Mayka Edd, som har en bakgrund som dj och radiohost, och Johen Rafael Tilli, som bland annat skrev musiken till föreställningen Dö klubbdöden. Singeln Fucking bitches in the hood är en underbar rap i popskrud. Den har massor gemensamt med andra låtar där den som rappar liksom inte är rappare till vardags. Uffies Pop the glock, Shampoos Trouble och Robyns Konchiwa bitches. Deras elektroniska popinramning, Death Teams låt Shake it off, för också tankarna till Azealia Banks ”212”. Maykas röst är både gullig och skrämmande, men hennes skeva och släpigt loja uttal. Som om en kawaii Sanrio-figur matats med attityd och gangstarap.

Ja… Behöver jag ens tillägga att låten kvalar direkt in på min favoritlista?

Beskriv Death Team med tre ord?
– Hipster, mainstream, delfiner.
Vilka är ni?
Johen gillar Rebecka Black och Destinys Child medan Mayka gillar trap och bas. Båda älskar delfiner och kaffe.
Om er musik var ett klädesplagg, vad skulle det då vara?
Darth Vaders kappa.
Vad inspireras ni av?
– Att vi lyssnar på och analyserar mycket musik. Vi plockar influenser och smågrejer ur olika genrer och blandar. I Fucking bitches in the hood har vi white noize från house, text från hiphop, ackord från femtiotalsrock, kaxighet från Riot grrrl-rörelsen. Just nu jobbar vi på en låt som går åt dansbandshousehållet, fast indie. Vi har även precis upptäckt busringning. Vi busringer cirka två samtal per dag.
Vad handlar Fucking bitches in the hood om?
Om att vara en ascool tjej som gör precis vad hon vill i en kontext av jantelag och ojämlikhet. Att ta plats och bryta mot normer och att skita i allt.
Berätta om hur ni gjorde låten ?
Vi satt och lekte i studion när Mayka fick för sig för att rappa och driva med amerikansk hiphop. Samtidigt hade Johen precis tittat på Tillbaka till framtiden 1 och var väldigt inspirerad av femtiotalet och Jerry Lee Lewis. Den bara hände.
Vilka är Bitches in the hood?
Bon.se
Varför heter ni Death Team?
En av de första låtarna vi gjorde handlade om cheerleaders. Vi fantiserade fram och skrev en låt om ett ascoolt och ondskefullt cheerleadinglag som kallade sig Death Team. Men det var ett sånt himla bra namn att vi tog det till vårt band istället.
Vad händer 2015?
I januari åker vi till Kanada för att spela in en asdyr musikvideo och sen ska vi lanseras i USA och Japan så vi kommer nog flyga omkring mycket. Vi kommer att bygga upp en rolig scenshow och spela massa live. Förhoppningsvis får vi tid att göra mer musik också.

Premiär: Sakarias ”Atlanten”

Lorentz kärlekslåtar ägde sommaren och nu det storebror Sakarias tur att solodebutera. Här kan du höra Sakarias första singel Atlanten innan den släpps på onsdag.

Fotografi av Christian Gustavsson

 
Precis som Lorentz har Sakarias har gått på sången istället för rap. Det gör han rätt i. Min favoritproducent har en sammetsröst som andas lika mycket urbant uteliv och innerligt hemmamys. Atlanten är poppig, dansrusig och skruvat autotunad r’n’b som får en att drömma om långsamma semesterdagar med ett skummande hav eller spännande savann som utsikt.
 
Precis som Atlanten är den kommande fullängdaren är skapad tillsammans med soulkiddet Dante. Och även om Sakarias börjat sjunga, så är textförfattandet fast i rap-formen. Det låter fenomenalt eget och ger utrymme för kreativitet och lekfullhet. (Som att rimma engelska uttryck med svenska ord = tummen-upp-emoji). Atlanten är heller inte helt olik Titiyos håll käften-mäktiga Drottningen är tillbaka (som ju Sakarias skrivit och producerat).
 
Att Lorentz och Sakarias går i längst fram i ledet för musiksveriges framtid har aldrig varit tydligare – tillsammans som var för sig. Vet inte om det är meningen, men syskonen verkar göra en Speakerboxxx/The Love Below fast i en tvåstegsraket.
 
Och om himlen är som mörkast när musiken låter så här är totalt jävla höstmörker alright med mig.
 
Här är den, den vackra Atlanten:
 

 
Här är en intervju med Martin Sakarias som jag gjorde i Bon våren 2013. 

 

Videopremiär: Dante ”Whitney”

dante

 

Premiärtider! I dag kan Vad e det för mode-bloggen stolt presentera den helt nya videon till Dantes efterlängtade singel Whitney. Dante Kinnunen har trummat i The Concretes och har fått mig att tråna efter nytt material sedan han släppte Clarence Carters-covern Next to You 2011. Det har tagit sin tid, men nyligen släpptes singeln Whitney och förhoppningsvis kommer ytterligare en ny låt innan sommaren är definitiv.

Whitney spelades in en natt i januari då jag och Sakarias 86 [Martin Sakarias, intervju här] var i en studio i Hammarby sjöstad. Vi hade vad vi trodde var den färdiga skivan, men efter att vi spelat in Whitney kände vi att den fick visa vägen. Det gjorde att vi bytte ut de flesta låtarna på skivan till nya.

Varför en låt uppkallad efter Whitney?

– Jag har försökt få in olika Whitney Houston-referenser/samplingar i andra låtar jag gjort de senaste åren, men inte riktigt lyckats hela vägen fram. Så när Sakarias 86 kom till studion och hade skrivit denna kändes den helt självklar, och som en fin hyllning till en av mina absoluta favoritröster.

Berätta om videon!

– Den gjordes av en regissör som heter Simeon. Vi ville förstärka känslan av låten. En dimmig, rusig och färglad natt på ett dansgolv någonstans. Den är även delvis inspelad via Skype.

 

Nånting Måste Gå Sönder

N-nting_m-ste_g-_s-nder

 

För en vecka sedan var jag på glammig biopremiär och såg en ny svensk film som var jättebra och heter Nånting Måste Gå Sönder. Den är regisserad av Ester Martin Bergsmark med manus efter en bok av Eli Levén. Den var ett riktigt mästerverk tycker jag därför att den var så olik all vanlig svensk skitfilm och alla bilder var väldigt vackra. Jag ska skriva ett annat inlägg nån gång om varför jag ”hatar” film och skriva en lista på de enda filmerna jag gillar och som jag ser om och om igen. Men i det här inlägget vill jag bara varmt rekommendera att gå och titta på denna pärla!

 

1185396_1563343623890955_1924495588_n

Bonus 1: En cool mingelbild från premiären på mig och Julia Frändfors!

Bonus 3: Mary Shelley (Josefin Hinders band som jag är med i) har med tre låtar i filmens soundtrack (Vill dock absolut inte ta åt mig nån ära för någon av dem eftersom det är hon som gjort all musik och jag bara spelar trummor när vi har konsert)!